När jag berättar för min man att jag är gravid, möts jag inte av någon synlig glädje alls. Jag hade hoppats på att han skulle bli överlycklig, men det blev inte så. Vi har båda drömt om att bli föräldrar och gått igenom otaliga tester och behandlingar för att försöka få barn. När jag väl blev gravid, verkar det som att han redan har slagit sig till ro med tanken på att han nog aldrig skulle bli pappa. Märkligt nog hade han till och med uttryckt en önskan att adoptera barn strax innan vi fick veta om min graviditet. Men nu sitter han där, med ett bistert ansiktsuttryck.
Jag tror först att han bara behöver lite tid på sig att ta in nyheten, kanske går han igenom en svår period. Min egen lycka rubbas dock inte alls.
Jag svävar på rosa moln och är överlycklig. Det som jag önskat och hoppats på så länge har äntligen blivit verklighet. Tyvärr förvandlas graviditeten till allt annat än enkel. Jag får tillbringa långa perioder på sjukhus och måste till slut säga upp mig från mitt jobb för att ta hand om mig själv och barnet. Min mans reaktion fortsätter dock att göra mig besviken någon glädje finns inte där, och han vill inte stötta mig. Han blir istället allt mer irriterad och arg, och avfärdar min graviditet som oviktig. Att vara gravid är inget riktigt jobb, du lyfter ju inte tungt hela dagarna. Jag behöver en hustru. Jag är trött på att sköta hushållet själv och jobba som en häst från morgon till kväll, säger han uppgivet. Jag förklarar flera gånger: Barnmorskan har sagt att jag inte får anstränga mig för mycket, bära tungt eller arbeta för hårt, på grund av risken för barnet. Men hur mycket jag än försöker prata med honom, möts jag bara av oförståelse.
Till slut blir jag inlagd på sjukhus. Min man hör aldrig av sig, visar ingen oro och han kommer inte och hälsar på. Förlossningen blir akut kejsarsnitt, och vårt barn föds för tidigt, men tack och lov friskt. Jag ringer upp min man med hjärtat i halsgropen för att berätta att vårt barn har fötts. Hans svar Grattis! är faktiskt de vackraste orden han någonsin gett mig.
När jag sedan skrivs ut från Karolinska sjukhuset och kommer hem till vår lägenhet i Sundbyberg, upptäcker jag att han är borta. Rädsla och sorg slår emot mig, men för mitt barns skull samlar jag all min kraft. Jag lovar mig själv att göra allt jag kan för att skapa lycka och välmående för både mig och mitt barn.
