Jag är 21 år gammal. För fem år sedan tog min mamma hem sin nya man till oss. Jag tyckte inte om honom redan från första stund. Han jobbade som vaktmästare. Han kom till vårt hem med två resväskor, men började genast ge mig order och lägga sig i allt jag gjorde. En riktigt osympatisk typ. Jag förstår inte vad min mamma såg i honom. Hans lön är riktigt låg och dessutom betalar han underhåll till sitt ex. Vi har aldrig kommit överens. I början höll jag tyst. Men efter ett tag började jag bråka med honom.
Efter gymnasiet kom jag in på läkarlinjen i Göteborg, med betald studieplats. Sedan jag var barn har jag drömt om att bli läkare, så jag försöker studera hårt även om det är ganska tufft på universitetet. Jag har till och med fått stipendium.
För sex månader sedan började den här mannen klaga på att jag bara lever på deras bekostnad. Han sa: Du är vuxen nu, ändå låter du oss försörja dig vi ger dig mat, kläder och skor. Jag jobbade minsann när jag var i din ålder! Enligt honom borde jag skaffa mig ett extrajobb och hjälpa till hemma, eftersom ekonomin är ansträngd. Det värsta är att mamma håller med honom. Hon säger att han har rätt, att det är dags att jag lär mig stå på egna ben.
Mamma sa: Kan du inte ta ett deltidsjobb? Det är jobbigt för oss att försörja dig, vi är inte av stål. För två dagar sedan, på kvällen, sa hennes man att vuxna barn borde leva på egen hand och inte bo kvar hemma. Jag såg förvånat på mamma, men hon teg vilket betydde att hon höll med.
Jag gick in på mitt rum. Nästa dag tog mamma upp det igen: Det är otroligt svårt för mig. Jag står mitt emellan. Vi grälar hela tiden, du skapar konflikter och kan inte hålla tyst. Jag vill leva i lugn och ro. Han har rätt du är vuxen och bör skaffa eget boende. Du har en månad på dig att hitta någonstans att bo. Jag är helt chockad. Jag trodde aldrig att min egen mamma skulle välja bort mig så här. Jag kommer nog aldrig kunna förlåta henne.
Men livet tog en oväntad vändning trots smärtan insåg jag att ibland måste man stå på egna ben för att växa och hitta sin egen väg. Det var svårt, men jag lärde mig att livets utmaningar gör oss starkare och hjälper oss att hitta vårt eget värde.
