Jag är 62 år gammal och har arbetat som lärare i svenska och litteratur på gymnasiet i snart fyrtio år. Livet rullar på i sitt invanda, lugna tempo: vakta i korridoren, Strindberg på tavlan, ljummet kaffe och uppsatser som hopar sig på skrivbordet.
Varje år i december ger jag mina elever uppgiften: Gör en intervju med en äldre person om deras starkaste julminne. Det brukar alltid mötas av suckar och missnöjda blickar. De ser det nog som ett hopplöst tråkigt arbete.
I år, efter att klockan ringt ut, kom stillsamma Elin försiktigt fram till mig med sitt insamlingspapper i handen.
Fröken Ingrid, skulle jag kunna intervjua dig? frågade hon.
Jag skrattade. Mitt liv är allt annat än spännande, kära du. Prata med din mormor eller kanske någon granne som har varit med om mer.
Jag vill gärna prata med just dig, sa hon envist och såg mig rakt i ögonen.
Till slut gav jag med mig. Okej då, men bara om du inte frågar mig om saffranskaka, för då kommer jag bara att klaga, skrattade jag. Hon log. Vi har en deal.
Dagen efter satt hon mittemot mig i det tomma klassrummet, anteckningsblocket öppet och lustigt nog vippande på stolen. Hon började varsamt:
Hur brukade ni fira jul när du var liten?
Jag berättade om misslyckade pepparkakshus, pappas eviga julmusik, och det året då granen lutade farligt mycket åt ett håll, som om den börjat tröttna.
Får jag ställa en lite mer personlig fråga? undrade hon försiktigt.
När hon frågade om jag någonsin varit förälskad under julhelgen, kändes det som om ett gammalt ärr plötsligt började bulta igen.
Jo, det fanns någon. Han hette Mattias. Vi var unga, tokiga, svävande mellan hopp och dröm.
Några dagar passerade, sedan kom Elin mot mig med mobilen i högsta hugg, andfådd av entusiasm.
Fröken Ingrid, jag tror jag har hittat honom!
Jag blev paff. Hittat vem?
Hennes ögon gnistrade när hon visade mig en notis på skärmen: Söker flickan jag älskade för 40 år sedan. Hjärtat stannade nästan. Brevet följdes av en bild det var jag som sjuttonåring, blå kappa, klumpig lugg och ett snett leende.
Vill du att jag kontaktar honom? frågade hon. Jag fick knappt fram ett ljud.
När Elin sade att hon kunde förmedla en kontakt, började något litet och varmt gry inombords. Hade han faktiskt inte glömt, trots alla dessa år?
Vi bytte några meddelanden och bestämde oss för att ses på ett fik i centrala Göteborg. Jag la extra omsorg vid kläderna ville ändå känna mig som mig själv, här och nu, inte bara den jag var då.
När han kom in kände jag knappt igen kroppen men ögonen samma värme, samma nyfikenhet. Ingrid, viskade han. Och för ett ögonblick suddades årtionden ut.
Vi satt där och pratade långt efter att kaffet svalnat. Det blev ett samtal om minnen, saknad och om att livet tagit oss i olika riktningar, men aldrig låtit oss släppa varandra. Du har alltid funnits kvar någonstans i mig, sade han.
Där och då, med blicken fäst i hans, förstod jag att det alltid finns hopp och att något nytt kan börja, oavsett hur sent det verkar.
Vi fick ingen chans då, men nu nu har vi ett nytt blad att skriva tillsammans.
Trots livets alla kringelkrokar och motgångar, gav mötet med Mattias mig kraft att tro på framtiden igen. Är det inte ändå det som är meningen med livet att få börja om, mitt i allt det invanda? Jag känner mig nyfiken, förväntansfull och redo att se vad som väntar bakom nästa sväng.
