Det var redan kväll. Svärsonen hade tagit med sig sin svärmor hem till lägenheten i Vasastan. Han ställde ner två av hennes väskor i hallen, hängde upp jackorna, och gick sedan för att tala med Märta. När Märta såg sin mamma stå där, svept i kvällsmörkret, rann besvikelsen över och la sig tungt över hela rummet.
Så nu är det alltså meningen att jag ska ta hand om dig resten av mitt liv? Kommer du aldrig vilja åka tillbaka till byn igen…?
Inte för länge sedan hade jag hört historien om en gammal väninna, vars attityd mot hennes åldrande mor varit kall. Men som tur var ordnade allt sig i slutändan och hennes svärson tog sitt ansvar han ordnade så att svärmor fick plats på ett riktigt fint äldreboende i Göteborg, allt betalat ordentligt i svenska kronor. Men då, just den här kvällen, visste inte Märta ett dugg om detta, och hon fick inte veta förrän modern blivit utskriven från kliniken.
Märtas make, Erik, hade tagit hem svärmor och sa till sin fru:
Din mamma mår bättre nu, hon har fått allt hon behöver, och tills vidare måste hon ändå övervakas lite. Så hon får bo hos oss här ett tag. Det är väl okej, eller hur?
Det hade snarare varit rimligt om Märta själv ställt den frågan till sin man det gällde ändå hennes egen mor. Men istället för att tacka sin make för stödet och omtanken visade Märta upp ett märkligt och sårande utbrott:
Mamma, jag har precis flyttat till Stockholm och börjat styra upp mitt liv här och så dyker du upp! Ska du bo hos mig nu, i min nya stad? Men ska jag nu ta hand om dig för alltid? Vill du aldrig hem till din by igen?
Modern, själv sedan länge pensionär efter åren i Småland, blev förstås orolig och ledsen av dessa ord. Men allra mest förvånad blev Erik.
Nu stod hela hans fru där och speglade sin själ i lampans sken. Det här var inte den Märta han förlovade sig med en regnig vår i Södermalm han kände inte igen henne överhuvudtaget.
Svärmor började packa ihop sina saker, redo att återvända till sitt lilla hus på landet, medan Märta själv slängde igen dörren och ruschade iväg, bort mot en väninna i innerstan.
När Märta kom hem långt efter midnatt, fann hon sina väskor prydligt packade i hallen tillsammans med en tågbiljett mot Ljungby. Hon förstod ingenting och frågade Erik:
Men varför, har inte mamma åkt? Eller ska du resa någonstans?
Nej, det här är dina saker och din biljett. Kanske behöver vi bo isär ett tag. Jag har länge längtat efter att vi ska få barn. Men idag förstod jag att mina framtida barn inte kan ha en sådan mamma. Tänk över vad du gör. Bo hemma hos din mor i byn ett tag, låt henne stanna här så länge. När du sansat dig, kom tillbaka om du vill.
Märta kunde aldrig föreställa sig att hennes make skulle fatta ett sådant beslut och vända hela hennes värld upp och ner i den tysta stockholmsnatten.
