Den blåögda själen
Solen lyser starkt på den svenska sommaren. På gatan är det varmt. Erik Svensson går från busshållplatsen med en stor sportväska i handen, fylld med enkla saker från hans andraårsstudentliv. Han har på sig en billig träningsdräkt som han köpt med pengar han tjänat själv genom att jobba några dagar med att lossa vagnar på tåget, så att han kan ge något till sig själv och familjen.
Erik passerar den gamla byklubben och fortsätter längs vägen hem. Vid grindarna till ett närliggande hus möter han grannen, Anna Johansson, som stirrar på honom utan att släppa blicken. Den äldre damens gråa hår fladdrar i vinden. Det känns som att hon ser rakt in i min själ, tänker Erik.
Hej, Anna! säger han högt.
Hej, Erik, svarar hon mjukt som en höstbris. Hon följer honom med blicken tills han når de gamla björkarna som omger hans hem.
Son! ropar mamma och omfamnar Erik hårt. Den lilla systern hoppar upp, och mormor kommer fram. Hur har du vuxit, blivit så stor!
Mamma, vi sågs bara för en månad sedan innan tentorna, säger Erik och lyfter upp den tioåriga Lovisa. Hon skriker av skratt.
När hände det här? frågar mamma. Har du klarat allt?
Ja, nu är jag tredjeårsstudent! svarar han stolt. Och stipendiet är högre än någonsin!
Vilken stjärna du är, svarar mormor och klappar honom på huvudet. Du har verkligen vuxit!
Mormor, men jag är ingen barnslig pojke, säger Erik och rodnar. Var är pappa? frågar han och tar fram gåvor till släkten från väskan.
På jobbet, såklart, svarar mamma och beundrar en fin brosch som Erik gett henne. Tack, min kära!
Mamma, se hur fin den nya tröjan är! provar Lovisa den framför spegeln, alla tjejer i klassen kommer att bli avundsjuka. Åh, vad trist att det är ledigt nu!
Alla blir glada, säger mormor och sveper runt sig en ny dunig sjal.
Familjen samlar sig vid bordet och äter lunch. Skratt och samtal fyller rummet. Plötsligt blir Erik fundersam.
Mamma, varför stirrar grannen, fru Tonya, så på mig? Var jag än går dyker hon upp vid grinden och kan inte släppa blicken. Det är som om hon väntat på mig.
Din mormor kan berätta bättre än jag, svarar mamma tyst. Du påminner om din far, som påminner om din farfar. Anna älskade din farfar, minns hon när hon ser bort över fältet.
Vi byggde detta hus när byn bara var en grupp jordbrukare. Här lärde vi känna grannarna: den unga paret Tonya och Viktor. De hjälpte varandra och var goda vänner.
Tonya gifte sig tidigt, bara 18 år gammal. Hon växte upp utan föräldrar och fostrades av sin moster. Från tio års ålder var hon mosterns tjänare: hon höll huset rent, lagade mat och passade mosterns barn. Mostern arbetade på gården medan Tonya skötte hemmet, och hon gick sällan i skolan.
Mostern var hård, fast hon var mosterns syster. Hon slog Tonya för varje lilla förbrytelse. En gång visar Tonya sin tröja och har gamla ärr på händerna. Vad är det här? frågar Erik. Jag klarade inte av en ko innan jag hann rensa ogräs i trädgården, svarar hon.
Tonya berättar om hur hon en gång gick till kyrkogården och bad om att få bli hämtad av sin mor, men mostern sade att någon hade sett henne där och nästan dödat henne. Mostern blev så rasande för att hennes syster, Antonias mor, tog med sig pojken hon en gång förlovat med. När den mannen dog, kunde inte modern leva utan honom och föll i djup sorg, så Tonya blev föräldralös.
Mostern gifte sig utan kärlek och sålde familjehuset. Antonia blev en änka utan förmögenhet. Hon gifte bort Toni till Viktor, en äldre man med några tiotals år mer, men med pengar. House blev bra och Antonia bor fortfarande där med sin jord och sina djur, men ingen har frågat Tonia vad hon verkligen vill.
