Sprickan i tilliten
Birgitta Lindström, är du hemma? Det är jag, Siv från tredje våningen! Jag har nybakade kanelbullar här, det blev några över. Och så har jag en liten sak jag vill prata om… Kan du öppna?
Birgitta stod stilla vid köksfönstret med sin ljumna tekopp i handen. Utanför låg innergården grå under det novemberdystra ljuset, vinden virvlade löv mellan hyreshusen och de få människor som syntes skyndade förbi, insvepta i tjocka jackor och halsdukar. Hon hade vant sig vid tystnaden. Klockans tickande på väggen, kylskåpets surr, parketten som knarrade när hon gick. Att ingen längre knackade på.
Birgitta, jag ser ju att det lyser där inne! Kom igen nu, jag är snäll!
Sivs röst hördes tydligt genom dörren, sådär självsäker och skämtsam att det var svårt att stå emot. Birgitta ställde försiktigt ifrån sig koppen på fönsterbrädan och gick långsamt ut i hallen. Hon stannade, kikade genom titthålet. Där ute stod Siv, rödbrusig i ansiktet och med sitt färgade kopparröda hår uppsatt i en slarvig tofs, läpparna målade i korallrött, den chockrosa dunjackan lysande.
Vad håller du på med, är du instängd i ett slott eller? Kom igen nu, jag fryser!
Birgitta tog bort säkerhetskedjan och låste upp. Siv stegade in som en stormvind och tog med sig doften av kall luft, parfym och något nybakat.
Här, jag bakade bullar i morse och tänkte att du kanske ville smaka. Med hasselnötter och kanel, fortfarande varma. Du sitter ju här helt själv, du äter väl knappt längre! Jag ser ju att du blivit mager.
Åh, tack Siv… det hade du ju verkligen inte behövt…
Men det är väl klart! Jag tycker om att göra folk glada, sån är jag. Du får ta och lägga på lite, vet du, och brygga rejält med te.
Siv klev rätt ut i köket, som om det vore hennes eget, och satte igång vattenkokaren och plockade ner två muggar från överskåpet. Birgitta stod kvar i dörren med bullpåsen och visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig. Hon hade varit ensam så länge att det kändes overkligt, nästan hotfullt, när någon annan fyllde hennes utrymme.
Sätt dig nu, så värmer vi oss. Du vet hur det är när livet förändras… mannen borta, barnen långt iväg, dagarna flyter ihop. Min moster blev så ensam när morbror dog, satt bara hemma och blev alltmer dyster.
Birgitta satte sig och slog upp en klunk ljummet te. Bullarna doftade verkligen hembakat. Hon hade slutat laga till sig själv för länge sedan, det blev mest färdigrätter och kaffe utan någon riktig aptit.
Ta nu, kära du, och lyssna! Siv hällde upp te, skedade i fyra sorters socker till sig själv och log mot Birgitta. Jag är sådan, jag kan bara inte lägga mig i. Ser jag någon som kämpar eller mår dåligt, då måste jag göra något. Min Jörgen säger alltid att jag ska ta hand om mig själv lika mycket, men du vet Sån är jag!
Hon pratade oavbrutet, gestikulerade vilt, skrattade åt sina egna skämt. Birgitta såg på henne och märkte hur något inom henne tinade ytterst lite. Det var så länge sen någon satt med henne så här, mitt i vardagen, bara drack te och pratade om det som faller en in.
Hennes dotter Emelie ringde ibland, men samtalen var ytliga och snabba. Hur mår du, mamma? Bra, älskling. Behöver du något? Nej. Vi hörs. Sen tystnad, ofta i en vecka åt gången.
Birgitta, jag har tänkt länge att du borde följa med Siv lutade sig fram över bordet och såg henne djupt i ögonen Vi är några kvinnor som brukar ses på Café Linné, där på hörnet du vet. Bara sitta och prata bort eftermiddagen. Det skulle göra dig gott, häng med någon gång!
Jag vet inte riktigt det är nog inte riktigt jag
Jomen, det är klart du ska! Jag kommer och hämtar dig, du kommer inte undan. Man kan inte bara isolera sig, det är ju hälsovådligt. Ensamhet är roten till alla krämpor, tro mig!
Birgitta nickade, mer för att bli kvitt frågan än av övertygelse. Siv drack upp sitt te, reste sig och lät blicken svepa över köket.
