Den förbannade gamla gården
– Nu är vi framme! Dags att lasta av! Chauffören stannade lastbilen vid den sneda gärdesgården och slog av motorn.
Kerstin puffade försiktigt på lilla Signe, som lutade sömnigt mot henne, munnen halvöppen av sömn.
– Gumman lilla, vakna nu. Vi är framme.
Signe gnuggade ögonen med knutna nävar, blinkade mot det nya och blickade undrande mot huset.
– Mamma, ska vi bo här nu?
– Ja, älskling. Kom så går vi. Vi måste få in våra grejer och kika runt lite.
Kerstin hoppade ned från den höga lastbilsflaket och tog dottern i famnen. Bakom lastbilen dök Mattias upp, som kört efter i egen bil.
– Är allt okej?
– Ja. Har du nycklarna?
– Här. Den före detta maken räckte henne en nyckelknippa. Dokumenten om huset ligger på köksbordet. Jag hämtar Signe på lördag, som vi sa.
– Okej.
– Jag hjälper till att bära in, sen måste jag kila. Har mycket att stå i.
Kerstin nickade. Det värkte fortfarande i bröstet, men hon visste att det inte gick att ändra på något nu det var bara att leva vidare. Försöka göra det utan för mycket självömkan.
Hon och Mattias hade varit gifta i fem år. För bara en månad sedan hade Kerstin fått veta att Mattias träffat en annan. Inte bara någon tillfällig flört, utan han ville ha en ny familj. Allt hade hänt så snabbt, så märkligt att Kerstin kände sig förflyttad till en annan värld. Nyligen hade allt varit tryggt och stabilt, nu var allting borta. Hon kände sig bedragen på sin tro till människor. Om ens den närmaste kunde svika så, vad kunde man då vänta sig av andra? De hade knappt grälat på fem år, så inget hade varnat henne.
Nyheten hade slagit henne till marken och all kraft rann ur henne. Hon fungerade på rutin tog hand om Signe, lagade mat, städade, gick till jobbet men var som förlamad inför framtiden. Hur skulle de klara sig?
Lägenheten de bott i tillhörde Mattias föräldrar. Själv hade Kerstin bara en gammal moster Elsa i nästa stad. Hennes enda släkting. Eftersom Kerstin inte hann besöka Elsa ofta, hade hon engagerat en granne som hjälpte Elsa med mat, mediciner och koll. Kerstin hyrde ut sina föräldrars ärvda lägenhet i Stockholm och delade hyresintäkten mellan sig och moster Elsa.
När Mattias tillkännagav sveket gjorde han det utan förväntan på gräl. Han visste att Kerstin var en tyst och lågmäld person som inte gjorde scener. Och när vänligheten i kvarteret tvingade fram sanningen, kom han hem en kväll och drog undan stolen för henne i köket när Signe somnat.
– Du vet ju redan, sa han. Jag tänker inte komma med ursäkter. Men vi har ju Signe. Det viktigaste är att hon inte drabbas av detta. Hur vill du göra framöver?
– Jag vet inte, mumlade Kerstin och stirrade på tekoppen mellan händerna.
Inombords sprang tusen frågor omkring varför? hur kunde han? men inget märktes utåt. Hon ville inte att Mattias skulle se hennes sammanbrott. Det gjorde ont att andas.
– Måste kanske säga upp kontraktet med hyresgästerna, funderade hon.
– Nej, sa Mattias lågt. Det är mitt fel. Jag har pratat med mina föräldrar Kerstin, skulle du och Signe kunna tänka er att flytta till mammas föräldrahem från Sundsvall? Det är gammalt, men stabilt och varmt. Elsa bor dessutom bara ett stenkast därifrån. Mamma vill ge huset till dig och Signe. Skulle det vara något?
– En utköpt kvinna? suckade Kerstin, men sedan tänkte hon efter.
Egentligen var det bästa beslutet. Det var outhärdligt att varje dag se Mattias och hans nya i samma stad; kvarter och parker påminde om ett lyckligt förflutet och gjorde ont.
Den lilla staden var åtminstone trygg, med bra förskola, nära till allt, och Elsa inom räckhåll. Signe var så liten och behövde henne mer än någonsin Mattias lärde knappast vara densamme längre. Kerstin skulle behöva söka jobb.
Så hon nickade.
– Jag går med på det.
– Toppen, sa Mattias. Imorgon ringer mamma om notarietiden. Jag måste sticka nu.
