Hybrisens pris
Ebba, kan du låna mig några saker? bad Hanna med en nästan vädjande röst när hon klev in genom dörren till sin systers trivsamma lägenhet.
Hennes blick dröjde sig kvar vid den rymliga hallen: den eleganta soffan, speglar i stilfulla ramar och den lilla sittpuffen vid dörren allt såg ut som ur ett exklusivt inredningsmagasin. En välbekant men lika obekväm avundsjuka fladdrade till: Ebba hade alltid fått livet att verka så oklanderligt.
Ebba som nu dök upp i dörröppningen till vardagsrummet betraktade sin syster länge. Trots att det bara var en vardagskväll såg hennes mjuka cashmere-set avslappnat exklusivt ut, med precis den där icke-ansträngda elegansen Hanna själv aldrig riktigt fått till.
Berätta, vad är det för hemlighet? sa Ebba lugnt och lutade sig mot dörrkarmen.
Hanna rättade till ärmen på sin kappa inte ny, men välvårdad. Hon gjorde sitt bästa för att inte snegla på den stora tavlan tvärs över hallen, eller på ordningen, eller känna kaffedoften som fyllde lägenheten.
Alltså, egentligen är det inte så viktigt mumlade hon och försökte samla tankarna.
Men Ebba släppte henne inte med blicken. Hanna insåg att tystnad inte var ett alternativ. Med ett djupt andetag sa hon hastigt:
På lördag har vi klassträff. Jag måste ju gå! Och se perfekt ut. Alla ska tro att livet är toppen för mig!
Men varför då? frågade Ebba och vände sig mot köket. Varför anstränga dig för folk du knappt har kontakt med längre och som bor i en helt annan del av landet?
Hanna drog handen genom håret. Just nu längtade hon intensivt efter att ha en sån där fräsch köksö, snygga lampor och ett bulltyst morgonkaffe, inte stress och pendeltåg. Hon ville ha den vardagen.
Du förstår inte! utbrast hon. Det är viktigt för mig. Jag vill att de ska se att jag lyckats. Ingen ska tro att jag är misslyckad.
Hon märkte att hon såg på Ebba med öppen avund. Men Ebba låtsades som ingenting, eller brydde sig i alla fall inte.
Ska du på allvar försöka låtsas vara någon annan? undrade Ebba stillsamt, satte sig på en stol. Tror du faktiskt att någon bryr sig?
Det är inte det, skakade Hanna på huvudet. Men de ska tro att drömmarna slog in!
Jaha, suckade Ebba till slut. Vi ser vad jag kan låna ut. Men lova detta är första och sista gången du lurar folk så här. Lite ordning får det ändå vara.
Du fattar ingenting!
Och så började Hanna berätta
~~~~~~~~~~~~~~~~
Under skolåren var hon klassens självklara stjärna. I korridorerna fanns det alltid ett följe av killar som ville ha hennes uppmärksamhet. Lärarna, ofta omedvetet, blev mildare när de mötte hennes eftertänksamma blick. Och föräldrarna de gav efter direkt när hon bad om något; bara en höjd ögonbryn eller en lätt suck, och önskningarna slog in.
Hon var van att få sin vilja igenom. Om hon fick syn på en ny sneakersmodell, låg de i garderoben dagen därpå. Döck det upp en snygg ny kille i klassen hade hon hans sällskap hem veckan därpå. Det blev som en sport: hur långt kunde hon gå, hur många önskningar kunde hon få?
“För att jag kan”, snurrade hon ständigt för sig själv en skyddande formel. Det blev hennes motto, för att ursäkta vad hon än gjorde. Om en kompis började dejta någon som Hanna gillade, trädde hon in i spelet och vann oftast. Det handlade inte om kärlek utan om kittlande tävling: kunde hon få även honom att snurra kring henne? Svaret var nästan alltid ja.
Den där tiden förlorade hon så småningom sina gamla vänner. Först slutade en bjuda ut henne, sen tog en annan en annan vänskapsväg. Det bekymrade henne inte särskilt det fanns alltid nya fans. Hon tog det för självklart: pallade de inte leken, så hörde de inte hemma nära henne.
