Priset för högmod
Saga, kan du låna mig några saker? bad jag min syster Elin, med en bönfallande ton i rösten när jag klev över tröskeln till hennes ombonade lägenhet.
Jag blev stående och lät blicken vandra över den rymliga hallen med skandinavisk design, stilfulla speglar i mjuka träramar och den prydliga sittpuffen vid dörren allt såg ut att ha plockats direkt från ett svenskt inredningsmagasin. Inombords stack den där välkända, men inte mindre bittra känslan av avund. Min syster hade alltid ett liv som verkade perfekt.
Elin dök upp i vardagsrumsdörren, betraktade mig uppmärksamt. I hennes mjuka, grå cashmere-myskläder fanns en naturlig elegans jag själv alltid eftersträvat, men aldrig lyckats finna.
Nå, berätta nu, vad är det för hemlighet? sa Elin lugnt och lutade sig mot dörrkarmen.
Jag rättade omedvetet till ärmen på min kappa inte ny, men hel och ren. Jag höll blicken borta från den stora oljemålningen på väggen, från den oklanderliga ordningen och doften av nybryggt kaffe som fyllde rummet.
Det är egentligen inget särskilt mumlade jag och försökte samla tankarna.
Elin släppte mig inte med blicken, och jag förstod att det var lönlöst att tiga. Jag suckade djupt innan jag till sist blottade situationen:
Det är återträff med klassen på lördag. Jag måste absolut vara där! Och jag måste se fantastisk ut, förstår du? Alla ska tro att mitt liv är som en saga!
Och varför det? frågade Elin, denna gång med ryggen mot mig. Varför bry sig så mycket om folk du knappt pratar med längre och troligen aldrig kommer möta i vardagen? Du bor ju inte ens i samma stad längre, knappt samma län!
Jag rörde nervöst vid håret och kände den där brinnande önskan att ha en lika fin kökshörna som min syster med bardisk, inbyggda maskiner och dessa moderna, stilrena lampor. Att få påbörja dagen stilla med kaffe i ett vackert hem, inte springa runt i stress varje morgon.
Du förstår inte, Elin! Det är viktigt för mig. Jag vill att de ska se att jag lyckats, att ingen tror att jag misslyckats.
Jag sa det innan jag hann hejda mig och insåg att jag såg på Elin med öppen avund. Hon verkade dock oberörd eller så brydde hon sig bara inte.
Är du verkligen beredd att låtsas vara någon du inte är? frågade Elin milt och slog sig ner på köksstolen. Tror du verkligen det gör intryck?
Det handlar inte om det, skakade jag på huvudet. Jag vill bara att mina gamla klasskamrater tror att mina drömmar slagit in!
Okej, suckade Elin till slut. Vi kan kika på vad jag har i garderoben. Men lova mig att detta är första och enda gången du försöker lura folk så. Hederlighet, Saga, det är viktigt.
Du fattar ingenting!
Och jag började min berättelse…
~~~~~~~~~~~
Under skoltiden var jag klassens verkliga stjärna det erkände alla. I korridorerna följde pojkarna mig som svans, alla hoppades få en minut av min uppmärksamhet. Lärarna veknade alltid inför mitt blick och mitt lite sorgsna leende de blev som förtrollade. Och mina föräldrar nekade mig sällan något en höjd ögonbryn eller en liten suck räckte, så låg min önskan i min hand.
Jag var van vid att få det jag ville. Ville jag ha de senaste sneakersen som dykt upp i stan, hade mamma dem i en fin påse dagen efter. Om en ny kille började i klassen tog det en vecka innan han följde mig hem. Det blev som ett spel hur långt jag kunde gå, hur många önskningar jag kunde förverkliga, hur många regler jag kunde bryta.
För att jag kan, tänkte jag, om och om igen, som ett magiskt mantra. Allt blev ursäktat med det. Om en väninna märkligt nog började gilla samma kille som jag, tvekade jag inte en sekund att vinna honom över och det gick nästan alltid.
Med tiden drog sig många gamla vänner undan. En slutade bjuda med mig på fika, en annan hittade nya vänner. Det störde mig inte särskilt alltid fanns där nya som sökte mitt gillande, ville in i min närhet. Klarade de inte av spelet var det ju bara för att de inte höll måttet.
På själva studentbalen kände jag mig som en riktig drottning. Salen, dekorerad med banderoller och ballonger, var mitt rike. Klasskompisarna kretsade kring mig, snappade upp varje blick, varje ord. Jag var i centrum, mitt rätta element.
Uppfylld av allas beundran och känslan av makt, lät jag mig förledas och sa för mycket. När samtalet gled in på gamla minnen, lät jag en skur av syrliga ord regna över några klasskamrater. Jag drog upp gamla oförätter, påpekade deras misslyckanden och slängde in ett par nedlåtande ord om deras utseende. Jag såg på när de försökte värja sig och njöt av känslan.
