Inte en sådan Emmeline
Emmeline! Igen?! Herregud, du är då inte ett barn, snarare ett enda missförstånd! Hur kan man ens?!
Mamma, jag vet inte. Det bara blev så
Mamman drog av Emmelines smutsiga jacka, de dyngsura kängorna och mössan som saknade sin vante.
Alla har barn som beter sig, men jag Emmeline! Hur länge ska det fortsätta såhär egentligen?
Emmeline stirrade på den trasiga kjolfållen och suckade djupt.
Och ändå var det så roligt! Leken med tåget blev superlyckad! Tråkigt bara att Oskar drog henne så hårt i kjolen att den slets sönder. Och nu var det morfröken Kristina som sa att att sy, det tänker hon inte göra, det får Emmelines mamma ordna. Ja, rätt så. Men det betydde ändå att Emmeline fick sitta i ett hörn på en stol från mellanmålet ända till kvällen. Kunde ju inte sitta där och visa trosorna inför killarna! Sånt är ohyfsat! Det brukar mormor alltid säga. Hon har koll på sånt.
Mormor tycker ju att Emmeline är just “en sådan”. Det tycker däremot mamma inte alls.
Sluta hacka på ungen! Kan du inte sluta gnälla?
Mamma, det var ju så här du fostrade mig! Så varför säger du nu att det är fel? Om jag inte fostrar Emmeline, vad blir det av henne då?
Hon blir lika klok och vacker som du! Räcker inte det?
Åh, sluta nu! Jag har inte tid med dina dumheter! Emmeline! Gå och byt om! Nu genast!
Emmeline pustade ut, rusade in på rummet, och bråket mellan de två viktigaste personerna i hennes liv fortsatte utanför. Men de behövde henne inte. Hon var bara förevändning.
En gång frågade Emmeline mormor vad det där betydde, och mormor skrattade bara:
Bråka på riktigt är tråkigt, stumpan. Men om det faktiskt gäller något det är en annan sak!
Och jag är ert ärende alltså?
Det viktigaste! Du är vår enda, förstår du väl! Och vi oroar oss, ja för hur du ska bli. Fast vi går på det olika sätt. Mamma är sträng för hon tror det måste vara så. Medan jag Min stränghet tog slut på din mamma. Till dig blev det inget över. Så nu får jag hitta andra sätt. Kanske pepparkaka, till exempel.
Gillar inte pepparkaka.
Jaha, då får det bli godis då.
Mycket bättre! Mormor, älskar mamma mig?
Mer än någon annan i världen! Hon älskar dig till och med mer än jag! Tvivla aldrig på det!
Men varför skäller hon på mig så jämt då?
Just därför
Konstigt sorts kärlek Du älskar mig ju också, men skäller aldrig
Jag är din mormor, hon är din mamma. Kraven på en mamma är större. Då måste hon älska dig på ett annat sätt. Förstår du det?
Nej!
Det kommer du så småningom att förstå.
Men det där “senare” kom liksom aldrig.
Emmeline väntade och väntade, men blev inte klokare År för år blev mamma allt strängare.
Vad ska jag göra med dig Vänta bara till du kommer hem med barn utan man!
Den där kommentaren hörde Emmeline ofta, men hon hade ingen aning om vad det betydde. Hon fnissade bara fånigt, mindes den trasiga kjolen från dagis, och undrade hur man ens skulle kunna bära något i en kjol med hål? Men det tänkte hon aldrig fråga mamma hade inte uppskattat skämtet.
Mammans oro var ändå helt i onödan.
Krångliga men ändå söta Emmeline tyckte att hon själv var ganska alldaglig. Man kan väl ha en spegel?
Och i spegeln såg hon Inte mycket att hänga i granen! Små ögon, tunt mörkt hår i en slarvig tofs, och fräknar över näsan. Riktigt snygg var hon ju inte!
Sanningen om sig själv hade Emmeline förstått, så hon brydde sig inte om utseendet. Lättare så! Och enklare för mamma också. Man behövde inga märkeskläder. Gamla slitna sneakers räckte i nästan alla lägen. Bara inte när hon gick på teater med mormor ibland, för då krävdes något “anständigt”.
