Och glöm inte bananerna till mormor Ingrid! Bara små, du vet hur hon gillar dem! Förra gången köpte du något helt annat! Ingrid! Hur kan det vara så svårt att följa enkla instruktioner?
Ingrid Maria Bergqvist, chefsbokförare på ett större svenskt företag, tvåbarnsmamma och mer eller mindre lyckligt gift, suckade lite och nickade mot tomma köket, även om hon mycket väl visste att hennes mamma ändå skulle märka hur hon reagerade. Det räckte att mamma visste att Ingrid ändå hörde.
Och nicka inte bara, gör det också! Jag känner dig, du är alltid så virrig! Ingrid, nu är det dags att växa upp!
Denna gång nickade Ingrid inte igen. Hon svarade bara: “Ja, jag ska fixa det!” och avslutade samtalet.
Växa upp… Jo visst. Som du säger, mamma. Fyrtioplus, det är väl ändå lite sent för det, tänkte hon.
Det var en halvtimme kvar av arbetsdagen och Ingrid försökte koncentrera sig på månadsrapporten, men tankarna for runt. Det gick sådär. Allt möjligt kom upp, mest det jobbiga. Fast mamma brukade ju säga att Ingrid var en snäll flicka.
Ingrid är så duktig! En riktig pärla till dotter!
Det lät gulligt när Ingrid gick på dagis. Med stora rosetter i håret och tyllkjol alla tanter log när hon kilade in.
Jo jo, en liten trollunge snarare. För det var ofta så att mamma kom och hämtade hem en smutsig unge med trassligt hår och gräsfläckar på knäna.
Men Ingrid, vad har du gjort med håret?
Ett fågelbo! Det tyckte Fröken Birgitta också, så hon sa att jag borde stå still på gården så småfåglarna kan flytta in. Det måste väl finnas nått bra med min frisyr?
Men var är rosetterna då?
Minns inte! En tog Oscar, han behövde ett rep till sitt ankare du vet han har en riktig båt! Hans pappa har byggt den! Idag visade Fröken hur den flyter i baljan, så himla fint!
Och den andra?
Den fick Linnea låna. Och vart den tog vägen har jag ingen aning om. Mamma, varför blåser vinden?
Ingrid!
Jaa?!
Lägg av med de dumma frågorna nu! Jag får ont i huvudet!
Då blev Ingrid tyst resten av vägen hem, sneglade på mammas panna och undrade om mamma var riktigt frisk ändå. Tänk om hennes huvud skulle gå sönder för alltid, precis som de tomma äggskalen hon slog i soppåsen när hon stekte ägg?
Föreställningsförmågan hos Ingrid var alltid knallstark och innan halva vägen var gjord började hon snörvla och sedan brista ut i gråt. Mamma blev tokig:
Ingrid, vad är det för cirkus nu?!
Förklara varför gick inte. Hon kände bara en jättestor sorg för mamma, för hennes huvud och för hela den trista stämningen. Precis som grannens Vilja en gammal collie som yla om dagarna, mest när hennes husse Ernst, portens vaktmästare, varit på tok för länge på krogen. Då ylade Vilja dag och natt så hela huset nummer nio på Södra Gatan höll på att bli galna, och ungarna tjatade på sina föräldrar att ta henne från Ernst, men inget hjälpte.
En gång blev det tyst. Ernst gick bort under en av sina längre perioder, och plötsligt, mitt i ett ylande, slutade Vilja bara. Alla som var hemma då förstod nu hade det hänt.
Ernst blev varmt omhändertagen av alla, han var snäll och ställde alltid upp. “Han var svag,” brukade Ingrids mamma säga. Vilja satt kvar på farstubron hela dagen, glodde efter kistan och blommorna, och för första gången rörde hon inte ens på svansen när Ingrid försökte klappa henne. Som om hon förstod allting, fastän en hund.
Den dagen skulle mamma ta Ingrid till tandläkaren, så det blev inget dagis. När de kom hem satt Vilja kvar, ihopkrupen och såg ledsen ut. Ingrid var övertygad om att hunden grät.
Mamma, varför ser man inte hennes tårar?
Vad var det med den där frågan? Ingrid hade ingen aning, men mamma stannade till, satte sig på huk framför Vilja och sa försiktigt:
Vilja… kom, du kan bo med oss nu. Han kommer inte tillbaka.