Han stannade vid dörren, såg henne inte i ögonen, mumlade:
– Förlåt. Jag ville inte det här, verkligen.
Kerstin svarade inte, stängde dörren, gled ner längs tapeten och gnydde tyst i tröjärmen. Det var inget vanligt gråt, utan ett inre jämrande. Hon mindes en dokumentär om vargar från barndomen, och hon tänkte: just nu var hon mer lik en sårad ulvtik än en människa.
Hon grät länge. Sedan infann sig en tomhet, som om allt blivit bränt och förött inuti henne. En blek tanke började slå där: att hon måste fylla ut tomheten med något gott, annars skulle hon förbli fången i avgrunden.
De följande veckorna tillät hon tankarna kretsa kring flytten, allt annat förträngde hon.
Och så stod hon där vid sitt nya snedställda staket, såg på den vildvuxna trädgården där huset knappt syntes. Bara ett hörn av taket och verandan var synlig bland de krokiga äppelträden.
Signe drog henne i armen:
– Kom, mamma! Vi ska in!
De gick via den mossiga gången, rundade ett gammalt päronträd och såg huset. Eller snarare: Gården. Sliten, men snickarglädjen syntes under den bleka färgen, och verandan lyste med färgat glas. I den krispiga höstluften mitt i ett hav av löv såg huset ändå vänligt ut, nästan som om det bjöd in. Kerstin tog fram sin kamera och förevigade ögonblicket. För första gången kände hon att hon faktiskt trivdes. Att arbetet som väntade att rusta och dona var precis vad hon behövde just nu.
Signe med fingret i mun stod tyst bredvid. Kerstin drog mjukt i mössans tofs:
– Titta där! Du gapar. Är du imponerad av huset?
– Mamma, det är så fint!
– Jag håller med. Men låt oss kika in så bestämmer vi var du ska sova.
– Ja! Kom!
De klev upp för några trappsteg, in via verandan. Ljuset var svagt, men innanför låg en luftig hall med dörrar mot kök och lilla sällskapsrum. Kerstin gick runt, funderade på möblerna. Nedervåningen var liten kök, två sovrum, och i övervåningen en liten kammare och en stor matsal med ett runt bord och en gammal lampskärm klädd i sjal. Det luktade fuktigt, men ändå oväntat hemtrevligt.
– Kerstin! Allt är avlastat nu, och flyttgubbarna har fått betalt, ropade Mattias i hallen. Ska visa dig värmepannan och varmvattnet innan jag drar.
Han visade snabbt omkring henne. Sedan åkte han sin väg.
Kerstin gick till köket, satte på tevatten och plockade fram den medhavda matlådorna för att ge Signe mat. Samtidigt började hon torka av köksbordet.
Köket var hemtrevligt. Två stora fönster mot trädgården, och det lilla köksbordet stod där i det milda ljuset. Signe satt och dinglade med benen, betraktade gamla skåp och lampskärmen.
Plötsligt smällde något till mot rutan. Signe skrek till Kerstin ryckte till. Där, på fönsterblecket, satt en stor röd katt.
– Nej men goddag! Var du tvungen att skrämmas så? Kerstin log lättat. Titta Signe, vilken stiligt herre!
Katten blinkade inte. Stirrade bara. Kerstin log igen.
– Vill du komma in? Du ser ut att kunna behöva något att äta.
Katten hoppade ned, försvann.
– Bättre att bli bjuden in! Fnissade Kerstin. Signe, tvätta händerna! Dags för lunch.
När Kerstin vände sig mot dörren stelnade hon till. Katten satt där på tröskeln.
– Hur kom du in? Dörren var ju stängd!
Ingen reaktion. Katten satt bara och blinkade, så charmigt att Kerstin inte kunde låta bli att skratta.
Hon tog fram lite kokt kyckling, delade det och la upp på ett gammalt fat.
– Varsågod då.
Katten spatserade långsamt fram, och åt värdigt och noggrant.
Kerstin kollade dörren allt var låst som förr men så upptäckte hon en gammal liten lucka i dörren, tydligt byggd åt husdjur.
Jaså så, du hittar, du, tänkte hon.
När Kerstin kom tillbaka satt Signe på golvet vid katten och pratade med honom. Katten lyssnade uppmärksamt. Kerstin skrattade lätt för första gången på länge:
– Ni är riktiga samtalspartners, ni!
Både Signe och katten vred på huvudet åt henne, så att Kerstin tyckte katten smått ryckte på axlarna, precis som Signe.