Teatern älskade hon. Men så sällan det blev av biljetter var för dyra. Mormor sparade lite varje pension, men det tog tid. Så Emmeline började gå och hjälpa grannen Elsa, och passade hennes tvillingar för att tjäna sina första egna slantar. De var vilda men kloka, inga syskon hade Emmeline, så för henne blev det mest en glädje, inte något måstigt.
Det var toppen! Man kom dit, lekte, matade dem och gick hem. Inget tjafs, inget syskon som kladdar i hennes skrivblock eller hoppar i sängen. Skönt!
Ekonomin var snäv. Mammas lön som undersköterska på IVA och mormors pension det var vad som fanns. Och så saknaden av en pappa. Honom hade Emmeline aldrig sett och varligt talat hon längtade inte.
Med mamma pratade hon inte om det heller. Varför göra hennes liv ännu svårare? Hon hade det redan tungt med Emmeline och så mormor, som började förlora minnet och knappt visste vad som hänt två timmar tidigare.
Back in the day, mormor mindes vem Emmelines pappa varit. Hon hade berättat hur det gick till när han var där och sedan försvann, på riktigt.
Han ville inte ha din mamma.
Varför?
Han var en slarver. För honom fanns flickor som i en karusell. Jag sa det! Men är man kär så lyssnar man inte. Hon pratade om bröllop, att de andra var sådant man gör fel när man är ung.
Blev det giftermål?
Jodå! Din mamma får som hon vill. Men vad spelade det för roll? Så fort han fick veta att du var på väg stack han. Lämnade bara en lapp. Vi vet fortfarande inte vart han tog vägen. Försvann och lämnade ingen adress.
Vad stod där i lappen?
Har du behov av att veta det, Emmeline? Det är deras sak. Men jag kan säga dig en sak. Mamma ville ha dig så mycket att hon gick på tå hela graviditeten, som om du var av kristall. Hon var rädd att något skulle hända dig. Efter det har hon alltid oroat sig. Vet du varför hon fostrar dig så strängt?
Är det därför?
Just så! Hon är så rädd om dig att hon ibland sitter och tittar på dig om natten, stryker över ditt hår, och nästan gråter. Om jag frågar blir hon arg. Det är hennes angelägenhet. Hon älskar dig, Emmeline. På det sätt hon kan. Förstår du?
Det kunde inte vara tydligare Mormor, skällde du så på mamma?
Klart jag gjorde! Så är vi mödrar. Av rädsla för våra barn gör vi dumheter och ångrar oss sen.
Varför ska man vara rädd då?
För sitt barn? Jag vet inte, Emmeline. Det går inte att förklara. Du känner det när du själv får barn, kanske.
Emmeline svarade inte, men tänkte att hon aldrig skulle hugga och gorma så på sina barn. Hon skulle göra allting annorlunda. Naiv, ja. Men vem är inte det i hennes ålder?
Barn, det hade hon ändå svårt att tänka sig. Vem skulle vilja ha henne? Hon, liten, ful och jobbig som ett igelkott! Om någon ändå stod ut fick de skylla sig själva.
Efter skolan började Emmeline jobba på samma sjukhus där hennes mamma tjänstgjorde. Och där! Där satte det igång!
Allt var fel! Hon var för ivrig, för känslosam med patienterna, skulle vara svalare, annars kliver de över en. Hon ansträngde sig i onödan, sa arbetskamraterna. Vad spelar det för roll, de skrivs ut och det kommer nya. Du kan inte slita ut dig, sa de. Ta det lugnare! Du kan inte rädda alla.
Men Emmeline ville inte lyssna. Hon tyckte synd om varje patient, så att tårarna var nära. Mår de dåligt då gör det väl inte så ont att hämta täcke, värma ord, sätta in ett dropp. Alla gillar vänliga ord, även en katt gör det, och så mycket mer människor
Inte ens mamma tyckte att hon skulle engagera sig så.
Gumman, bråk inte med alla! Sådana som du gillar man inte här. Du kommer bara få problem. Vi behöver din lön, och du vet hur dyrt det är med äldrevården. Vi måste ta hand om mormor hemma.