Så blev Vilja Ingrids hund. Hon levde länge, sjutton år till, trots att hon redan var gammal. Ingrid hann ta studenten och gifta sig, och aldrig hörde hon ett ljud från Vilja igen. Inte ett ylande, inget. Bara ett trött, mjukt andetag när hon somnade in, med nosen mot Ingrids gråtiga hand. Sen blev det inga fler hundar för Ingrid, inte ens när barnen tjatade efter valp. Hon vågade inte, minnet av Viljas ögon satt kvar.
Och ändå hade Ingrid varit ett glatt barn. Hon hade allt för att vara lycklig mamma och pappa, två mormödrar, en nalle utan öra och pannkakor med grädde på lördagarna. Mormor Greta, pappas mamma, hade en sommarstuga ute på Värmdö och dit åkte Ingrid och mamma nästan aldrig. Varför, det fick hon aldrig riktigt veta, det blev aldrig pratat om, hemligt, liksom.
Men skärgården, det var hennes andra mormor, Ingrid, som tog med henne till. Där var allt tillåtet, inga frågor förbjudna. Tvärtemot mormor Greta, som alltid blev så kärv i tonen när mamma var med. Ingrid märkte inte, drog bara mamma till köket där mormor bakade sin berömda körsbärspaj:
Kom, mamma! Mormor lär dig! Du kan också baka hemma, fastän du aldrig får till det kladdet!
Mamma nekade jämt. Och att förklara varför folk var sura eller bråkade, det gjorde de vuxna helst inte. Små tjejer ska ju inte lägga sig i. Men bakom sovrumsdörrar hördes ändå vuxengråt ibland.
Och så skilde sig föräldrarna, när Ingrid fyllde tio. Mitt under hennes födelsedagskalas small ytterdörren och mamma sade bara:
Ja, det var det.
Vilja, som förstod mycket mer än Ingrid själv, gled fram till mamma och la huvudet mot hennes ben, allt medan kompisarna ropade: “Tårtan är klar!” Ingrid rusade iväg till gästerna men såg när hon kom tillbaka att mamma och hunden satt kvar. Bara satt där.
Och efteråt kom mamma in i rummet med ett leende och världens finaste hemgjorda prinsesstårta.
När alla gått hem räckte mamma henne en matsked:
God va? Äh, strunt i alla dieter! Vi får väl ha våra små högtider vi också vår tid kommer!
Exakt vad för sorts fest mamma menade förstod Ingrid aldrig. Men högtider blev det färre av. Pengarna pappa skickade från sitt nya liv räckte knappt till ett par nya jeans om året, så firanden blev det till jul och på Ingrids födelsedag. Att fira sitt eget slutade mamma också med.
Mormor Ingrid var aldrig blyg med att säga vad hon tyckte, särskilt om att mamma borde träffa någon ny:
Men herregud, Åsa, varför? Livet är för kort. Ta och lev lite nu!
Mamma bara viftade bort:
Nej, tack, det räcker för mig.
Ingrid funderade ofta på hur livet hade kunnat se ut om mamma inte släppt allt, om hon vågat bli kär igen, haft någon vid sin sida. En bror eller syster, kanske. En gladare mamma, utan ständigt huvudvärk.
Men varje gång Ingrid muttrade emot i tonåren, dök Vilja upp, bet henne försiktigt i benet och visade tänderna det räckte så. Efter det grälade de aldrig mer på riktigt.
Lite senare blev det klarare tack vare mormor Ingrid, som aldrig skrädde orden. “Din mamma, hon blev sårad, förstår du. Hon orkade inte mer efter pappa.”
Men vi älskar väl henne?
Visst, men det är inte samma sak, min lilla. En kvinna behöver kärlek, av en vuxen, inte bara från sina barn.
Blev du aldrig kär igen, mormor?
Jodå! Men din morfar, han var den enda för mig. Man tror kärlek går över, men så är det inte. Fast du, när du blir vuxen, du kommer förmodligen vara som din mamma.
Jag är bara sexton!
Det går fort, tro mig.
Ingrid träffade sin Oskar precis som mormor förutspått. Hon rusade till sin första tenta, krockade med en lång kille som räddade henne från att ramla, skrattade:
Du är så snabb, bäst att du ger mig ditt nummer om jag ska hinna med i svängarna!
