Det är sant att jag nyligen fick jobb på en djuraffär här i Göteborg. Min provanställning tog slut i juni, och därefter blev jag fast anställd. Låt mig förklara vad det innebär hos oss.
På det här stället får de fast anställda varje månad ta hem varor som av olika anledningar skrivits av till exempel djurfoder med trasiga förpackningar eller djurtillbehör som har små skador.
Vi brukar prata oss samman och komma överens om vem som tar vad. Själv har jag inga husdjur, men ändå brukar jag ta med något hem.
Första gången fick jag med mig en påse kattmat hem. Min frus föräldrar har en katt i sin lägenhet på Hisingen, så jag gav det till dem.
Efter det insåg jag att jag nog alltid kommer försöka ta med något till katten.
Nästa gång tog jag med ett klösträd som var lite trasigt i kanten. Min svärmor lyckades dock sy ihop det ganska smidigt.
Men när jag kom med det blev de inte alls glada. De hade redan fått slut på maten, så istället för tacksamhet fick jag höra:
Du borde ha ordnat mat, kunde du inte kommit själv med den den här gången?
Det kändes rätt surt. Förra gången hade jag noga förklarat hur jag får tag på djurprodukterna, och nu förtydligade jag igen, medan de nickade lite artigt men ointresserat.
När min fru och jag promenerade därifrån föreslog jag att i fortsättningen skulle vi köpa bra kattmat varje månad till hennes föräldrars katt och när jag kunde ta hem gratis varor från affären, då skulle vi göra det. Så fick det bli.
Det märkliga var bara att efter en månad var tio kilo kattmat borta. Jag frågade min svärmor, och hon erkände att hon lovat sin granne att ge bort mat hon visste ju att jag snart skulle komma med mer. Under tiden hade vi köpt dyraste fodret, och jag förklarade återigen att jag bara tar hem till deras katt, inte grannens.
Då möttes jag av hennes upprördhet:
Men du jobbar ju i en djuraffär!
Hon trodde ändå att jag medvetet inte försökt ordna mat till hennes katt.
Det var då jag förstod att jag måste sätta stopp för alltsammans. Jag sa helt enkelt till min frus föräldrar att jag, av princip, inte längre skulle ta hem någonting och bad dem att inte förvänta sig några fler överraskningar från mig.