Mitt liv kommer bli fantastiskt! förkunnade jag självsäkert, rätade på ryggen och lät blicken svepa över de andra. Rösten var stark och säker, som om jag redan stod vid grinden till denna strålande framtid.
Jag pausade ett ögonblick, njöt av uppmärksamheten, och fortsatte:
Jag kan redan se min framtid: en rik man som uppfyller mina minsta önskningar, ett lyxigt hus med hushållerska kanske till och med eget företag, fast helst vill jag slippa arbeta alls! Allt kommer att falla på plats pengar, lyx, beundran, allt blir mitt!
I ögonen brann en gnista jag ärvt sedan skolåren, och på läpparna låg ett nöjt leende. Jag såg allting framför mig kristallkronor, nya bilar, middagar i Stockholms bästa restauranger.
Men ni andra får helt andra liv, bytte jag ton och vände blicken mot en av tjejerna, klassens duktiga flicka längst fram. Du, du blir lärare på någon liten landsortsskola. Eller kassörska. Din man blir någon lagerarbetare som super och slår dig på kvällarna.
Orden rann ur mig, och jag njöt trots att skrattet var elakt. Sedan fortsatte jag till nästa tjej:
Och du? Du sitter kvar på någon kansli, räknar kronor och drömmer om en ny klänning. Du får aldrig det jag har!
Jag rörde mig från en till en annan, delade ut mina profetior mörkare och mer hånfulla för varje namn. Någon skulle bo i trång lägenhet, någon annan slita med barn utan chans att göra karriär. Till och med deras utseende, röster och rörelser kommenterade jag.
De sänkte blickarna, sneglade nervöst på varandra, någon försökte le och låtsas att det var på skoj. Men spänningen låg i luften mina ord sårade, trots min egna likgiltighet.
Jag skrattade när jag såg dem slokna, och killarna runtom höll med, vissa för att passa in, andra av gammal vana. Jag sög åt mig deras skratt och såg det som bekräftelse.
Efter studenten började jag plugga på universitetet i Göteborg inte för att utbildningen lockade, utan för att det lät rätt. Större stad, fler möjligheter, högre status. Dessutom stod mormors gamla trea och väntade, så jag slapp bo i korridor eller hyra dyrt. Redan där låg mitt försprång jämfört med de andra tjejerna.
Första veckorna blev precis som jag trodde. Jag inredde lägenheten efter egen smak, lärde känna folk, gick flitigt på fester. Fortfarande vändes blickar efter mig mitt sätt, min stil, mitt leende gjorde intryck. Jag njöt av komplimangerna, var övertygad att drömprinsen snart skulle hitta mig.
Men snart drog vardagen i gång. Föreläsningar, seminarier, tentor det krävdes koncentration, tid, arbete. Jag var ju van att fixa livet enkelt, men nu räckte det inte med charm eller ytlig kunskap. Jag skippade föreläsningar, sköt fram uppgifter, trodde mitt leende skulle rädda mig.
Redan första tentaperioden sprack bubblan. Jag kuggade nästan allt. De lärare som inledningsvis var snälla tvingades bli hårda: Antingen tar du dig i kragen, eller så får du gå härifrån. För första gången blev jag osäker.
Jag insåg barndomen är över. Denna värld var full av tjejer som var snygga, smarta och målmedvetna, och jag stack inte längre ut. Många kombinerade plugg, deltidsjobb och planerade karriär. Själv levde jag kvar i en dröm.
Det skakade om mig, men på fel sätt. Istället för att bita ihop började jag jaga efter en man. Innan skönheten försvinner, tänkte jag, och räknade dagarna tills det var försent att vara Saga från klassen.
Jag gick på dejter, sökte äldre män, försökte alltid vara så attraktiv som möjligt. I mitt prat dök framtidsplaner och små vinkar om förlovning ofta upp. Men ju mer jag stressade, desto tydligare blev mitt eget inre kaos och det märkte killarna.
En kille verkade intresserad, ett bra kap, tyckte jag.
Men ödet slog bakut.
Mannen, Fredrik, kom från en välbärgad familj. Föräldrarna ägde ett antal privatkliniker, bodde i Danderyd och umgicks med folk långt upp i hierarkin. Fredrik var enda barnet, utbildad i London, jobbade i familjeföretaget och såg ut som en typisk överklassvensk inte särskilt snygg, men trygg, med framtiden klar.
Jag såg genast namnet Saga Johansson på dörren till ett stort stenhus, såg fester, tjusiga middagar och långa semestrar i Marbella framför mig. För utseendet spelade ingen roll med Fredrik skulle jag få allt: hus, pengar, frihet.
