Var snäll och ta hand om min son eftersom förskolan har stängt på grund av karantän

När min man ansökte om skilsmässa packade jag ihop barnen och flyttade hem till mina föräldrar i Uppsala. Jag hade verkligen ingen aning om hur jag skulle klara mig själv, behövde både jobba och ta hand om småttingarna. Då var min äldsta dotter bara tre och minstingen nyss fyllda två.

Jag tog ett bolån och började om på ny kula. I början pratade jag bara lite artigt med grannarna i trapphuset, hade inga bekanta eller vänner där.

Så småningom råkade jag stöta ihop med en kille i huset, Jens. Han hade en son, Albin. Ibland såg jag honom med en tjej och trodde förstås att de var gifta. Men jag tyckte att han var himla trevlig att titta på, om du förstår vad jag menar! Fast några planer på att sno en gift man hade jag verkligen inte.

En dag hjälpte han mig laga en krånglande vattenkran i köket. Jag bjöd på kaffe, typiskt svenskt, och så småsnackade vi. Det visade sig att tjejen förut bara var hans barnvakt inte alls hans fru. Han hade haft oturen att byta barnvakter flera gånger, och varför kom snart fram hans fru hade gått bort året innan, och han hade inga andra släktingar i närheten.

Efter det började vi höras mer, ibland ringdes vi, ibland gick vi ut och promenerade med barnen tillsammans runt Fyrisån.

En eftermiddag kom han förbi medan mina föräldrar var hemma hos oss:
Hur är läget? Kan du ha hand om Albin idag, för förskolan har stängt pga magsjuka och jag måste verkligen in till jobbet. Barnvakten ligger hemma och är dålig
Klart jag sa ja, vad skulle jag göra? Han kom upp med en stor kasse med extrakläder, mellis och till och med en detaljerad lapp med instruktioner. Han sa att han skulle ringa och kolla läget lite senare, men jag trodde aldrig att han skulle ringa varenda halvtimme! Han ville ha rapport om exakt vad jag gett Albin att äta, vilka kläder han hade, hur många gånger vi varit ute på gården…

När han kom för att hämta Albin på kvällen var han upprörd över att jag satt på honom en röd skjorta istället för den blå som stod på instruktionslistan. Istället för ett tack fick jag höra hundra klagomål.
När han gick ut genom dörren sa han bara: Jag lämnar honom imorgon igen. Det är okej va?

Inte kunde jag neka heller, inte ens om jag var upptagen. Men en dag hamnade jag själv på sjukhus med kidsen. Jens ringde och skällde ut mig för att jag inte öppnade när han knackade på. Jag hann knappt förklara att vi blivit inlagda innan han la på luren.

Senare erbjöd han sig faktiskt att passa mina barn men jag tackade nej, för jag behövde jobba. Efter det blev det verkligen knäpptyst från honom. Inga samtal, inga promenader, inget småprat i trapphuset. Numera hälsar vi bara stelt i porten, sådär som man gör i Sverige.

Så jag trodde verkligen ett tag att han var min kille, men det visade sig att han mest bara utnyttjade mig. Men jag håller tummarna för att jag någon gång får träffa någon som på riktigt kan betyda allt för mig.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Var snäll och ta hand om min son eftersom förskolan har stängt på grund av karantän
Pappa kom hem efter 24 år med godis och snabbkaffe