Vi försökte lämna in dina saker till hittegodsavdelningen, sa polisen. Men katten din är verkligen stridslysten. Ingen fick komma nära. Hämta gärna dina saker och katten. Vi har nog att syssla med ändå
På varje tågstation finns vänthallar. Några är rymliga och ljusa, andra små och trånga. I vissa finns mjuka fåtöljer, i andra bara hårda bänkar. Alla är olika, men ett förenar dem väntan är alltid ofrånkomlig.
Nästan alla som reser med tåg kommer någon gång för tidigt, rädda att komma för sent, och så tvingas de sitta där och vänta och känna sig dumma för att de varit för överdrivet förutseende.
Så också denna dag satt människorna i vänthallen och undvek varandras blickar. Någon bläddrade i en tidning, någon läste bok, de flesta stirrade ner i sina mobilskärmar. Vissa åt medhavda smörgåsar de snabbt kastat ihop hemma. Det var till just dessa människor han närmade sig
Vänthallen låg på bottenvåningen, med egen ingång direkt från gatan. Troligen var det alla dofter från matpåsar och smörgåspapper som lockade hit honom.
Det var en stor, rufsig grå katt. Runt halsen hade han ett halsband med ett telefonnummer.
Folk viftade irriterat bort honom. Framför allt mammor som matade sina barn blev upprörda:
Stick härifrån! Smutsig och full av ohyra. Du smittar nog mina barn.
Katten suckade tungt och gick därifrån. Han tiggde inte egentligen. Han bara kom fram, satte sig intill och tittade, tittade, tittade
Han var hungrig, men visste inte hur man bad om mat.
Bara några dagar tidigare hade han blivit skjutsad hit. Hans husse hade hastigt gått bort, och arvingarna sålde lägenheten. En av dem kom på lösningen körde katten till centralstationen i Uppsala och sa:
Här får du säkert mat. Och gick.
Men hur ber man? Vad gör man? Hur förklarar man för människor att man är hungrig? Katten visste inte.
Därför satte han sig bara tyst ner bredvid någon, drog in alla goda dofter tills huvudet snurrade, och mötte deras blick.
Men människor, redan irriterade av väntan på tåget, hade ännu mindre lust att bry sig om en hemlös katt. De ville bara åka bort och lämna vänthallen bakom sig, som en dålig dröm
En man kom till stationen för tidigt. Han skulle på en kort jobbresa nattåg till Malmö, möte på huvudkontoret nästa dag och sedan hem direkt. Det var fyrtio minuter kvar innan tåget gick. Av tristess började han studera alla där inne och fick syn på katten just som en av mammorna väste och viftade hotfullt.
Katten gick undan, som vanligt, och satte sig längre bort. Hån och hot var han van vid.
Mannen såg halsbandet och antog att katten tappats bort eller sprungit iväg, och att ägaren säkert letade. Han öppnade sin väska och tog fram köttbullar i plastlåda hans fru hade packat matsäck till honom. Han öppnade locket, drog in doften och smackade nöjt:
Oj, vad gott sa han, och log mot katten. Kisse, kom då. Ska du få mat.
Katten skruvade på sig, osäker. Han ville inte bli sparkad igen.
Ingen fara, kom bara, fortsatte mannen. Jag är snäll.
Till slut kom katten fram, på sin vakt, och såg på honom. Mannen la fram köttbullen på ett papper. Katten jamade lågt och började äta försiktigt, utan att spilla.
Hemmakatt, helt klart mumlade mannen.
Han läste numret på halsbandet och slog det. Avstängt.
Han svor för sig själv. Tjugo minuter kvar tills tåget skulle gå, och nu var läget krångligare än han anat.
Vad ska jag göra nu? Vad gör jag? mumlade han förvirrat och såg sig omkring.
Känslan av hjälplöshet sköljde över honom så han ringde sin fru. Hastigt och lite hackigt förklarade han allt och undrade:
Vad gör jag nu? Katten är ju tam. Numret är avstängt. Han går här och tigger, men alla jagar bort honom.
Alltid är det du och dina kattproblem, suckade frun. Hur lyckas du?
Förstår du inte, svarade han. Ingen bryr sig om honom. Han kan inte ens be om mat.
Vänthallen sa du? frågade hon.
Ja, precis! svarade mannen nöjt.
Och vilket nummer står det på halsbandet?
Innan han gick ut på perrongen tog han med sig katten bort till ett hörn och ställde ner hela lådan med köttbullar.
Vänta här. Min fru kommer och hittar dig, sa han och kliade kattens huvud.
