Drömfångaren
– Igen!? Signe, Signe! Vakna! Annars väcker hon de små! Håll henne! Lena halkade ner från sängen och ruskar om sin syster. När ska hon sluta hålla på?
Sonja snurrade runt i sömnen och hennes klagande stön fyllde rummet, liksom kröp in under huden och fick en att kasta en blick över axeln.
– Som i någon kass skräckfilm! Signe slet av sig täcket och, fortfarande halvsovande, schlappade hon iväg mot Sonjas säng.
Hon kastade sitt täcke över Sonja, la sig bredvid och drog systern intill sig medan hon nynnade lågmält:
– Sov du lilla videung, än så är det långt till vår
Men usch då, Lena! Inget går! Hon brinner ju! Hämta mamma!
Lena stod tveksam kvar vid sängen, suckade och gick ändå till föräldrarna. Vad skulle hon annars göra? Sonja var lika mycket deras barn som de andra. Och om mamma märker att Lena och Signe dolt något, skulle hon inte bli nöjd.
Det var tyst i föräldrarnas sovrum. Lena sträckte handen över lillebror Eriks spjälsäng, ställd mot föräldrarnas säng, och petade på mamma Malin.
– Mamma
Bruna ögon, lika Lenas egna, slog upp direkt, som om Malin inte ens sovit, och hennes varma hand lade sig över dotterns fingrar.
– Vad är det, hjärtat?
– Det är Sonja. Mamma, hon måste ha feber, hon är kokhet!
Lille Erik gnydde till, så Malin gjorde som Signe nyss och började nynna:
– Sov du lilla
Hon tog Eriks hand, la Lenas på hans lilla rygg.
– Gunga honom lite så han inte vaknar, jag går direkt
Malin reste sig lätt, som om hon inte alls kände av att ryggen värkte sen senaste snedsteget med trappstegen vid fönstertvätten. Hon tassade mot flickornas rum och lyssnade till det trygga mörkret i huset.
Huset var hennes stolthet. Så många hade sagt att det var galet av henne och Anders att bygga nytt utanför Uppsala. Som att ni skulle orka dra det där Det är mycket bekvämare i en lägenhet
Bekanta skakade på huvudet och var inte blyga med att slänga ur sig hårda kommentarer:
– Varför ska ni ha så stort hus? Ni är ju ändå barnlösa!
Malins hjärta krympte lite för varje gång. Och huvudet ville inte riktigt resa sig, som om någon likgiltig jäkla typ tvingade ner det. Kunde du inte bli mamma? Då är det bäst att du är tyst och håller dig undan. Ingen plats för de barnlösa.
Anders fattade så ofta tag i henne när hon kom inled med tunga steg, ledsen efter ännu en av farmors eller fasters föreläsningar. Han höll om Malin och tänkte alltid att hennes kind passade så exakt i gropen på hans hals. De kändes som en kropp, nästan. Så att om en var ledsen, så visste den andre det.
– Släpp det där, Malin! Strunta i vad de säger! De har ingen aning.
– Men de har ju rätt Eller hur, Anders? Tänk om vi aldrig får några barn
– Det där är det för tidigt att säga! han bet sig i läppen av ilska men lovade sig själv att göra vad som än krävdes för att hennes dröm skulle bli verklig.
Man kunde ju tro att allt var möjligt, när man hade fast jobb och bodde nära Stockholm. Men så var det sjukhus efter sjukhus, klinik efter klinik Alltid samma nedslående besked:
– Vi är inga trollkarlar
Och Malin visste till slut inte ens hur hon skulle berätta för Anders att hon själv redan gett upp. När han började prata om att bygga hus vågade hon ändå säga det.
– Det blir nog inte jag, Anders Jag älskar dig, det vet du. Men du måste få ett riktigt liv. Om jag inte kan ge dig barn så Ja, vi borde skiljas.
– Som du drömmer! Han satte muggen med nykokt kaffe så hårt i bordet att han brände fingret. Malin! Nu får du ge dig. Jag säger som jag tycker. Din mamma lär väl klaga, för jag är för rättfram, men så är det. Tror du jag släpper en sån här ja, förlåt men ganska dum kvinna? Hade gärna kallat dig något annat, men då skulle du säkert bli vansinnig!
– Jag?! Malin tittade upp, förvånad, och glömde tårarna ett ögonblick.