Jag la upp en strategi. Först: råka befinna mig där Fredrik brukade träna eller fika. Sedan: visa mitt bästa jag charm, skratt, smarta konversationer. Klädde mig perfekt, såg till att vara både elegant och avslappnad.
Så småningom fick vi kontakt, började ses. Promenader, restauranger, det flöt på. Jag märkte att han var intresserad. Jag tog det lugnt, men pekade ändå ut att jag minsann tänkte familj och stabilitet.
Jag hade dock inte räknat med hans familj. Fredriks föräldrar hade redan bestämt sig: deras son skulle gifta sig med någon ur samma samhällsklass.
När Fredrik presenterade mig för sin mor blev svaret ett höjt ögonbryn:
Och vem är denna Saga? Vad sysslar hennes familj med?
Hon pluggar, hennes föräldrar är vanliga människor, från Gävle, sa Fredrik.
Vanliga? Modern rynkade på näsan. Det handlar om traditioner och rykte, förstår du det? Vårt namn betyder något.
Fredrik försökte protestera:
Men hon är rolig, smart
Det finns många smarta, avfärdade hon. Men vi behöver någon som passar in. Gör det inte svårare för dig själv.
Jag drömde vidare. Snart skulle jag presentera Fredrik för mina föräldrar, vi skulle välja lägenhet ihop Men en dag ringde han och bad att vi skulle ses, för ett viktigt samtal.
På kaféet såg han obekväm ut, andades tungt innan han sa:
Mina föräldrar de vill inte att vi är ihop längre. De tycker vi kommer från olika världar.
Jag kände hjärtat bulta i bröstet, men log tappert:
Spelar det verkligen någon roll? Vi är vuxna, vi bestämmer själva.
För dem gör det, suckade Fredrik. De har redan hittat en annan tjej. Jag vågar inte gå emot familjen. Förlåt.
Jag satt länge kvar vid bordet, bara stirrade i min tomma kaffekopp. Gråten kom inte, bara en dov irritation.
Varför? Jag har ju gjort allt rätt! Varför styrs han av sina föräldrar? Synd att jag inte hann med en liten graviditetsfälla då hade han inte kommit undan!
Det värsta kom ändå strax därpå. Snart hörde jag rykten i Fredriks krets någon hade sagt att jag jagat rika män, använt Fredrik för pengarnas skull. Nyheten spred sig fort, folk pratade bakom ryggen.
På varje fest och i varje sammanhang märkte jag viskningar, sneda leenden, alltför artiga nickar. Några av killarna som tidigare varit intresserade höll sig borta. En av dem vinkade bara hastigt från andra sidan rummet och skyndade iväg.
Jag låtsades inte bry mig. Men tvivlet kröp allt närmare mitt rykte var kört. Drömmen om ett rikt äktenskap var borta. Åtminstone i dessa kretsar.
Att återvända hem till Gävle fanns inte på kartan det skulle vara ett erkännande av förlust. I åratal hade jag storskrävlat för mina föräldrar, hur skulle jag nu kunna erkänna misslyckandet? I varje samtal höll jag min saga vid liv jag läste på framstående universitet, hade ansvar på mitt extrajobb hos Volvo, blev uppvaktad av män i rätt familjer.
Mamma och pappa var stolta, spred vidare historier om min framgång. Jag föreställde mig deras leenden när de berättade för sina vänner, och det fick mig att fortsätta låtsas. Jag stod inte ut med tanken på deras besvikelse.
Den enda som kände till sanningen var Elin. Hon råkade få reda på allt när hon kom på spontanbesök.
Flytta hem igen, det finns inget kvar för dig här, sa hon allvarsamt. Var ärlig med mamma och pappa. Erkänn att du ljugit.
Jag sträckte på mig, torkade bort tårarna och svarade stolt:
Erkänna lögnen? Aldrig! Jag ska kämpa till sista blodsdroppen och fixa mitt liv ändå!
Och där och då menade jag det! Bara jag ville, skulle allt ändras. Jag fortsatte gå på dejter, sökte nya kontakter, försökte ta plats i rätt sällskap. Men tiden gick, arvet från mormor de pengar som var kvar efter lägenhetsköpet blev mindre och mindre. Först snålade jag, sedan gav jag upp små saker: ingen fika ute, klädbudgeten borta, gymkortet avsagt. Men hyran och räkningarna ökade, och till sist gick det inte längre.
En morgon räknade jag slantar och insåg att nu måste jag faktiskt ta ett jobb. Länge letade jag, fortfarande för stolt för att ta vad som helst men utan examen och erfarenhet ville ingen anställa mig.
Så upptäckte skolans drottning sig själv som kassörska på Coop. Första tiden var gräslig. Jag kände kunderna granska mig, hörde deras kommentarer om att jag såg för fin ut för ett sådant jobb. Men jag log och scannade varorna det var ju bara tillfälligt, intalade jag mig.