Jag kan inte strunta i dom! De skriker åt patienterna
Jobbet är slitsamt och människor är olika. Du har sett själv. Går det att vara snäll så är det bra, men man orkar inte alltid. Du och två till, såna som du, finns i din avdelning det räcker! Jag pratade med din överläkare. Hon tycker om dig, men säger också att du måste vara lugnare. Tvinga ingen, men visa med ditt exempel det är långsamt, men det kan funka.
Det tar för lång tid!
Oj, Emmeline! Vem har du ärvt allt det ifrån?
Vem tycker du? Dig, så klart.
Emmeline!
Vad?
Ingenting! Gör som mamma säger!
Mhmm
Gnabb ville hon inte, men heller inte göra allt mamma bad om. Arbetskamraterna skrattade åt henne och sa att folk som Emmeline borde bli nunna. Och ändå, i avdelningens tredje sal låg en gammal, bråkig tant som log just mot Emmeline varje morgon.
Det var ju fler som henne slitna, trötta, grälande med sina egna Hon såg, hon hörde. Släktingar var knappt på besök förrän bråken rullade igång om arv eller annat trams, och patienterna grät. Och blev arga. Hur kan man klandra dem?
Men mamma ville inte höra. Bara Emmeline skulle må bra. Men hur kan man det om de runt sig har det dåligt?
Man kan inte rädda alla, men någon i alla fall?
Så lunkade Emmelines “karavan” vidare, ibland snubblande i sanden, ibland törstande.
Det är svårt när ingen riktigt förstår en. Och ännu svårare när ingen finns där och säger att “du är just en sådan”.
Det var inte så att Emmeline behövde någon annans godkännande längre. Hon hade vant sig. Och nu, när mormor mer och mer försvann bort i dimman, fanns knappt någon att prata med. Mamma suckade bara och tjatade om att hon måste tänka på sig själv. Vännerna gifte sig en efter en och räckte glatt över brudbuketten direkt i hennes armar.
Jag slänger inte buketten! Det är din tur nu, Emmeline! Ta emot!
Hon tog emot dem förstås. Inte skulle hon förnärma tjejerna! Men “den rätte” dök aldrig upp. Kanske han hade gått vilse, eller så fanns det bara inte någon för henne i det här livet. Vissa blir hela utan en annan halvlek.
Så Emmeline hade gett upp. Knappt ens längtade längre. Hon kunde inte tänka sig att göra som Tatiana i den där romanen först gå och bekänna sin kärlek, aldrig.
Hon slet mellan sjukhus, djurhemmet där hon ibland hjälpte Lisa, och mormors säng, där den gamla kvinnan allt sällan kände igen henne. Mamman suckade och försökte tvinga ut Emmeline med vänner, men det fanns inte längre något att hämta. Hon höll redan på att bli den typiska nuckan som inte ville varken ha med kärlek eller familj att höra.
Mamma, om du vill ha barnbarn är det bara att säga det! Jag kan skaffa ett par direkt. Sånt där är lätt numera.
Emmeline! Vilken sorts cynism är det där?!
Men alltså? Prinsen är slut på lager, mamma. Så vad kan du önska av mig?
Jag vill ju bara att du ska vara lycklig
Sluta då tjata om att jag “ska ordna upp mitt liv”. Det funkar inte för mig. Det är bra så här. Förstå det! Låt bli att rota! Det känns redan illa nog
Och mamman tystnade, suckade tyst och funderade på vilken väninnas son som fanns kvar att presentera. Men till slut återstod bara att vänta på ett mirakel.
Och miraklet kom faktiskt. Fast på ett helt annat sätt än Emmeline någonsin kunnat ana.
Men vi ska börja från början.
Den största rollen i Emmelines pjäs som kallades livet spelades av den där besvärliga tanten Karin Alexandersson. Hon återkom alltid till avdelningen två gånger om året. Hennes närvaro utlöste alltid en kollektiv suck från personalen.
Nu blir det klagomål igen! Emmeline, det är din favorit! Ta hand om henne, du!
Karin sken upp när hon såg Emmeline rusa genom korridoren.
Min lilla flicka! Vad glad jag är att se dig! Äntligen ett mänskligt ansikte bland alla spöken!
Men, ska du vara sån? Alla här är snälla!
Du är ung, för ung för att förstå! Jag har redan sett livet! Bråka inte med mig!