Det knackade på dörren. Kerstin viftade åt Signe:
– Sitt kvar! och gick för att öppna.
– Goddag! Jag är din granne. Gunnel heter jag, men du får gärna säga tant Gunnel. Ta det här! Hon räckte fram en glasburk mjölk. Färskt från min ko! Drick och njut!
– Hej! Kerstin blev först lite förvånad, men mindes sen snabbt manérerna. Jag är Kerstin. Trevligt att träffas! Tack, mjölken är fortfarande varm! Kom gärna in.
Tant Gunnel tvekade inte, klev efter in i köket.
Kerstin ställde flaskan på bordet och Signe såg nyfiket upp:
– Hej! Jag heter Signe.
– Hej du! Jag heter tant Gunnel.
– Vet du vems katt det här är?
– Hur skulle jag inte veta? Det där är min buskatt! Han heter Sixten. Men blir det för mycket mat här får du skjutsa ut honom hemma äter han ändå gott. Annars blir han lat och slutar fånga möss.
– Finns det möss här? utbrast Signe.
– Det gör det säkert! Det finns alltid möss i gamla hus. Särskilt på hösten. Så Sixten gör nytta.
– Mamma, vi behöver en egen Sixten! En helt egen katt!
Kerstin log.
– Vi får se, Signe. Tant Gunnel, känner du någon som kan hjälpa till lite? Någon som kan hugga i med trädgården och huset? Jag klarar inte det själv.
– Ja, det gör jag! Gå till Kjell på gården med gröna grindarna lite längre ner han kan allt och tar rimligt betalt.
– Tack snälla! Vill du ha lite te? Jag har kakor i alla fall.
– Inte mig emot, sa tant Gunnel leende.
De satt och fikade. Tant Gunnel berättade om bygden, om sin familj och frågade till sist:
– Hur hamnade ni här, egentligen?
– Fick huset i arv, sa Kerstin, och svalde en besk minne. Hon ville inte dela mer än så.
– Du vet kanske, att det snart stått tomt i tjugo år? Vi äldre minns att huset har ja, ett rykte. Ingen har bott här länge sjukdom, olyckor, folk har flyttat snart varje gång det bott någon här. Det började redan när handlaren här i byn byggde det till sin brud men hon dog i feber första året. Sedan blev huset sålt, folk flyttade in och ut. Aldrig någon som ville stanna. Och huset är över hundra år nu, ingen har trivts här.
Kerstin lät teskeden snurra i koppen.
– Jaha ja, det får vi väl se. Jag och Signe är modiga tjejer! Eller hur, Signe? Oss skrämmer ingen så lätt! Och vi får se om det blir någon förbannelse över oss.
Några månader passerade.
Kerstin fann sig allt mer till rätta. Signe började på förskolan, Kerstin halkade in på ett vik i stadens lilla fotoateljé och tjänade hyggligt på att plåta bröllop och kalas. Foto hade länge varit en hobby, men nu blev det ett levebröd. Redan medan Signe låg i magen, hade Kerstin gått en kurs. Nu kom det till stor nytta.
Sakta men säkert rustade de upp hus och trädgård. Kjell, den hjälpsamme, var precis den klippa Kerstin behövde.
Han hette egentligen Kjell Åkesson, men bad att kallas för Kjelle. Tillsammans rensade de fram blomsterbuskar och bärbuskar. Kerstin såg att Signe snart kunde njuta av egna bär och frukt direkt från trädgården. De satte igång med tak, veranda och trappa det tog tid men blev riktigt fint.
Huset började andas igen. Om morgonen brukade Kerstin stå på trappan med en kopp hett te och granska de nya räckena. Hon kände ro.
Kerstin tog också hand om moster Elsa. Hon och Signe gick ofta förbi Elsa på vägen hem. Det visade sig vara rätt beslut att flytta; Kerstin mådde bättre, släppte sakta ilskan mot Mattias. Han kom ofta och hälsade på Signe. Det lättade också på stämningen han glömde inte sin dotter. Det andra ja, livet är så. Det fanns ingen mening att fastna i gamla gräl. Kerstin tänkte: Signe ska veta att hon har både mamma och pappa, fast vi inte lever ihop.
Elsa gav klokt råd:
– Håll inte fast vid minnets skuggor, Kerstin. Låt det förflutna vila, det växer bara om du vattnar det med ältande. Jaga inte mörkret låt ljuset i dottern din vara viktigast!
