When Your Mother-in-Law…

“Wake up, Victor… Bloody hell, look at yousleeping the day away like a lazy sod. Up you get, or youll miss out on life entirely!”

Victor groaned, rubbing his eyes. “For heavens sake, Margaret, its Sunday. Let a man lie in.”

“Lie in? Youll have all eternity to lie in once youre six feet under. Now shift yourself!”

Grumbling, Victor dragged himself out of bed, stumbling toward the bathroom with all the grace of a man whod rather be anywhere else. His mother-in-law, Margaret, hovered behind him like a persistent storm cloud.

“Honestly, Victor, you look like something the cat dragged in. Wash up, shave, and for goodness sake, tidy yourself. Youre not some scruffy teenager anymore.”

“Since when do ghosts care about appearances?” he muttered under his breath.

“Oh, I heard that. Side effect of being deadI catch thoughts now and then. Off you pop, and dont forget the shave. Youre starting to resemble a hedge.”

Victor knew better than to argue. Arguing with Margaret had been pointless when she was alive; now, as a spectre haunting his flat, it was downright impossible.

Yes, his mother-in-law was a ghost.

No, he wasnt mad. No, he hadnt hit the bottle too hard. Shed just turned up one day, a month after the funeral, and made herself at home.

“I hear your thoughts, you know,” she said, drifting lazily through the wall. “Honestly, how my Emily put up with you for thirty years, Ill never know. Youre a proper relic, you are.”

Victor waved her off and splashed water on his face.

Emily had left him a year ago, fed up with what she called his “Victorian attitudes.” The kids were grown, and shed decided she needed to “find herself,” whatever that meant. Packed a suitcase, called him a “misogynistic tyrant”words hed never even heard beforeand stormed out.

Odd woman, Emily. Especially after shed started listening to some life coach bloke named Trevor Miracles or some such nonsense.

Victors stomach growled. Emilys cooking had been legendaryespecially her roast dinners.

Halfway through shaving, a thought struck him. He bolted into the hallway.

“Margaret! Margaret, loveteach me how to make your roast beef. Properly. The way Emily used to.”

She scoffed. “As if Id hand over my secret recipe to the likes of you!”

“Whats it matter? Youre dead! Whos going to eat it up there?”

“Cheeky beggar. Emilys was better, was it?”

“Course it was. She learned from the best, but she perfected it.”

Margarets ghostly form flickered indignantly. “Oh, listen to you! What cut of beef does she use, then?”

“Topside, obviously.”

“See? Wrong! Its rib-eye, you daft sod. And not in that tin pot you call a roasting panproper cast iron, like I showed her.”

An hour later, Victor was scribbling notes like a schoolboy, following Margarets instructions to the letter. The scent of roasting beef filled the flat.

He took a bite, eyes widening. “Margaret this is bloody brilliant.”

She sniffed. “Well, obviously.”

“Better than Emilys.”

“Dont push it.”

A strange wetness glimmered in her translucent eyes.

“Ghosts can cry?”

“How should I know?” she snapped. “You great lump, calling me love after all these years. Thirty years married to my Emily, and not once did you call me Mum. Now look what youve done.”

Victor grinned. “Suppose I just needed you haunting me to appreciate you properly.”

“Oh, sod off,” she wailed, vanishing into the cupboard, where muffled sobs echoed for a good ten minutes.

Later, as Victor scrubbed the kitchen, Margaret reappeared. “Not like that, you oaf! Use the blue cloth!”

***

Emily hadnt slept well. Dreams of her motheryoung, vibranthad left her unsettled. She tried calling her life coach, Trevor, but he answered with a voice like gravel.

“Who the devil rings at seven on a Sunday? Piss off!”

She slammed the laptop shut. That wasnt Trevor. That was someone else entirely.

For reasons she couldnt explain, she found herself driving to Victors flat.

When she arrived, she froze. Victor was at the table, laughing, moving chess piecesagainst no one.

“Christ, hes lost it,” she whispered.

“Emily! Just in timeyour mums about to checkmate me!”

Emilys blood ran cold as a pawn slid across the board on its own.

