Nu finns inte Karin längre… Sönerna kom från Stockholm till lilla byn i Småland för att ta farväl.
Bra att de åtminstone dök upp nu, viskade grannarna. Fick åtminstone följa mamma på sista färden.
Minnesstunden tog slut och sönerna, tillsammans med sina familjer, började smått samla ihop sig för hemfärd. Plötsligt klev moster Monika, Karins syster, in genom dörren.
Monika, vi måste fara, sa äldsta sonen. Huset behöver låsas, du borde nog också ta dig hemåt nu.
Hem?! utbrast Monika förvånat. Jag är ju hemma! Någon annanstans ska jag då rakt inte.
Alla stirrade häpet på Monika.
Birgitta och Henrik hade gift sig och flyttat in hos Henriks mamma.
Bröllopet? Ytterst anspråkslöst. De hade bestämt sig för att lägga undan pengarna till annat, istället för på bostad.
Tidigare hade de bott var för sig Henrik med mamma, och Birgitta i studentkorridor. Hemma ville Birgitta inte bo sedan hennes mamma börjat leva rövare…
Pappan hade hon aldrig känt.
Henriks mamma bestämde sig för att ge nygifta lite svängrum. Tog semester och for till sin syster Karin på landet.
Där brukade hon alltid koppla av, för systern Karin bodde ensam. Mannen var borta sedan länge, och barnen två söner hälsade sällan på. Inte ens telefonsamtal var vanliga.
De kunde väl ringa! Ifall mamman skulle behöva hjälp? Nä, det var bara sjå och karriär, viktigare…
Karin tog det illa vid sig. Inte ens ett samtal till sin gamla mamma?
Men be om något, nej tack. Själv klarade hon sig bra, ibland med hjälp av en granne eller så kom systerdottern med Henrik på besök.
Henrik han kunde ju allt. Förr om åren kom han ofta med sin mamma, men nu när han skaffat fru var det kanske slut med det också. Söt kunde han varit men hennes egna söner, de visade sig där så sällan att de knappt fått se henne. Bara på bröllopet såg hon deras stadsdamer till fruar. Fina fisken. Och några barnbarn blev det aldrig. Äh, de sa att det var för tidigt!
Men Monika! Du har kommit! Min syster! utbrast Karin av glädje.
Det var gott att ha varann. Sedan barnsben hade de hållit ihop, ända tills Monika drog till stan och gifte sig där. Men Karin blev kvar på landet. Båda blev änkor samma år, men gifta om sig? Nej, tack.
Du får vara husets fru nu. Min semester börjar först om en vecka. Varför tog inte Henrik med sig sin nya fru till moster på landet? Eller har de dragit på bröllopsresa till Medelhavet?
Nej då, de sparar pengar. Bröllopet var lugnt, en tur till Stadshuset, sen ingenting. Birgitta har ingen riktig familj, mamman är ensam och alltid ute på äventyr. Stackars tjej. Hon har bott själv länge.
Och ändå tog du dem inte hit?
Jag drog. De är unga, låt dem vänja sig vid varann. Ingen behöver mamma som springer och kikar över axeln. Ett par veckor får de lugn och ro. Jag trodde aldrig han skulle gifta sig, trettio bast och fortfarande ensam. Men nu så. Låt dem leva.
Klart de redan är vana! Men varför sitta i stan? Han kunde visa upp frugan för moster. Ring! Här finns plats nog åt alla. Och gillar de det inte får de åka tillbaka.
Henrik och Birgitta kom efter ett par dagar. Karin blev överlycklig. Hennes egna söner… ja, dem kunde hon glömma.
Vad roligt! Mina pojkar, de kommer aldrig. Kalla de hur mycket man vill. De har så mycket annat sa Karin och tittade ut genom fönstret med en suck.
Birgitta trivdes på landet. Det påminde om förr hos mormor. När mormor gick bort var Birgitta bara 15. Sedan fick hon klara sig själv…
Karin fixade och donade. Monika kopplade av och lagade mat åt hela sällskapet. Henrik lagade staketet vid bastun och fixade taket på vedboden. Birgitta sysselsatte sig i köksträdgården all vaken tid.
Men Birgitta, låt nu morotslandet vara. Jag får semester snart själv, då tar jag tag i det. Vila du, flicka lilla.
Ingen fara, jag gör det gärna. Var van vid det hos mormor. Jag trivs med jord under naglarna. Ni ska väl också ta det lugnt när ni har semester.
Tiden rann iväg. Gästerna for hem och Karin blev ensam kvar. Allt var i ordning. Men oj, vad tyst det blev på kvällarna. En dag ringde hon äldsta sonen.
Något har hänt, mamma?
Nej, ingenting, ringde bara för att höra hur det är med er. Kanske skulle ni kika förbi nån dag?
Tyvärr, vi har fullt upp. Ring lillebror du, han kanske skippar Gotlandsresan.
Samma visa där. Städning, bad och båtturer lockade mer än några dagar hos mamma. Nåväl, Henrik lovade att komma…
Åren gick. Henrik och Birgitta skaffade lägenhet i Linköping. De glömde aldrig tanten Karin på landet, hon fick besök ofta. Hjälp med hushållet, och deras barn älskade att vara där. Ibland stannade ungarna hela sommaren hos mormor och gammelmormor de båda pensionärerna Karin och Monika.
Karin fick aldrig några egna barnbarn. Yngste hade visserligen en son, men han var bonusbarn fruns från ett tidigare förhållande. Äldste sonen? Hade alltid fullt upp, till det var för sent. Såna barn. Aldrig tid med mamma, inte för att hälsa på, inte för att skaffa barn. En gång vart tredje, fjärde år dök de upp och då skulle man tacka och ta emot. “Vi har ju inte glömt dig, mamma!”
Tur att Henrik, Birgitta och Monika fanns.
Så rullade livet på tills Karin blev sjuk. Behandlingarna var dyra, behövde mer pengar. Hon ringde lillebror.
Mamma, du har ju aldrig varit på spa förr, varför börja nu? Hemmet läker bäst. Krya på dig.
Henrik och Birgitta betalade för båda systrarna att åka till kurhotell i Varberg. Det blev glatt och roligt.
Fyra år senare gick Karin bort. Sönerna kom slutligen till byn för begravningen.
Tur att de kom åtminstone nu, viskade grannarna. Hann säga adjö till morsan innan det var för sent.
När de skulle åka hem till stan efter allt, satt Monika med Henriks familj kvar i huset.
Moster Monika, alltså… vi måste dra, sa äldste sonen. Huset måste låsas, ni får allt också bege er.
Bege oss? utbrast Monika. Vi är hemma! Vi går ingenstans, tack så mycket.
Alla stirrade på Monika.
Det här var mammas hus! sa yngste sonen. Alltså är det nu vårt. Vi ska väl sälja det. Om ni vill ha nån vas eller kaffekopp till minne, ta för er. Allt annat slänger vi.
Ta ni vad ni vill, men huset gav syster Karin till mig, när hon blev sjuk första gången, direkt efter kuren i Varberg.
Gåva? Kuren? Men vi är ju sönerna!
Nu minns ni det ja? Var var ni då, när hon blev dålig och ensam? SÖNER!
Sönerna åkte därifrån. Inget försvar, inget mer. De hade inget ställe att återvända till, och ingen att ringa längre…
Monika flyttade till sin systers hus. Hon hyr ut lägenheten. Hjälper sonens familj. De hälsar på ofta och hjälper till. En fin sammansvetsad familj bara Karin saknas
Men hon är alltid med i deras minne.
