Du vet, min familj bestod av mamma, pappa, min lillebror Emil och mig. När Emil flyttade till Stockholm, valde jag att stanna kvar hos föräldrarna. Senare gifte jag mig, och Emil gifte sig också och fick två döttrar som han var otroligt stolt över. Även om han bodde långt bort, brukade han komma hem och hälsa på då och då, och när hans äldsta dotter blev äldre började hon komma och hälsa på själv också. Jag såg verkligen alltid fram emot hennes besök och gjorde mitt bästa för att hon skulle känna sig riktigt välkommen.
En gång under ett av hennes besök satt vi och pratade länge på kvällen. Jag nämnde hur orolig jag var för att det var så tungt för mamma och pappa ekonomiskt. Tänkte att jag kunde prata med henne, hon var ju ändå min systerdotter. Vi babblade långt in på småtimmarna, och på morgonen överraskade hon mig genom att ge mig pengar istället för en present och insisterade verkligen på att få hjälpa till. Först vägrade jag, men hon gav sig inte så till slut tog jag emot pengarna, väldigt tacksam för hennes fina gest.
Efter att hon hade åkt hörde Emil av sig, och han lät riktigt upprörd. Han frågade vad sjutton jag höll på med, som tog emot pengar av hans dotter. Jag försökte förklara att jag aldrig bad om något och att det verkligen var hennes egen vilja att hjälpa till, men det gick inte in. Han menade att jag utnyttjat hennes snällhet, och han var besviken över att jag inte kommit till honom istället.
Jag kände mig totalt missförstådd och ville bara gottgöra, så jag swishade honom dubbla summan till hans bankkonto, bara för att visa god vilja. Men det blev faktiskt sista gången vi pratade. Jag har försökt sätta mig in i hans situation, tänkt på hur jag själv skulle känna om rollerna var ombytta men det känns som om han har tagit det hela åt helt fel håll. Allt det här har lämnat mig med ett virrvarr av känslor och en sorglig distans till min bror.