Men vad fint du har det! Titta, vilken servis! Hon gick bort till vitrinskåpet där engelskt porslin stod bakom glaset. Tunna vita koppar med blått och guld. Är det antikt? Herregud!
Den fick jag av Håkan på vår bröllopsdag, tystade Birgitta.
Fint ska det vara! Du får vara rädd om den. Nu måste jag kila, du hör av dig om du behöver något och spara bullar till imorgon! Jag kommer förbi vid tre, då ses vi, visst?
Så var hon borta lika snabbt som hon kommit. Birgitta stod kvar och såg på den prassliga bullpåsen, de två urdruckna kopparna, Sivs läppavtryck på muggen. Men nu var tystnaden en aning mindre obehaglig.
***
Så blev det. Siv dök upp varje dag, ibland på förmiddagen, ibland på kvällen, ibland med nya bullar eller med anledningen att låna socker, ibland bara för att prata av sig om allt och ingenting. Hon slet med sig Birgitta ut på promenad, på ICA, på de där sammankomsterna på Café Linné där ytterligare tre kvinnor samlades för att diskutera grannskapet, priser och senaste avsnittet av Gift vid första ögonkastet.
Till en början kände sig Birgitta som en udda fågel där. Frauen var bullriga, direkta och hade rå humor. Siv höll henne om armen och presenterade: Min vän Birgitta, hon har varit lärare och är så kultiverad! Det lät nästan stolt.
Sakta men säkert öppnade sig Birgitta. Hon började se fram emot Sivs besök, piffade sig lite till caféträffarna, kände livet pyttelite återvända. Det var ju inte samma sällskap som förr, när Håkan levde och de gick på teater och bjöd hem kollegor. Men det livet fanns inte längre. Kvar var dessa billiga caféer, te ur pappmugg och småprat. Men även det var bättre än tystnad.
Birgitta, har du kvar den där broschen du bar häromveckan? frågade Siv en dag när de satt i köket. Med bärnsten, jättefin ju!
Ja, det är bärnsten. Det var min mammas.
Kan jag få se den? Jag älskar gamla smycken!
Birgitta hämtade smyckeskrinet, räckte fram broschen. Siv höll den mot ljuset och glänste i ögonen.
Får jag låna den och visa för min dotter Frida? Hon tar examen snart, vill ha nåt personligt. Jag lovar, du får igen den direkt efter!
Birgitta tvekade. Broschen betydde mycket. Men Siv log och såg så tacksam ut att hon inte förmådde säga nej.
Ja men var rädd om den.
Som om den var min egen farmor! Tack snälla du!
Veckan gick och broschen kom inte tillbaka. Sedan ytterligare en vecka. När Birgitta försiktigt frågade, log Siv avvärjande: Frida kan inte bestämma sig än, hon älskar ju bärnsten! Ytterligare någon vecka gick och Siv sa att broschen kommit bort, men Frida letade överallt.
Birgitta oroade sig. Om nätterna låg hon vaken och grämde sig över sin blinda tillit. Men när hon försökte ta upp saken blev Siv upprörd:
Tror du att jag ljuger för dig? Jag, som räddat dig ur ensamheten! Om du inte litar på mig, då behöver vi ju inte umgås mer!
Nej, Siv, så menar jag inte förlåt Broschen är bara viktig för mig, så…
Jag fattar. Vi hittar den, du behöver inte vara orolig.
Birgitta försökte att inte oroa sig. Siv fortsatte komma förbi, ofta med bullar, lockande till caféet, ibland med andra önskemål.
Birgitta, kan du låna mig ett par tusen till barnbidraget kommer? Fridas son är sjuk, medicinen är dyr. Jag svär, du får igen om tre dar!
Birgitta gav. Siv var ju hennes vän, nästan syster, den enda som kom förbi, frågade om hennes vardag. En stund senare lånade Birgitta ut tre, ibland fem tusen kronor. Pengarna kom aldrig tillbaka, och när hon bad om dem svarade Siv med nästan sårad röst:
Jag trodde vi var vänner. Bland riktiga vänner finns inga skulder. Jag skulle göra vad som helst för dig, men du ska alltid räkna varje krona…
***
En onsdag kväll ringde Emelie.
Hej mamma, hur är det?
Jo tack, det är bra. Och ni?