På studentbalen kände hon sig som en drottning. Lokalen, dekorerad med ljusslingor och ballonger, verkade vara hennes eget rike. Klasskompisarna flockades som ett hov runt henne. Hon var centrum precis där hon ville vara.
Berusad av all beundran och av sin makt över den lilla världen, tog hon det steget för långt. När samtalet gled in på gymnasieminnen, började hon håna andra tjejer, retades för deras utseende och gamla misstag. Det låg njutning i hennes blick; hon ville se hur de skulle reagera.
Mitt liv kommer bli fantastiskt! ropade Hanna högt, med stolt huvud, och såg ut över tjejerna. Hennes röst ekade självsäker, nästan som om hon redan var framme vid det där perfekta framtiden.
Hon dröjde på pausen. När alla såg på henne, fortsatte hon ännu mer exalterat:
Jag ser det: snygg make, villa vid vattnet, minsta lilla önskan uppfylld i själva verket varför ens jobba? Det blir bara så!
Hennes ögon blixtrade av tävlingslust och hennes leende var självnöjt. Bilderna målades upp för henne: kristallkronor, lyxbilar och middagar på klassiska restauranger.
Medan ni hon såg på en tjej som alltid suttit längst fram och plitat noggranna anteckningar ni får annan lott. Du blir säkert lärare på vischan, eller står i kassan. För att du är så trist, liksom. Och din snubbe blir väl lagerarbetare, och vem vet kanske super och är taskig.
Orden rann av henne som vatten. Det var inte bara skämt, utan triumf i hennes röst.
Hon gick från tjej till tjej, förutspådde grå vardagar, trötta lägenheter, ständiga småbarn och inga karriärer. Hårda kommentarer kring utseende, stil och talang följde för varje profetia.
Tjejerna sänkte blicken, skruvade på sig. Någon log stumt, som om det bara var ett skämt. Men lokalen var spänd orden träffade oväntat hårt.
Hanna skrattade åt deras tystnad, och killarna i närheten skrattade med ibland för att platsa i gemenskapen, ibland för att vara lojala mot sin “drottning”.
Hon sög i sig reaktionen som ett bevis på att världen var hennes.
Hanna valde att läsa vidare i Uppsala inte för ämnets skull, utan för prestige och utbud. I storstan, tänkte hon, är det enklare hitta “rätt” kille studenter från goda familjer, unga karriärmänniskor. Dessutom stod mormors gamla lägenhet tom, så hon behövde inte oroa sig för boende. Redan där låg hon steg före många andra.
Första veckorna blev som hon trott. Möblera om lägenheten, möte nya människor, fester. Hon drogs till blickarna och fick komplimanger, tog för givet att drömmannen snart skulle dyka upp.
Sedan började föreläsningarna. Kraven var tuffare. Föreläsarna var rätt krassa: plugga eller ge upp. Hon slarvade med närvaron, lämnade in sent, och trodde charm och småprat skulle rädda henne.
På första tentan blev allt avslöjat. Hon kuggade nästan allt. Föreläsarna, som först varit tillmötesgående, blev tydliga: “Antingen tar du dig i kragen eller så får du gå.” För första gången kände hon den där självbilden vittra sönder.
Hon förstod att barndomsåren var över. Här var världen mycket bredare full av vackra, smarta, energiska tjejer. Många av hennes kursare jobbade extra, pluggade hårt, planerade framåt. Hon byggde fortfarande sin självbild på gammalt eko.
Men det förändrade henne inte på djupet. Istället för att plugga och jobba på allvar, satsade hon på att hitta “Mr Rätt”. “Innan skönheten mattas ut”, räknade hon, och kalkylerade hur lång tid hon hade kvar att glänsa.
Hon ökade på aktiviteterna: fler dejter, äldre killar, full satsning på att imponera. Men ju mer desperat hon blev, desto tydligare syntes det och det låg henne i fatet.
En man fångade hennes intresse, och verkade uppriktigt intresserad också.
Men ödet slog tillbaka.