“You you look well,” she managed.

“Your mum says youve lost weight. Not eating? Fancy some roast? Her recipe.”

“Victor what mum?”

“The one whos been haunting me for a year.”

Emilys hands trembled. “Prove it. Ask her something only she and I would know.”

Victor relayed the question.

“What was my first word? What colour was my pram? Whos Auntie Mabel?”

Each answer hit like a hammer.

Then, for the briefest moment, Emily saw her. A flicker of recognition. A ghostly smile.

“Shes fading,” Victor said softly. “But she wanted you happy. Wanted us happy.”

Emilys vision blurred.

***

Victor woke with a gasp. Emily shot upright beside him.

“You too?” he whispered.

“The dream Mum the roast”

A fist pounded the door.

“Enough lazing about! Emily, stop filling your head with that life coach rubbish. Victor, get upyoure learning to cook properly. Weve work to do.”

Margaret stood there, alive and well, hands on hips.

“Just a dream?” Victor croaked.

“Course it was. Now move itwere going to the countryside. Fresh air, hard work, and no more nonsense.”

As they bundled into the car, Victor caught Margarets eye.

“By the way whyd you never call me Mum all those years?”

He grinned. “Dunno Mum.”

Margaret swatted him with a tea towel, but her eyes sparkled.

***

The lesson? Sometimes it takes losing somethingor someoneto realise what you had all along. And if youre lucky, you might just get a second chance to say the words you never did.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

