I åtta drömska år svävade jag genom ett äktenskap med min man, övertygad om att han var en helt vanlig svensk man. När skilsmässans dimma väl lade sig, rodnade allt det ruttna fram ur hans väsen. Nu sprakar en underlig avsmak i mig när jag tänker på att våra år tillsammans var många, men ändå svävar en lättnad över att ha undkommit.
Vi möttes under ett stilla norrsken ett helt år innan vigselklockorna ringde. Totalt var vi tillsammans i nio år, i verkligheten eller i drömmen. Under den tiden virvlade våra familjeliv som vindsnurror. Bråk sprang genom lägenhetens väggar och vi försonades under kökslampans mjuka sken, ibland var livet solglittrande röda stugor, ibland var det blygrå slask. Men jag trodde alltid att vårt gemensamma liv var som andras normalt, ett slags svensk medelväg mellan kaos och ordning. Mina föräldrar, gamla och krokiga, hade också sitt bagage av trassel men ändå var deras äktenskapade båt stadig i femtio år på Mälarens vatten.
Vi har ett barn en son. Nu är han sex, då när vi skilde oss bara fem. Min man brydde sig sällan om honom, bortförklarade det med att han är ju så liten, och mumlade löften om att bonda när deras tid skulle blomma. Men deras år kom aldrig.
Inte lyfte han en enda stekpanna hemma heller. Disk och sopor kunde han slänga ut men inget mer. Hans mor, min svärmor, hade med milt dalmål viskat in i honom från barnsben att hushållsarbete hörde flickor och kvinnor till; pojkar skulle hålla handen stadigt på yxan men undvika diskborsten.
Svärmodern, ja, hon var en märklig saga i sig. Gud ske lov bodde hon i Göteborg och besökte oss bara tre gånger om året. Det var mer än nog; som om hushållet bara lydde hans regler men när hans mor dök upp med farmors gamla mönster blev allt utbytt mot gnabb och nya stormkokta bråk.
Mest hatade jag hennes eviga nynnande om försörjare och bevarare. I vårt hem var det jag som var björkpigan och lyfte veckopengen min lön var långt högre än hans. Så vem bar egentligen hem älgen, vem gömde famnens värme under trasmattorna? Det var ännu oklart.
Det sista året blev en glidflykt genom märkliga syner av arbetslöshet. Pandemins isiga vindar svepte in över hans kontor men firman klarade sig ännu ett tag. Vi pustade ut, trodde att värsta stormen ebbat ut, men så sjönk skeppet och alla sparkades ut. Min man började planlöst surfa bland nya annonser i Dagens Nyheter.
Allt var fel: pengarna var små som mynt, resan till jobbet lång som älvens väg, han saknade erfarenhet, chefen lät misstänkt. Så gick året han skjöt iväg ansökningar i cyberrymden, medan jag släpade familjen i dubbla skift. Först jobbet, sedan springet till dagishämtning, och så den andra rundan av hushållsliv. Inte ens där hemma fann han tid att hjälpa; han skulle ju hitta jobb, fila på sitt CV, vandra genom digitala intervjuer i eviga drömrum.
Men av någon snårig anledning blev han aldrig kallad till något han ville eller kunde ta. Och hemma: ingen hjälp. Jag blev missnöjd, fräste som en vresig katt, skällde och slängde igen dörrar, sov ibland borta hos väninnen Linnea. Till slut fick han sin sista chans men tog den inte.
I gryningens suddiga ljus kom min sista, drömaktiga handling: jag packade hans väskor, kastade ut honom från lägenheten mina föräldrar gett mig innan vi ens var gifta, och inledde vår svenska skilsmässa. Han försökte försonas, men jag var så utmattad att hans ord och löften rann av mig som regn på ett gammalt fönsterbleck.
Vi skilde oss, men ännu lever hans och hans mors förorättade röster kvar och sköljer över mig som gammalt havsvatten. Inför deras släktingar var jag redan dömd, men det bryr jag mig lika lite om som om smält is på en trottoar i april. Men när han ringde mina föräldrar de rara gamlingarna och berättade dåraktiga historier, blev magens fjärilar till betongklumpar. De hade inte förtjänat hans gift.
En gång när jag drömskt återvände till lägenheten, hade han öppnat dörren med sin nyckel och tagit min laptop, min vinterjacka, mikron och mitt guld. Kvitto fanns inte, så polisen blev bara ytterligare en drömgestalt jag förstod det var meningslöst. Jag borde ändrat låset, men drömmar är suddiga och framtiden som en dimmig sjö.
Den största surrealismens chock väntade i rättssalen, där han krävde faderskapstest till sonen han påstod att pojken inte var hans. Jag vägrade, log och svarade: Du har rätt, han är inte din. Hans och svärmoderns ansikten förvandlades till förunderliga masker av förvåning, nästan som i ett konstigt luciatåg. Kanske ljög jag, men deras uttryck värda sin vikt i svenska kronor.
Därmed blev han raderad ur sonens personbevis och jag blev fri. Jag har läst sagor om pappor som aldrig låter sina ex-fruar andas, och kontrollerar allt som en chef på ett pärlbroderat äldreboende. Men för mig blev friheten plötslig, nästan som ett skenande midsommarfirande han gav mig min sista gåva.
Både han och hans mor vet förstås innerst inne att min son är en kopia av sin far, men jag vill aldrig att de där människorna kommer nära honom, och nu står lagen på min sida: för dem är han blott luft, ingenting. Jag behöver ingen hjälp, även om barnbidraget ekar tomt som en sen höstnatt.