Han Erik kom ur en välbärgad Stockholmsfamilj, med aktier i privatvård, villa på Lidingö och umgänge i den fina sfären. Fysiskt var han ingen Hollywood-snygging snarare kortväxt, lite rund, såg nästan försynt ut. Men för Hanna spelade det ingen roll: “Med honom får jag status, pengar, frihet”, resonerade hon. Jag blir fru i villa, på fina middagar, utlandsresor
Hanna arbetade enligt plan. Började dyka upp där Erik tränade eller åt lunch, lät sig “upptäckas”. De började umgås, småprata och gå ut. Hon avslöjade långsamt sina värderingar, tankar om äktenskap, familj.
Men hos Eriks familj spelade hennes bakgrund roll. Föräldrarna hade redan utsett en framtida svärdotter någon ur rätt kretsar, rätt bakgrund.
När Erik till slut berättade om Hanna för sin mamma, rynkade hon pannan:
Och vem är den här tjejen då? Vad gör hennes familj?
Vanliga, bor i Örebro, jobbar, svarade Erik kort.
Vanliga? modern höjde ögonbrynen. Du vet att vårt namn betyder något. Rykte, kontakter, traditioner. Du kan väl inte tro att någon ur vår krets ska bli stolt över att du väljer vem som helst?
Erik försökte protestera:
Men hon är rolig, begåvad
Det räcker inte, svarade mamman bryskt. Vi behöver någon av rätt sort. Gör oss inte besvikna.
Hanna fortsatte ovetandes att drömma. Hon planerade redan första mötet mellan Erik och hennes egna föräldrar, såg dem leta bostad ihop Men så ringde Erik en kväll.
Han såg spänd ut på fiket. Orden satt långt inne:
Mina föräldrar säger nej. Vi kommer från olika världar.
Hanna höll masken, fast magen knöt sig:
Spelar det någon roll? Vi är vuxna, vi bestämmer själva.
I min familj det är viktigt, suckade han. De har redan valt en annan åt mig. Jag orkar inte gå emot dem. Förlåt.
Hon satt kvar länge efteråt, stirrade i en tom espressokopp utan att riktigt känna sig ledsen mer arg och förödmjukad.
Varför? tänkte hon. Jag har gjort allt rätt! Om bara barnet-tricket hade funkat så skulle han aldrig ha lämnat mig!
Värsta smällen kom senare. Rykten spreds nu i Eriks krets: att hon “jagat” pengar, att historien med Erik bara var ett av hennes försök. Skvaller färdades snabbt i rätt sällskap.
Nu märkte Hanna blickar och småleenden. Män som förut visat intresse var nu avvaktande. En bekant som hon mötte vid Stureplan log knappt gick snabbt vidare.
Hon höll skenet uppe. Men inom sig fattade hon: chansen till “drömgiftet” var körd åtminstone i den här delen av samhället.
Att återvända till Örebro var otänkbart hon hade ju hållit på och ljugit så mycket för sina föräldrar. I varje telefonsamtal pratade hon om hur “toppen det gick” på universitetet, om spännande projekt på det respekterade företaget där hon extraknäckte, och den perfekta pojkvännen från rätt miljö.
Föräldrarna myste av stolthet, återberättade gärna hennes berättelser för släktingar och vänner. Hanna såg det framför sig deras glädje, och det drev henne att hålla fasaden. Hon stod inte ut med tanken på deras besvikelse.
Den enda som visste hur hon egentligen mådde, var Ebba. Hon fick reda på sanningen av en slump när hon hälsade på.
Hanna, det är dags att åka hem. Det blir inget här, sa Ebba rakt ut. Säg åt mamma och pappa att du ljugit. Det ordnar sig.
Men Hanna sträckte på sig, rann av tårarna och sa trotsigt:
Aldrig! Jag ger mig inte. Jag ska lyckas!
Då trodde hon faktiskt på vad hon sade. Hon försökte ännu träffa nya, mingla, flirta, hitta “den rätte”. Men tiden gick. Pengarna från mormor minskade först höll hon i slantarna, sen började hon försaka caféer, shopping, gym. Men räkningar måste betalas.
En morgon insåg Hanna: hon måste ta jobb. Hon sökte noga, efter något statusfyllt, men utan examen eller erfarenhet fick hon lika artiga nej.
Så blev den forna klassdrottningen kassörska på ICA. Första tiden var tuff kunderna sneglade, någon mumlade något om att hon var “för snygg för butiksjobb”. Hon log artigt, blippade varor, önskade trevlig helg och intalade sig dagligen att det var tillfälligt.