Det rullar på. Du, vi har pratat om att du borde komma till oss över helgen. Elin och Alva saknar dig, och vi längtar efter din kalops
Jag vet inte, jag har ju en del att stå i här…
Vad för något? Du är väl mest hemma?
Nej, faktiskt inte. Jag är ute med Siv rätt ofta. Vi fikar, går på lunch, umgås med hennes vänner. Så jag är inte ensam som du kanske tror.
Åh, Siv Alltså, du känner henne väl? Så det inte är någon…
Emelie, du känner henne inte! Hon är min bästa vän. Hon har fått mig att börja leva igen.
Det är klart, mamma… Men ta hand om dig. Och var rädd om dina saker, man vet aldrig.
Vad menar du? Siv är underbar! Du kan inte döma någon du aldrig träffat!
Jag säger inget mer. Vi hörs. Sov gott, mamma.
Birgitta blev irriterad. De tyckte ju alltid att de visste bäst. Tyckte kanske att de ville ha henne snäll och undangömd? Att hon inte skulle ta plats, vara upptagen. I själva verket var det bara för att de inte förstod.
Dagen därpå kom Siv som vanligt. Med en idé.
Birgitta, du. Hör nu! Jag har fixat en toppenlösning jag tänkte att vi borde dra till Varberg Spa tillsammans! Min gamla kompis är chef där, vi får rabatt på två veckor. Ny luft, bad, behandlingar du och jag!
Birgitta blev ställd. Hon hade inte rest sen Håkan dog. Det lät både läskigt och lockande.
Är det dyrt?
Med rabatten, bara tjugoniotusen per person! Det är ju ingenting för två veckor! Jag har redan lagt undan hälften. Lägger vi ihop våra sparpengar löser det sig, och du har ju ett och annat undanlagt, det vet jag.
Faktum var att Birgitta hade sparade pengar arvet efter Håkan, över 200 000 kronor på banken. Hon hade aldrig rört dem, men… det här var kanske ett undantag.
Du har rätt, Siv. Jag vill nog försöka.
Vad bra! Vi går till banken ihop imorgon, så hjälper jag dig ta ut pengar de där automaterna är ju ofta krångliga.
Nästa dag gick de till Handelsbanken. Siv svängde Birgitta under armen, pladdrade om vad de måste packa och vilka tider tågen gick. På banken tog Birgitta ut pengar och lämnade 29 000 kronor till Siv.
Jag ska ge dem till min vän och ta kvitto! lovade Siv, medan hon slank ut genom dörrarna.
Men kvittot kom aldrig. Först var vännen på semester, sen var det nåt med datorn, sen kom det inget alls. Birgitta oroade sig, men vågade inte bråka. Siv kom och gick som vanligt och snart dök ännu en önskan upp.
Kan jag låna din servis ett par veckor? Frida ska gifta sig och vi har ingen fin porslin hemma.
Det var servisen. Gåvan från Håkan. Birgitta tvekade.
Den är mig så kär, Siv.
Du är inte rättvis! Jag har gjort allt för dig. Jag har räddat dig från ensamheten! Är det tacken att du snålar med en gammal servis?
Birgitta ville inte förlora Siv. Hon nickade.
Ta servisen Men lova att du är försiktig.
Självklart, du kan lita på mig.
***
Tre veckor senare ringde Emelie. Rösten var upprörd.
Mamma, varför har du tagit ut 29 000 kronor från kontot? Pappa och jag är ju med på fullmakt
Vad rör det dig? Det är mina pengar.
Visst, men du berättade om en väninna. Vi är oroliga. Du har gett henne pengar, din brosch, servisen Vi vill ju bara skydda dig.
Vad ni är misstänksamma! Siv är min vän. Hon är den enda som hjälper mig. Ni har knappt tid att ringa!
Vi gillar dig och jobbar så mycket vi orkar, men du är inte ensam, mamma. Du måste förstå att det finns folk som inte vill väl.
Du har ingen aning, Emelie. Jag klarar mig.
Hon la på. Höll telefonen hårt, darrande. Hon kände sig både sviken och arg. Visst var Emelie ibland snäll och förstående, men nu nu var hon bara som de alla! Som om Birgitta vore ett barn.
Siv dök upp med sitt vanliga skratt, men började nu tala mer om sina egna bekymmer. Snart kom nästa fråga.