Det gör jag inte! Jag följer dig hellre in på ditt rum nu, så du inte skrämmer fler!
De kan gott vara rädda. Det behöver dom!
Vad ni är busig, Karin Alexandersson.
Va, pytt! Jag är som en lammunge mot min katt! Den är en påse jävlar med svans!
Emmeline nickade, men glömde såklart snabbt Karins ord. Det skulle visa sig bli ett misstag.
För när Karin en dag dök upp och var ovanligt tyst, bråkade inte alls, sa ingenting. Bara lät sig dåsa ner i sängen och vände sig mot väggen.
Gå nu, Emmeline senare
Efter några timmar visste Emmeline både Karins diagnos och att tanten själv bett om att bli inlagd.
Hamnat i gräl med barnen. Vad tror du? Det blir så kallt om man fryser ut sina egna, då står man ensam till slut.
En självklarhet Emmeline lät rinna av sig. För hur kan man döma någon annans flod när man själv aldrig ens doppat tårna. Alla har sin sanning.
Sista timmen av sitt pass tittade Emmeline in.
Hur är det, behöver du något?
Karin såg på henne länge, tänkte så det syntes. Strax började hon prata:
Emmeline, jag vill be om en sak men det är svårt. Jag bad aldrig om hjälp, bara krävde. Morsan lärde mig: vill du ha något ta det! Ingen gör det åt dig. Men vad gör man när man själv är hjälplös?
Vad vill du, säg?
Jo, du förstår, jag har släkt i massor, men kan lita på ingen. Livet blev fel. Mycket slit, lite glädje. Tänkte att jag skulle ge allt till mina barn, men nej. Skämde bort dem bara. Nu när jag lever än, har de redan delat allt. Och jag jag har gett barnen min lägenhet. Så de slapp oroa sig. Sålde morsans gamla och kämpade på. Lärde dem allt, hjälpte tills benen gav upp. Men nu då? Ingen bryr sig. Men en sak betyder allt min Märta!
Vem?
Min katt! Hon är grinig men klok, du förstår inte! Hon förstod redan att jag skulle försvinna, försökte hindra mig att gå ut Snälla, Emmeline, ta hand om Märta om det går?
Emmeline blev ställd.
Hon älskade djur, men hemma hade de aldrig haft något. Både för mormors skull och pengar fanns bara till det nödvändigaste.
Men säga nej till Karin gick inte. I hennes blick fanns en sådan vädjan Märta var det enda som fanns kvar i hennes liv. Hur konstigt det än lät. Man får inte döma kan man ge lite värme, så ska man göra det.
När passet var slut berättade hon för mamma, och sedan gav hon sig iväg för att hämta katten.
Jag tar henne, Karin. Men bara tills du blir bättre! Sedan får du Märta tillbaka.
Självklart, Emmeline. Självklart
Karin log trött, men för första gången på avdelningen liknade hon en vanlig mormor.
Väl vid Karins lägenhet tvekade Emmeline. Hon hade fått nyckel av Karin, men var ändå orolig att gå in ensam. Hon tassade runt i trapphuset en stund och knackade så på första dörren hon såg.
Vem söker du? En ung kvinna med spädbarn på armen öppnade.
Förlåt. Karin Alexandersson har bett mig ta hand om hennes katt. Kan du stå i dörren medan jag fångar in den?
Du vill inte gå in ensam? Klokt! Hon är ju lite speciell, Karin.
Äsch, hon är helt normal! Vi är väl alla människor
Sant! kvinnan log. Gå på du! Jag väntar, eller hur, lilla Vilgot?
Vilgot jollrade instämmande och räddningsaktionen började.
Det tog dock slut direkt. Emmeline hann knappt öppna dörren förrän en svart blixt med vassa klor gled ut, for nerför trappan och var borta. Hon hann inte ens ropa.
Stäng dörren! grannen ropade. Du hittar henne aldrig, hon är snabb! Och elak! Skydda händerna om du får tag i henne!
Tack!
Emmeline kutade ner. Porten stod nu vidöppen några flyttkarlar bar in möbler.
Såg ni en katt? frågade hon hopsjunket.
En av dem pekade mot träden.
Klättrade upp!
De skrattade åt Emmeline där hon sprang under trädet och försökte få syn på Märta, som fräste ilsket i höstskymningen bland grenarna.