~~~~~~~~~~~~
Igår fick jag inbjudan till klassträffen, avslutade hon med nedslagen min. Jag kan inte låta bli att gå! Annars tror alla att jag går och gömmer mig.
Ebba la ifrån sig teskeden och såg allvarligt på sin syster.
Har du aldrig funderat på att vissa redan vet hur du har det och kanske vill skratta åt dig? För gamla oförrätter skull? Minns hur du var på studentkvällen
Hanna höjde hackigt huvudet, hela ansiktet blossade.
Trams! fnös hon. Ingen vet. Bara jag dyker upp och spelar självsäker så är det ingen som anar något!
Ebba lutade sig bakåt och trummade lätt på koppen. Hon undrade i tysthet varför någon ens bjudit in Hanna hon som spred förakt och gliringar på högstadiet. Men hon sa inget. Ebba hade slutat försöka styra sin syster.
Okej, sa hon neutralt. Om du verkligen vill gå, så gör det. Men fundera på om du orkar vad som än händer där.
Vad skulle kunna hända? snäste Hanna. Jag fixar det. Rätt kläder, fixad frisyr Ingen anar något.
Hör av dig om du behöver hjälp med kläder eller hår. Jag kan hjälpa.
Hanna slappnade av, som om det var vad hon väntat på.
Tack. Jag behöver verkligen din hjälp. Det ska synas att allt går bra för mig!
**********************
Hanna rusar ut från restaurangen med tårar i ögonen. Kvällsluften slår emot hennes ansikte men hon märker det knappt benen bär henne bara bort från alltihop. “Ebba hade rätt!” virvlar det i huvudet. “Jag borde aldrig ha dykt upp”
I början gick allt enligt plan. När hon klev in i bankettsalen vände sig alla om och såg på henne. Hon hade noga planerat sin entré: självsäker gång, ett par eleganta gester, ett bestämt men vänligt leende. Allt för att se ut som en upptagen kvinna som tagit sig tid för sin gamla klass.
Hanna letade snabbt upp en grupp som inte känt henne särskilt väl. Och satte igång: gift med affärsman (på konferens utomlands just nu), villa med äppelträd i Danderyd, semester i Spanien fyra gånger om året. Hon gjorde sig själv till huvudperson när hon ljög så till den grad att hon inte såg hur folk smålog bakom händerna och utväxlade blickar.
Hon var kvällens drottning, tills någon sa:
Egentligen är det konstigt. Såg Hanna på ICA för några veckor sen. Kändes inte som det liv hon just beskrev
Plötsligt stannade allt av. Alla vände sig om. Hanna försökte småle, men läpparna lydde inte.
Jag har till och med bild, infog en annan klasskompis och tog fram mobilen.
Snart fylldes en skärm med bilder av Hannas riktiga vardag: Hanna bakom kassabandet med plastbricka på bröstet, Hanna som granskade lågpriser på hyllorna, Hanna på bussen med matkassar, och till sist trött med tunga kassar vid en sliten förortstrappa.
Någon fnissade. Sedan spred sig skratten. “Men du har väl ändå ingen affärsman till man?”, sa en. “Jobbar han också på ICA?” en annan.
Hanna frös fast. Röd i ansiktet, svimfärdig. Visst, det är inte ett konstigt liv majoriteten har det så. Men alldeles nyss hade hon fabulerat om lyx, och nu blottlades allt.
Utan att tänka sprang hon ut. Hon kände inte vad som ropades eller vilka som försökte hålla henne kvar. Bara kyla och tårar, och hennes hektiska springande tills hon sjönk ner på en bänk för att andas och fatta vad som just hänt.
Hon märkte knappt mannen hon krockade med. Nästan föll.
Hur är det? kom en genuin, varm mansröst. Så omtänksam att Hanna frös till.
Hon såg en främmande svensk man framför sig. Vanlig, i tunn jacka, med matkassar. Men blicken var äkta medkännande och all ork försvann.
Det är inte okej pressade Hanna tyst fram. Min fästman lämnade mig precis innan bröllopet
Livet lär henne visst aldrig något.
