Den här historien utspelade sig för några månader sedan. En kväll var jag, William, på väg hem från Arlanda där jag hade hämtat min mamma. På vägen hem, någonstans strax utanför Uppsala på E4:an, såg jag en ung tjej som stod ensam vid vägrenen. Det ösregnade och hon såg helt förtvivlad ut.
Jag stannade och erbjöd henne skjuts. Hon klev in i bilen och var genomblöt, så jag gav henne min jacka. Under färden berättade hon, med darrande röst, att hennes pappa hade blivit våldsam hemma. Hon bad mig ta henne till tågstationen, så hon kunde övernatta där och tänka över vad hon skulle göra nästa dag. Jag kände direkt att jag inte bara kunde lämna henne i sticket, så istället erbjöd jag henne att följa med hem till mig. På så vis började Freja dela lägenheten med mig.
Tre månader gick och något oväntat hände. En morgon mådde Freja riktigt dåligt. Det visade sig att hon var gravid. Först visste jag inte alls hur jag skulle hantera beskedet, men ganska snart växte en övertygelse inom mig. Abort var aldrig ett alternativ för mig. Jag friade till henne.
Det mest märkliga i allt detta är kanske att jag ofta berättar för vänner och kollegor om hur fantastiskt Freja lagar mat och hur trevligt vi har det hemma. Men det finns en sak jag inte vågar säga till henne jag har aldrig lyckats bli förälskad i en kvinna. Ändå stannar jag hos henne, kanske av medlidande snarare än kärlek. Jag vet inte hur länge vårt äktenskap kommer att hålla, men jag är ändå glad varje gång jag får se ett leende på hennes läppar.