Katten såg på honom den enda personen på flera dagar som gett honom mat, klappat honom och pratat lugnt. Katten stötte till hans hand och jamade tyst.
Så där, vänta bara. Hon kommer. Stick ingenstans. Hon hjälper dig, jag lovar
Nästa dag hade mannen mycket att göra. Först på kvällen ringde han frun.
Nå, har du hittat kattens ägare? Gav du honom mat?
Letade hela kvällen fick till sist veta via telefonnumret att ägaren dött, släktingarna bara lämnade honom på stationen och åkte hem…
Han blev tyst.
Jag åker ut och letar igen imorgon bitti, sa hon lite bestämt.
Jag oroar mig inte! försökte han. Du fixar säkert allt.
Jo, jag hör verkligen att du tar det med ro, sa hon, irriterad. Du har svagt hjärta. Lova att inte bli upprörd! Jag hittar din katt. Ringer vår dotter och hennes sambo, vi letar tillsammans.
Han la på och försökte lugna sig. Vadå, det finns ju gott om hemlösa katter man kan inte rädda alla, tänkte han. Men oron ville inte släppa. Katten hade plötsligt blivit viktig för honom.
Han sov dåligt den natten. Drömde att han klappade katten och pratade lugnande, och katten lyssnade och nickade.
På morgonen rapporterade frun: de hade sökt hela stationen, frågat städpersonalen ingen katt någonstans.
En gnagande skuld fyllde mannen. Han kunde inte förklara varför han kände så, men det gick inte över.
Han återvände genast
Senare samma kväll var han hemma i Uppsala igen. Istället för att fara hem, lämnade han väskorna hos en medresenär och började söka efter katten.
Allt han fruktade var att inte hitta honom, eller att komma för sent.
Han letade igenom hela stationen i över en och en halv timme, gick runt bland soptunnor och buskar.
Kring midnatt kom frun till stationen, svor över hela situationen och världen överlag.
Vid tvåtiden på natten, helt utmattade, satte de sig på en bänk utanför entrén och tände varsin cigarett.
Benen värker, muttrade hon.
Mmm. Vad gör vi nu?
Vi vilar lite, sen letar vi vidare. Var lämnade du sakerna?
Han slog handen för pannan:
På stationen vid en kille. Men han har säkert redan åkt!
Vi letar upp dem först. Har de inte blivit stulna, så lägger vi dem i bilen och fortsätter efter katten.
De gick in genom vänthallen. Vid väskorna stoppades de av två poliser.
Era väskor? frågade en.
Ja, våra, svarade de samtidigt.
Varför har ni lämnat dem?
Letade efter en katt, sade de med en mun.
Vilken katt? Polisen pekade mot bagaget. Han där, eller?
Ovanpå resväskan låg den stora grå katten.
Vi skulle lämna in sakerna till hittegods, förklarade polisen. Men katten er är kämpaglatt. Ingen kunde komma nära, släppte inte förbi någon.
Han har nog bara sprungit iväg en sväng. Ta era saker och er katt nu. Vi har ont om tid, det finns viktigare att göra.
Mannen närmade sig försiktigt katten. Katten, som kände igen mannen som fodrat, klappat och bett honom vänta, jamade lyckligt och sträckte sig efter honom.
Mannen satte sig bredvid, drog handen längs kattens rygg och suckade av lättnad. Frun slog sig ner bredvid.
Alltid du och dina äventyr, log hon och kysste honom på kinden. Kom nu, ta dina saker.
Mannen tog sin väska och bag, medan hon lyfte upp den stora, smutsiga och hungriga katten. Katten spann högt, buffade med pannan mot henne, jamade, och ville slicka henne på kinden.
Kvinnan skrattade och viftade lätt undan honom.
Hemma badade hon honom i varmt vatten, torkade noga med frottéhandduk, tog av halsbandet och ställde fram en skål med varm kycklingbuljong.
Under natten smög katten in till sovrummet, lade sig bredvid henne, buffade försiktigt med tassen, rev lite lätt som för att se till att hon inte skulle försvinna.
Hon lade handen över hans rygg och viskade:
Sov nu, lilla vän. Du är hemma
Katten spann tyst och somnade.
Och mannen, han somnade också. Han drömde att han och frun ännu letade efter katten på stationen.
Och katten drömde att han själv letade efter just den där personen hela sitt liv.
Samtidigt sprang en liten rödrutig kattunge omkring på stationen, stackars och orolig, sökte folks blickar och pep. Människor vände sig bort och skyndade iväg.
De hade inte tid att stanna. Hur många katter och kattungar finns det inte? Man kan inte rädda och mata alla tänkte de, och gick fortare därifrån.
Så var det.