Mostern sade att Toni måste veta vem hon ska gifta sig med. Vad kan en 18årig föräldralös göra? Hon gifter sig.
Antonia blir en duktig husfru, men älskar inte sin man. Han ser också bara sina egna fördelar: en ung, vacker hustru som kan allt. Han är stolt över hennes skönhet, men behandlar Tonya illa.
Erik ser hur Tonya får blå märken och frågar: Är det Viktor? Hon svarar tyst. I hennes blåa ögon ser han bara smärta och outtalade tårar.
Erik minns sin far, Petter, som inte fick barn med Tonya. Viktor blir rasande och slår sin fru i timmar. Folk i byn ryter om att han inte kan få en son. Antonia bär på sin sorg utan att klaga, van vid att ingen hjälper henne.
Ibland kommer de till Eriks hus på kvällarna, sjunger sånger och talar om vardagens trivialiteter. Viktor har en tråkig röst och pratar mest om mjölken från sin ko eller hur skörden gick i år. Han är jordnära och bryr sig bara om att skålen aldrig är tom.
Tonya tittar på honom och sväljer tårar, men han ser inte. När han ser Kalle, Eriks farfar, drar han blicken åt sidan och blir röd i ansiktet.
Kalle, säg något till Tonya, men hon bara gråter, svarar Kalle. Jag vill bara låta henne ha sin egen fred.
Kalle gick i krig en gång, men han återvände aldrig. Erik minns när han stod på tågstationen och såg Kalle gå ombord, och hur Kalle talade med mörka ögon innan han försvann i eldsvådan.
När kriget tog slut återvänder en gammal brevbärare, fru Valborg, med en gammal trälåda full av brev. Tonya ropar efter henne: Ge mig Kalles brev, bara så att jag kan hålla det! Ingen brev finns, men Valborg ger henne ett gammalt triangelformat brev, och Tonya kysser det mot bröstet och väntar på att läsa det.
Erik frågar Valborg hur hon vet så mycket. Hon svarar att hon också kände när brevet skulle komma. De två kvinnor talar om den gemensamma sorgen som kriget förde med sig.
Viktor blir polis i byn, men Tonya går sällan ut, skäms och vill försvinna. Hon ber ständigt om förlåtelse från Viktor, men han ser bara på sina egna intressen.
Breven blir Tonys enda tröst. Erik undrar om han har rätt att ta hand om henne, men svaren saknas.
Dagarna går utan brev. Erik vaknar varje morgon med hopp om att något ska komma, men bara tystnad. Lovisa börjar säga de första orden: Pappa älskar mig! men Erik svarar bara att brevet snart kommer.
Viktor försvinner någon gång när byborna kommer tillbaka till byn. Ingen ser honom igen. Tonya blir ensam, sitter vid grindarna och ser ut mot vägen.
Tonya, vad ser du? frågar Erik försiktigt. Hon tittar på honom med blåa ögon, men hennes ansikte är blekt och torrt som en frusen furu. Hon svarar: Ser du inte? Jag ser ingenting, svarar Erik. Jag ser inget heller! hon snyftar.
En dag i den heta sommaren sätter sig Tonya under ett äppelträd i trädgården. Sätt dig ner, Galen, säger hon lugnt. Jag har ingen tid att gräva i morötterna när regnet har slutat.
Du inte gräver idag, och du gör det inte imorgon heller, suckar hon och låter Erik sitta på en bänk. Plötsligt kommer Valborg in med ett tungt säck som väger ett hundra kilo, men hon bär den ändå.
Det här är till dig, säger hon och räcker över en sorglig lapp. Erik läser de första raderna: Din man har stupat tappert i kriget, men tårarna gör att han inte kan se mer. Tonya förlorar medvetandet och blir livrädd, men räddas i sista stund. Hon är gravid när Viktor försvann.