Kan vi köpa världens snyggaste porslin i stan, på rean? Det kan bli 7 500 kronor var om vi delar på det. Jag betalar dig om två veckor!
Siv, jag har inga pengar nu. Äsch, du har ju mer på kontot! Vi tar det på avbetalning, det gör ju alla idag.
Birgitta protesterade svagt, Siv drev ändå på. De gick tillsammans till ett köpcentrum, Siv höll henne i armen bland stojande folk, pekade ut ett set, bad expediten om papper. Birgitta skrev under på krediten utan att riktigt läsa. Hon ville bara hem igen.
I kassan mötte de Emelie, som blev bestört när hon förstod vad som hände. Hon tog Birgitta åt sidan.
Mamma, hon lurar dig. Hon har gjort samma sak med andra gamla kvinnor här i området. Broschen, pengarna, servisen du vet i hjärtat att du aldrig får tillbaka dem.
Birgitta blev rasande.
Siv är min vän! Du är bara avundsjuk för att jag hittat någon!
Mamma, snälla
Gå härifrån!
Emelie gick, ledsen, med tårar i ögonen.
Birgitta och Siv reste hem i tystnad. I porten vände sig Siv om.
Trodde du på din dotter?
Nej.
Bra! För du och jag har en riktig vänskap. Vi ska till spa, vi ska leva livet!
Men efter det blev Siv mer frånvarande. Hon kom mer sällan, alltid med nya ursäkter till varför inget återbetalades. Servisen kom aldrig tillbaka.
Birgitta började oroa sig på nytt. Hon sov dåligt, tryckte undan tankar, tog blodtryckstabletter och försökte låtsas att allt var som vanligt. Hon ringde ingen stoltheten tillät det inte.
En lördagsmorgon stod Emelie och hennes man Jonas utanför med matkassar.
Hej mamma, vi har lagat mat och vill vara med dig i dag.
Birgitta ville be dem gå men orkade inte. De åt tillsammans. Jonas tog henne varsamt på handen.
Har du fått tillbaka något från Siv? Broschen? Pengarna? Servisen?
Birgitta låg lågt, svarade nej. Till sist brast det ändå för henne. Tårarna kom, som en flod, av skam, vrede, sorg.
Förlåt, viskade hon. Förlåt mig.
Det är okej, mamma, det viktigaste är att vi har dig. Vi hjälper dig. Ring oss, säg till.
När de åkte på kvällen var det mörkt, men det kändes annorlunda tyst. Mer mänskligt, mindre ensamt.
Några dagar senare knackade det på. Siv stod där, irriterad, slängde en kartong på hallgolvet.
Här har du din förbaskade servis. Jag tänker aldrig prata med dig igen.
Birgitta tog in kartongen, öppnade. Hälften var sönder. Kopparna skadade, skålarna spruckna. Håkan-servisen, nu bara skärvor.
Resten av dagen grät hon hejdlöst. Sorgen var större än vid Håkans död, nästan. Då hade hon åtminstone haft något att hålla sig fast i. Nu fanns det bara insikten om hur grundlurad hon blivit.
Dagen därpå ringde Emelie. Birgitta räckte ut en darrande hand och bad henne komma. Jonas och Emelie dök upp och städade undan spillrorna, omfamnade henne i köket.
Vi kan limma ihop det här, sa Emelie försiktigt. Dricker du ur dem syns sprickan, men de kan stå framme ändå.
Ja det kan jag göra.
De åt soppa och skrattade lite försiktigt, pratade om barnbarnen som behövde farmor. Jonas föreslog att Birgitta skulle komma oftare, kanske till och med bo hos dem ett tag.
När de gick hemåt var Birgitta ensam, men inte på samma sätt. Hon gick till köket, började plocka ihop bitar till en kopp, satte lim på skärvorna, klistrade och torkade tårarna.
Mamma, sa Emelie i telefonen på kvällen, kom till oss imorgon. Vi kan laga köttbullar ihop.
Birgitta såg på den sneda, lagade koppen. Sprickan syntes tydligt, såklart. Men den höll ändå ihop. Nästan.
Jag har lärt mig att ensamhet kan göra dig blind. Men ibland räcker det att sträcka ut handen, även om den handen är darrig och skygg. Och det riktiga finns där fast det kanske har sprickor. Precis som vi.