Tre år senare gifte de sig. I början bodde de hos Åsa men ganska snart förstod Ingrid att det nog inte var så bra.
Mamma gillade inte Oskars yrke, programmerare “Han bara tuggar mackor framför datorn. Vad är det för karriär?” Och han fick kämpa rätt länge. Men efter tio år insåg till och med Åsa att han var ett kap.
Då bodde Ingrid och Oskar i en liten tvårumslägenhet, han kämpade på med sitt första företag, Ingrid sprang på visningar som mäklare. Båda deras söner passades av mormor Greta och gammelmormor Ingrid, vilket var guld värt.
Men då och då märkte Ingrid att något inte riktigt stod rätt till med mamma.
Ingrid, hur länge skulle du vara borta egentligen? Du lovade bara en timme men var borta hela dagen! muttrade mamma, medan hon lagade en storkastrull av Oskars favorit, dillkött med potatis.
Men Ingrid hade knappt lämnat huset, mamma blandade ihop dagar numer. Det var dags att kolla upp henne, men mamma vägrade kategoriskt att gå till läkaren.
Äh, jag mår utmärkt! Tänkt mer på Ingrid! Det är hon som behöver läkare!
Ingrid ordnade ändå en specialist via sin pappa han kom hem till dem:
Tyvärr, det ser ut att bli tufft framöver.
Det blev som en käftsmäll. Ingrid tänkte bara “nej”, sånt händer inte oss, mamma är ju inte alls gammal!
Orsaker finns det gott om, men får ni kontroll på stressen, då köper vi tid.
När de flyttade hela gänget till ett nyköpt hus utanför Uppsala för att enklare ta hand om mamma, kände Ingrid ändå lättnad, trots att det innebar massor av kompromisser och lån. “Vi fixar det, det viktigaste är att du får lugn nu”, sa Oskar.
Fast lugnet infann sig aldrig riktigt. Mamma glömde ständigt adressen, trodde att deras gästrum bara var en temporär lösning.
Mitt hem är på Södermalm. Vad gör jag här?
Jo men mamma, vi behöver dig här, barnen behöver dig. Och mormor Greta är inte frisk…
Jaja… Men tro inte att det här är för alltid. Jag har faktiskt ett eget liv!
Det vet jag, mamma.
Tur var det att gammelmormor Ingrid hjälpte till. Annars hade Ingrid nog brakat ihop.
Glömmer hon allt, mormor?
Nej då, mycket minns hon, särskilt det gamla. Du skulle bli förvånad över vad jag själv glömt. Ibland tänker jag varför tog jag inte bättre vara på tiden då hon växte upp? Nu måste vi visa att vi älskar henne även om det känns som att hon är på väg bort. Kom ihåg, Ingrid, när hon blivit riktigt dålig tänk på henne som det barn hon blivit nu. Du måste ta hand om henne så som du hoppas att dina egna barn gör om dig en dag…
Jag lovar…
Den där kvällen, när allt klarnade, tänker Ingrid på om och om igen. Då mormor kröp ihop i sin säng och sa:
Var rädd om henne nu, Ingrid. Jag orkar inte mer…
Efter att mormor gick bort, var det bara Ingrid kvar som kunde ta hand om mamma. Hon tänker fortfarande på mormors ord varje gång orken tryter.
Så nu, när arbetsdagen tar slut, kollar hon väskan: plånbok, bilnycklar, paraply. Hämtar storebror från fotbollen, lillebror från skolan, och svänger förbi ICA Maxi. Och tar såklart den där lilla nävbananklase.
För mamma, så fort hon ser bananerna, kommer tro att mormor fortfarande lever, och Ingrid kan gå genom hallen rakt till vardagsrummet, sätta sig i det där fula men älskade fåtöljen, och höra:
Ingrid! Kan du nu för en gångs skull dammsuga här? Och köpte du bananer? Mormor kommer snart, vet du att hon bad om dem!
Självklart, lilla mamma. Sätt dig nu så fixar jag te.
Och stolen får stå kvar, precis där, tills någon glömmer. Och kanske, med lite tur, finns det några minuter kvar för en öm kind mot de där varma händerna. För att fånga blicken, både sträng och mjuk, och så det där leendet:
Ingrid, vad har du gjort med håret? Kom hit, jag borstar dig! Herregud, klockan är mycket… Dags att sova. Vad vill du ha till frukost imorgon? Gröt eller pannkakor?