Kerstin höll envist med.
Hon lärde snart känna alla på gatan. Snart blev hennes hus ett vardagsrum för både unga och gamla. Unga grannar dök ofta upp med sina barn Signe fick vänner. Även de äldre tittade förbi.
Så lärde hon känna tant Märta som bodde längre ner. Märta lärde Kerstin att baka bröd, och Signe älskade de knapriga skalkarna, särskilt till mjölken tant Gunnel kom förbi med. Mjölkglasen stod numera ofta tomma.
En annan vän blev gubben Olle. Han kom första gången rultande med en korg enorma jordgubbar:
Korona heter den sorten. Jag lär dig plantera sen!
Kerstin ställde ut ett stort bord på verandan, skrubbade färgade glasfönster och polerade golv. I hörnet stod en gungstol där Signe ofta satt med tjocka röda Sixten i famnen. Han bestämde sig redan första veckan för att bo hos dem när han hade lust. Kerstin gick nu alltid försiktigt ut på trappan en gång hade han lämnat en rad möss som tack för maten.
Alla grannar utom en, tyckte hon om. Zina ett år äldre men oh så påstridig och pratglad. Och pratglad var ett försiktigt uttryck Zina förvandlade varje konversation till en flod av skvaller. Först förstod inte Kerstin, men efter ett tag försökte hon snabbt styra samtalen till något annat.
– Tant Gunnel, hur gör man för att slippa undan henne? suckade Kerstin.
– Du rår inte på henne, vännen. Stänger du dörren för skvallrande, hittar hon någon att tala illa om dig hos i stället. Jag slapp henne först när mina katter skrämde bort henne Zina har kattallergi!
– Ska jag införskaffa en hel kattfarm kanske
Zina hade snabbt förstått att Kerstins öron var fria och artiga. Och att Kerstin aldrig skulle be henne gå det låg inte för henne. Därför dök hon upp gång på gång.
Kerstin serverade te, suckade och sjöng barnvisor tyst för sig själv medan Zina svor och pratade på. Skvallret studsade omkring utan att hon märkte det.
Efter ett tag började roliga saker hända när Zina dök upp. Första gången rev hon sönder den nya kjolen på ett spikhål i räcket. Fast Kerstin visste med bestämdhet att räcket var slätt och nymålat! Kjelle hade polerat det milt noga. Zina sa inte mycket den dagen, bara vände hemåt under tystnad.
Nästa gång satte hon sig bredvid stolen. Egendomligt, för stolen stod trångt mot väggen och det fanns ingen plats att falla.
Kanske hjälpte det, för snart blev det glest mellan besöken.
En morgon när Kerstin stod vid grinden och beskar buskar, hörde hon Zina prata med tant Gunnel.
– Du, Gunnel, det är något märkligt med Kerstin. Hon bor här ensam med ett barn men någon karl syns aldrig till. Och ändå är allt så i ordning! Det är klart att någon är där om nätterna, jag är säker.
– Du snackar i nattmössan, Zinaida! Alla vet att Kjelle har hjälpt med huset. Och det är ingen man i smyg här.
– Men huset! Alla i staden vet att det vilar en förbannelse! Hon borde fly men hon är kvar! Varför dras folk till henne? Varför aldrig till mig?
– Det är inte platsen som skapar folk, utan folk som skapar sin plats, Zina. Kerstin är vänlig, därför söker sig folk hit. Ta och spring du nu mjölken står på spisen!
Kerstin log för sig själv bakom buskarna. Människor kan vara sådana.
– Mamma! Mamma, var är du? Signe stod barfota på trappan.
– Jag är här. Är du uppe och tvättad?
– Inte än! Titta här!
Kerstin såg mot trädgården. Sixten kom lufsande med ett pyttelitet, morotsrött kattunge i munnen. Han la ned den framför henne och såg menande på Kerstin. Hon böjde sig och tog emot den lilla, som klagade högljutt på behandlingen.
– Tack, Sixten! Menar du att vi behöver en till?
Katten spann, vände om och lufsade mot tant Gunnels hus. Nu var hans uppdrag utfört.
– Signe, vi kanske verkligen behöver en till. Vad ska han heta?
– Sixten såklart!
Kerstin lyfte försiktigt kattungen till ögonhöjd:
– Välkommen, Sixten Junior! Så, dags att gå in nu väntar frukosten!
Signe skrattade, öppnade verandadörren, och värmen slog emot dem från köket.