– Vem annars?! Vägra snacka sånt dumt. Du är mitt liv! Och barn Blir det så blir det. Annars får det vara. Vissa får, vissa får inga
Han stod på sig. Alltför länge hade han väntat på någon som skulle bli hans glädje.
Och så blev Malins andra äktenskap helt annat än det första.
Första giftermålet var hon knappt nitton. Egentligen ville hon bara flytta hemifrån och komma bort från sin mammas ständiga tillrättavisningar.
Med sin mamma Cecilia hade Malin det alltid knepigt. Cecilia kunde vissa dagar tycka att dottern var rena underverket, och berättade gärna det för folk till höger och vänster. Nästa dag var det som om något satte igång henne och hon skällde på Malin för minsta lilla.
– Hur lyckades jag få ett sånt missfoster till unge egentligen? Ibland, Malin, tänker jag att du är ett geni andra dagar fattar jag överhuvudtaget inte vad som pågår i huvudet på dig!
Malin hade aldrig något bra svar och blev bara tyst, med blicken i golvet.
Om någon frågat om Malin älskade sin mamma, så hade hon svarat ja direkt. Hur kan man inte älska sin mamma? Men ju äldre hon blev, desto mer förstod hon att varken utbildning, vettig karriär eller många kontakter gör någon varm och fin inuti. Det var många som gillade Cecilia, folk drogs till henne men för henne var Malin det svåra barnet.
En vecka innan första bröllopet, när typ hela släkten gått lös på dotterns val av enkel brudklänning, kände Malin plötsligt att hon var tvungen att fråga:
– Mamma, varför kan du inte älska mig så som jag är?
– Sluta nu, så där pratar man inte! Gör rätt istället, så ska du se att jag är stolt över dig.
Så enkelt, alltså. Gör rätt. Men rätt enligt vem? Som vuxen började Malin förstå att själva hon aldrig varit en efterlängtad son, och därför aldrig riktigt dög.
Hon tänkte: Fy tusan att folk kan resonera så! Flickor, pojkar det spelar väl ingen roll? Jag ska aldrig jämföra mina barn. Om jag nu får några Snälla, hjälp mig att göra rätt.
Första äktenskapet blev aldrig lyckligt och det var snabbt över. När hon fick missfall stack maken, och Malin blev ensam kvar i sin tvåa i Sundbyberg. Cecilia kom för att hämta henne på sjukhuset och hade redan bestämt vad som skulle ske.
– Vi hyr ut lägenheten och flyttar hem dig. Det blir bra. Vi hittar ett bättre parti åt dig. Du är ju ändå ung, fast du gjort bort dig lite.
Men Malin vägrade. För första gången gick hon till sin pappa Mats, den alltid så tystlåtna, och bad om hjälp att få stå på egna ben.
– Det är för tungt nu, pappa.
– Jag förstår. Du får bo kvar. Jag säger till mamma att inte blanda sig i.
För en gångs skull sa Cecilia inget mer.
Malin pluggade klart, fick ett bra jobb. Men det där lilla extra gnistan saknades. Efter missfallet sa läkaren att det troligtvis aldrig skulle gå att få barn.
Det tog musten ur henne. Hon hängde på, men liksom levde på sparlåga.
En dag, när hon började umgås med släkt och familj igen, dök Anders upp i hennes liv. Inte som planerad. Han var taxichaffis utanför Enköping och blev inkallad för att köra hem hennes faster och hennes barn från ett födelsedagsfirande.
Malin fick nog av middagen, satte sig i hettan i baksätet och nästan röt:
– Kör till Uppsala, tack!
När det var dags att betala insåg hon att väskan var kvar hos släkten.
– Oj Jag har inga kontanter. Kan jag Swisha imorgon?
– Vet du vad, log Anders, det är gott så. Le mot mig, så är vi kvitt.
– Nä, kom igen, jag kommer snart tillbaka!
Men när hon kom ut igen var Anders förstås borta.
Dagen därpå stod han utanför jobbet i samma bil.
Och just där, så som det bara gör i svenska tjejfilmer på TV4, började ett nytt kapitel.
Anders var enkel, trygg och otroligt varm. Och även om Malin länge våndades över om släkten skulle godkänna honom, så bestämde hon sig nu gör jag det här för min skull!
Hon berättade tidigt för honom om barnen. Eller snarare om deras möjliga frånvaro.
– Jag kanske aldrig kan bli gravid, Anders. Är det verkligen ok för dig?