When Your Mother-in-Law…
Barasiks hjärta dunkade tungt i bröstet – tankarna rusade omkring, själen värkte. Vad kunde ha hänt som fick hans matte att lämna honom till främmande människor, varför övergav hon honom? När Olesia fick en kolsvart brittisk korthårskatt i inflyttningspresent blev hon först chockad… Den blygsamma begagnade ettan, som hon knappt lyckats köpa, var fortfarande oinredd. Mycket annat behövde hennes omsorg. Och så en kattunge. När chocken lagt sig, tittade hon på hans gyllengula ögon, log och frågade presentgivaren: – Är det en han eller hon? – Han! – Då så, du blir Barasik, sa hon till kattungen. Den lilla katten öppnade sin mun och kraxade lydigt: ”Mjau…” ***** Det visade sig att britter är riktigt trevliga varelser. I tre år har Olesia och Barasik varit oskiljaktiga. Under tiden har hon fått se att Barasik har en rörande själ och ett stort hjärta. Han möter matte när hon kommer hem, värmer henne i sömnen, kollar på film i soffan bredvid och följer med som en svans när hon städar. Livet fick färg och glädje – någon väntar alltid hemma och förstår en till och med utan ord. Men… Det sista året började Olesia få ont i höger sida. Först trodde hon det var muskelsträckningar eller fet mat. När smärtan eskalerade gick hon till läkaren. Diagnosen krossade henne: hela kvällen grät Olesia i kudden. Barasik, som kände hennes tillstånd, smög sig tätt intill och spann tröstande. Till ljudet av Barasiks spinnande somnade Olesia. På morgonen beslutade hon att inte berätta för familjen om sin sjukdom för att slippa medlidande blickar och tafatta försök till hjälp. Hon hoppades fortfarande att läkarna skulle klara det. Hon fick förslag om behandling. Men – vad ska hända med katten? Olesia, som innerst inne förlikat sig med sitt öde, bestämde sig för att hitta ett nytt hem till Barasik. På Blocket la hon ut en annons om att ge bort en britisk korthårskatt till ett kärleksfullt hem. Första som ringde frågade varför hon ville ge bort sin vuxna katt. Olesia, vet inte själv hur, svarade att hon blivit allergisk mot katt under graviditeten. Tre dagar senare flyttade Barasik i sin transportbur, med allt sitt kattpaket, till sina nya ägare, och Olesia lades in på sjukhuset. Två dagar senare ringde hon för att höra om Barasik, men fick, efter många ursäkter, veta att han rymde första kvällen och nu var borta. Första impuls: smita från sjukhuset och leta efter katten. Hon bad sköterskan om att få gå ut, men blev strängt tillsagd att stanna. Rumsgrannen såg hennes oro, frågade vad som hänt. Olesia berättade allt, i tårar. – Vänta med sorgen, flicka lilla, sa den magra damen. I morgon kommer en specialist från Stockholm. Jag har fått en dålig diagnos själv, min son har ordnat med sjukhustransport men jag tackade nej. Men han fixade i alla fall. Jag ska be den där specialisten kolla dig också, kanske är det inte så illa, sa hon och klappade Olesia på axeln. **** Barasik fattade med detsamma att han hamnat i fel hem. Någon främmande sträckte ut handen för att klappa honom… Nerverna höll inte, han slog till och rusade iväg till mörkaste hörnet. – Paul, låt honom vara, han behöver vänja sig först, hördes en mjuk röst, men det var inte mattes. Hjärtat dunkade tungt, själen värkte: varför hade matte lämnat honom hos främmande människor? Gyllengula ögon sökte efter trygghet, upptäckte ett öppet fönster. Svart som blixten rymde brittern, ut från andra våningen, landade i gräsmattan, och påbörjade resan hem… ***** Specialisten kom som en vänlig kvinna drygt fyrtio, presenterade sig som Maria, granskade journalen, undersökte Olesia länge, lyssnade, kände och frågade om smärta. Olesia väntade inget gott. På rummet låg rumsgrannen redan på sin säng. – Vad sa de, flicka lilla? – Ingenting än, de ska återkomma. – Jaha. Jag fick min diagnos bekräftad, sa hon sorgset. – Jag är så ledsen, tack för allt, visste inte hur jag skulle trösta en som vet att slutet är nära. En halvtimme senare kom Maria Pavlovna med flera läkare: – Olesia, jag har goda nyheter. Din sjukdom går att behandla, jag har ordinerat behandling, två veckor här och du blir frisk, sa hon med ett leende. – Då så. Jag är glad att jag hann göra ytterligare en god sak före min bortgång. Var lycklig, flicka lilla, sa grannen och log varmt. **** Utan någon ledstjärna gick Barasik hem, bara enligt sitt kattliga sinne. Hans väg genom prövningar och äventyr var full av faror och lustigheter. Otränad på gatan blev den fina briten snabbt till en slug jägare. Skydde trånga gator, flög mellan hus, sprang ifrån hundar, klättrade i träd, kämpade med andra katter… I en stilla gård mötte han en garvad grannkatt, som med ett jam kastade sig på Barasik. Men britten gav motstånd – striden blev kort, och bossen flydde med ett sargat öra. Skammen att äta från soptunnan, att sno mat från andra katter som blev matade av förbipasserande, glömde han snabbt. En gång jagades han upp i ett träd av en flock hundar. Människor på gatan drev bort dem. En kvinna lockade ned honom med korv, och Barasik lät sig tillfälligt tas om hand. Men han glömde aldrig sitt mål och smet ut igen. ***** Efter sjukhuset kom Olesia hem. Hon minns orden från sin rumskompis – Var lycklig! – och var glad över att vara frisk. Men hjärtat värkte för Barasik. Hur skulle hon kunna leva i en tom lägenhet utan att någon välkomnar henne? Direkt ringde hon de som tog katten, fick adressen, och blev övertygad om att han var försvunnen. Alla sa att det var omöjligt att en innekatt skulle överleva på gatan i två veckor, men Olesia vägrade tro på det. Hon gick till fots genom alla kvarter, kollade varje gård, letade i källarspringor, försökte tänka som en katt. Fram emot sitt eget hus insåg hon att katten var som uppslukad. Slokörad gick hon in på gården, tårarna kom, allt kändes tungt. Genom ögonens slöja såg hon en svart katt närma sig på trottoaren. ”En svart katt”, slog det henne. Olesia stannade, tittade – och kände igen honom! Med ett skrik rusade hon: ”Barasik!” Han sprang inte, hade ingen kraft kvar, satte sig ner, kisade lyckligt och kraxade: ”Jag kom hem!”