Tre månader passerar utan mening. Om det inte hade varit för Tonya hade Erik gått samma öde som Kalle. Antonia och Erik blir beroende av varandra, lever för sina barn, trots att de aldrig får veta vem som är deras far.
Sorgen ligger fortfarande tung i byn. Galen lägger handen på hjärtat och känner att dagen saknar kraft. Hon tittar upp på himlen och tror att Kalle vakar över dem, som en varm vind i kinden.
När hon går ut på den friska luften hör hon någon gå bakom staketet. Det är Tonya, som söker tröst i den tomma gården. De sitter tysta på bänken och låter sorgen gå över dem.
Till slut kommer ett brev, men Galen märker inte att det är där förrän Tonya öppnar det. Det är Kalles sista brev.
Galen öppnar en gammal skåp och tar fram en sliten triangelformad kuvert. Hon smeker den slitna pappret och läser med darrande röst:
Kära min älskade, min kära hustru,
Jag vet att jag precis skickade ett brev igår, men idag känns det som om jag måste skriva igen. Jag saknar er så mycket, vill hem till er, hålla er i famnen, ta vår son i armarna, gå ut i trädgården och plocka ett äpple från vår äppelträd. Jag tänker på er varje dag, på att ni odlar och kokar utan min hjälp, på vår son som ni vaggar med sången om vår lilla grå katt. Hur är det med er, mina kära? Jag saknar er så!
Idag såg jag mig själv i spegeln och log: du skulle inte känna igen mig, jag är en vildvuxen skäggig man, nästan som en rom. Jag har ingen tid för rakning.
Jag drömde om vårt hus, er med vår son, björkarna jag planterade vid stugan, en flod i fjärran Jag vaknade lycklig, men allt är borta.
Jag ser också din svaga själ, Tonya, som vandrar omkring och gråter. Jag ber dig, kära Galen, gå till Tonya och låt hennes själ finna ro, låt den inte plåga mig eller dig. Jag vill inte hålla henne, men hennes kärlek binder mig.
Jag älskar dig, idag, imorgon, för alltid. Jag kommer att älska er i evighet. Jag är alltid nära, även när du tror att jag är borta jag är vinden, vårt barns leende, den första solstrålen.
Jag älskar dig, min kära Galen, och vår underbara son.
Erik håller brevet i händerna och är tyst.
Galen stirrar fortfarande ut genom fönstret, tårarna rinner nerför hennes kinder. Elise och Lovisa sitter tysta.
Galen tittar på datumet och blir förkrossad: den dagen då brevet skrevs, försvann Kalle i en fiendeartilleriskot. Tonya gråter länge medan de läser brevet tillsammans. Hon föder en pojke och ger honom namnet Nikolaj.
Jag har släppt hans själ, säger Galen, Jag har befriat Kalle.
Ingen mer brev kommer. Varken Galen eller Tonya gifter sig igen. Men Galen vet att Kalle är här, i vinden som smeker kinden. Hon andas in den varma sommarluften och känner hans närvaro.
Varför hörde inte Antonia och Nikolaj varandra, funderar Erik när han lämnar huset efter berättelsen, varför blev deras kärlek aldrig?
De gamla björkarna susar i vinden. Erik, hör! ropar en granne från bakom grindarna, kom hit!
Erik går fram till den äldre kvinnan. Han vet att Antonias liv har blivit lugnt: sonen är vuxen, har gift sig, barnen besöker henne ofta. Familjen hjälper henne och har föreslagit att hon ska flytta till stan, men hon tackar nej.
Nu förstår Erik varför hennes blåögda själ aldrig kan lämna det hem hon älskar, även om hon släpper taget. Hon stirrar länge på Erik.
Du ser så lik honom! säger hon och rör vid hans hår med en rynkad hand, Tack! ler hon och går in i huset.
Erik fortsätter gå i gården, lyssnar på björkarnas löv som rasslar i vinden. Plötsligt tror han att han hör steg i trädgården: Tonya, den blåögda själen, vandrar i sökandet efter sin förlorade kärlek.
Kärleken åldras inte. Den dör inte, tänker Erik.