~~~~~~~~~~~~
Och igår fick jag inbjudan till klassåterträffen! avslutade jag dystert min berättelse till Elin. Jag måste gå. Annars tror alla att det går åt helvete för mig!
Elin rörde försiktigt om sin kopp te och såg länge på mig.
Tror du inte att de redan vet hur ditt liv egentligen är? frågade hon försiktigt. Vill de bara få chansen att skratta åt dig, efter hur du var på gymnasiet? Vissa glömmer nog aldrig de där profetiorna.
Jag slog upp blicken, kinderna blossade.
Struntprat, snäste jag och viftade bort henne. Jag gömmer mig bra. Ingen vet säkert. Jag ska bara visa vem som fortfarande bestämmer!
Elin lutade sig bakåt, trummade med fingrarna mot koppen. Nog kändes allt detta märkligt varför vill man bjuda tillbaka den som mest sårat andra? Hade gamla vänner verkligen lust att återse en överlägsen profetissa?
Men hon höll tyst. Elin hade sedan länge lärt sig låta mig sköta mitt och stå för konsekvenserna själv.
Okej då, om du bestämt dig, gå. Men fundera på om du är beredd på allt som kan hända.
Vad skulle kunna hända? muttrade jag. Allt blir bra. Jag ser till att vara snyggast i rummet, fixar klänning, hår Ingen märker att allt inte är perfekt.
Visst, sa Elin och log snett. Behöver du hjälp med kläder eller styling så säg till, jag hjälper dig gärna.
Jag slappnade synbart av. Det var precis vad jag längtat efter.
Tack, utbrast jag. Ditt omdöme betyder mycket. Jag vill verkligen vara perfekt. Så att ingen anar nåt!
**********************
Jag rusade ut från restaurangen, tårarna flödade längs kinderna. Den iskalla kvällsluften sved mot mitt ansikte, men jag märkte det knappt benen bar mig bara bort från rummet där jag försökt spela någon annan. Elin hade rätt! Varför kom jag hit?
Först gick det bra. När jag anlände till bankettsalen drogs direkt blickarna till mig. Varje rörelse var planerad: långsam gång, självsäker leende, en ovanligt avslappnad blick på klockan allt skulle signalera att jag tog tid från ett upptaget, framgångsrikt liv bara för att dyka upp här.
Jag sökte snabbt upp ett sällskap som inte känt mig så väl under skoltiden. Berättelserna flöt på: företagsledande make på affärsresa utomlands, villa med rosträdgård, utlandsresor till Franska rivieran flera gånger per år. Jag drogs med av mina egna lögner, märkte inte hur de andra utväxlade blickar, smög undan leenden och i ögonen glimmade en viss föraktfullhet.
Jag trodde mig vara festens stjärna tills det hände.
Jag såg Saga för inte så länge sedan hördes plötsligt en killes röst oväntat högt i salen. Och verkligheten såg inte alls ut som hon says nu.
Allt stannade upp. Alla vände sig om. Jag försökte le, men det gick inte.
Titta här, sade en tjej och tog fram mobilen. Jag har till och med bildbevis, träffade henne förra månaden!
Och så rullade bildspelet ut på storbild. Först stod jag bakom disken på Coop, med ansträngt leende, i standarduniform och namnbricka. Sen böjd över en matvarukorg, jämförde extrapris. En annan visar att jag stiger av bussen, med matkasse i famnen. Och den mest nesliga sliten och trött, släpandes på tunga väskor in i min medelålders trappuppgång.
Någon började fnissa, först lågt, sedan allt högre. Och hon som pratade om villa på Lidingö! En annan hojtade: Jobbar maken också på ICA, eller?
Jag stod som fastfrusen; kinderna hettade, knäna darrade. Egentligen var det inget ovanligt tusen svenskar kämpar så. Men nyss hade jag ju suttit och skrutit, diktat ihop ett liv så detaljerat att jag nästan själv börjat tro på det. Nu, på storbild, såg alla sanningen.
Jag vände och sprang ut utan att invänta fler frågor eller blickar. Jag hörde inte ropen bakom mig, såg inte vem som försökte stoppa mig. Bara den bitande vinden och tårarna som klibbade på kinderna, medan jag flydde till första parkbänken för att samla mig.
Jag sprang rakt in i en man och kolliderade med axeln. Nästan föll jag.
Gick det bra? frågade han med äkta omtanke. Hans blick var vänlig och varm, mitt i den kyliga kvällen.
Jag såg förvånat upp och mötte en helt vanlig kille, i enkel jacka med kassen i handen. Men i hans ögon fanns en ärlighet som bröt ner de sista resterna av min självsäkerhet.
Nej… viskade jag, rörd till tårar. Min fästman dumpade mig precis innan bröllopet
Tydligen lär jag mig aldrig…