– Håll tyst, sa han och höll fast henne. Vi lever inte ihop bara för barn. Jag vill ha dig.
Så gifte de sig i rådhuset i Enköping, och firade i Anders föräldrars stuga utanför Sala.
Anders föräldrar, Birgitta och Roger, tog Malin till sig med öppna armar.
– Hoppsan, vilken mager flicka vår son hittat! Du ska få äta upp dig här, jag lär dig allt. Kom nu, var med och koka sylt!
Och det blev en vänskap som allt mer blev familjekänsla.
När Malin berättade om sin oro, la Birgitta handen om Malins axlar och sa:
– Dröm inte för mycket om kontroll, flicka lilla. Man vet aldrig vad Gud eller ödet har för sig. Om ni inte får egna barn, kan ni ju alltid bli familjehem åt någon stackare.
Och så blev det.
Sakta men säkert växte huset på tomten utanför Uppsala, Anders jobbade dubbla skift, Malin pluggade klart juristprogrammet och började jobba deltid med fastigheter.
När hon gick utbildningen för familjehem tyckte hon att det kändes så självklart varför skulle man inte hjälpa barn som har det svårt?
Det var Birgitta, naturligtvis, som såg till att de blev kontaktade när grannbarnen från deras gamla kvarter behövde ny familj. Två systrar, Signe och Lena, och lillebror Alexander.
Malin hann knappt fatta vad hon gjort innan de blev deras barn tre på en gång!
De två äldsta, Signe och Lena, anammade Malin som sin mamma förvånansvärt snabbt.
– Du behöver inte vara rädd för oss, sa de. Vi märker ju att du är snäll.
Och Alexander, två år, klamrade sig fast redan dag två. Och från den dagen var han mammas pojke.
Cecilia var fortfarande skeptisk, gnällde ännu mer nu. Men till slut satte Malin ner foten.
– Nu räcker det, mamma! Jag tar hand om min familj på mitt sätt.
Efter ett par år, när livet börjat kännas som deras eget på riktigt, kom beskedet Malin var gravid.
Hon trodde först att hon var sjuk av utmattning, tills vårdcentralen log mot henne och visade lilla bönan på ultraljudsskärmen.
Erik föddes en iskall februaridag, och syskonskaran jublade Alla hjälptes åt, förutom Alexander, som blev riktigt orolig över att tappa sin särställning. Men det löste sig.
Och precis när Malin kände att de fått ihop livet, kom ännu en vändning de tog emot Sonja, dotter till Malins kusin Emelie, som tragiskt gått bort. Sonja var nu ensam, rädd och trasig. Men för Malin och Anders var valet självklart det blev ett syskon till.
Nätterna blev tunga. Sonja skrek ofta och vågade inte sova, gråten smög ut längs väggarna och störde både små och stora. Lena och Signe gjorde allt: gav bort hårspännen, gosedjur, nya blusar. Men ingenting hjälpte.
Tills Sashas (Alexander) farmor gav honom en bok om samer och han hittade en bild på en drömfångare.
– Vet ni vad, vi gör en sån! sade Alexander bestämt. Då fångar den hennes mardrömmar och släpper bara fram de goda.
Och så, en kväll när Sonja skrikit och Malin kommit instormande, sprang Lena och hämtade drömfångaren de gjort tillsammans. De satte upp den ovanför sängen.
– Sov nu, Sonja, det här är din drömfångare och vi alla är också dina drömfångare.
Hon somnade med Malins hand i sin, och för första gången var natten utan skrik.
Nästa dag låg Sonja kvar länge i Malins famn. Lena berättade:
– Det behövs nog ingen drömfångare alls, mamma. Du är den bästa för henne. Fast Det skadar väl inte med flera?
Och där, i ett soligt kök, med bullar på jäsning, Alexander och Lena någonstans på golvet tillsammans med en ny liten kyckling som Birgitta gett, insåg Malin att hon äntligen var hemma.
Så sitter vi, och du hör barnens röster eka, farmor fnittra i hallen, medan Cecilia och Birgitta småbråkar om hur teet ska drickas, och Anders kommer in från garaget, skrattar och ropar: Nu lunch, hela gänget!
Och jag, jag säger bara: Det är så här livet ska vara. Kaos, kärlek, och doft av nybakad kanelbulle.
Och vem vet kanske är det fler barn, eller en katt eller hund, som kommer till huset en dag. Men drömfångare har vi i alla fall. Och vi håller varandras drömmar. Allihop.