Märta, kiss kiss kiss!
Ett avgrundsvrål till svar.
Din lilla illbatting suckade Emmeline.
Det fanns inget annat att göra. Hon måste klättra. Hon grubblade på varenda gren hon tog ett grepp om. Små regndroppar piskade, kvällsluften blev kall. Allt hon ville var att vara under den varma filten hemma, med te och en hörlur i örat andra örat behövdes för mammas fostrande ord!
Men löften bryter man inte.
Till slut kom hon nästan upp, handen famlade efter katten, som slet sig med ett fräs.
Märta! Har du blivit tokig?!
Hon ville svära och hota, men bet ihop. Tänk om både Karin och Märta verkligen förstår människor?
Hon kämpade, lyckades just greppa katten i nackskinnet.
Släpp grenen nu!
Nu fräste Emmeline minst lika argt som Märta, och katten, kanske imponerad, slutade klösa och krup in under jackan, där det var åtminstone ljummet.
Men ner från trädet då? Hon insåg försent att höjden var mycket värre än hon anat. Synen snurrade till. Hon klamrade sig fast, vågade knappt tänka på mobilen som ringde i fickan.
Ropa? Störa folk? Nej, skammen var större än rädslan.
Hej! Sitter du bra där uppe?
En röst skrämde vettet ur Emmeline.
Nej, hoppa absolut inte! Jag hämtar dig, vänta!
Hon hörde stegen försvinna, och förbannade sig själv.
Strax var killen åter, med en stege. Som han fått tag i vet ingen.
Kom ner! Eller tänkte du sova där?
Jag vågar inte
Hon kände hur han höll henne under armhålan, och plötsligt var hon på första steget.
Jag håller dig! Vi tar det lugnt!
För sakens skull höll hon Märta hårt. Väl nere försökte Märta sticka igen, men Emmeline var snabb nog att stoppa in henne i jackan.
Du rör dig inte ur fläcken! Lovat Karin att ta hand om dig, och så ska det bli.
Du är beslutsam, du, sa killen, smal, helt vanlig, men glimten i ögat.
Behöver du sällskap hem?
Emmeline ville först snäsa, men hejdade sig. Han hade ju slitit sig från sitt, klättrat i regnet, och hittat en stege?! Skärp dig, Emmeline, han är ingen främling!
Förlåt. Tusen tack! Jag hade suttit där hela natten om inte du kommit.
Varför?
Jag är höjdrädd!
Så varför klättrade du upp?
Katten Förlåt, måste hem, mamma blir orolig
Du får gärna säga du till mig. Efter att ha sett dig ratta i regnet med baken blöt och rädd, känns formellt inte så nödvändigt. Anders heter jag förresten. Ska vi gå? Jag följer dig till tunnelbanan, eller hem, bor du långt bort?
Inte så värst.
Och Emmeline märkte plötsligt att hon inte alls var kall längre. Tvärtom, något varmt sköljde genom kroppen, hon fånlog åt vartenda ord Anders sa.
Katten låg stilla mot Emmelines mage, som för att njuta av denna ovanliga glädje, så ömtålig att ett jam kunde förstöra den.
Anders följde Emmeline hem. Nästa dag väntade han på henne i sjukhusparken. De gick tillsammans till matbutiken för att köpa kattmat. Märta accepterade förstås bara vissa sorters fiskpaté.
Emmeline passade Märta en vecka. Tills Karins dotter kom, sökte upp henne och bad om att få katten.
Mamma längtar så förfärligt efter Märta Hon ska få vara med henne nu.
Tar du Karin till dig?
Såklart! Hon är min mamma. Hon trilskades, men nu kommer hon. Tack för hjälpen.
Emmeline vinkade åt dottern som försvann med katten i famnen och tänkte åter på att man aldrig kan veta vad som verkligen finns i en annan människas själ eller familj. Man borde inte döma eller gissa vad som göms där. Det är bättre att bygga sin egen när man har någon med vem man vill göra det.
Slutligen blir det viktigaste i livet att man hittar någon, som kan ge tid och stege precis när det behövs. Och aldrig får för sig att säga att man är “fel sorts person”. För i den andres ögon kommer det inte finnas någon bättre än just du.
