Kära dagbok,
Elin, igen? Hur länge ska det här pågå? Jag jobbar bara för din katt nuförtiden!
Katten, som Elin just skulle försöka få in i transportburen, vred sig undan och landade dunsande på hallgolvet. Han kutade direkt in i hörnet och ylade lågt och olyckligt. Man kunde tro att Leo, som Elin döpt honom till en gång för länge sedan efter någon romantisk vurm för fransk litteratur, verkligen ville göra ett stort nummer av sin, enligt Peter, rent obetydliga lilla existens.
Just det länge sedan för Leo, eller Lilleman som Elin brukade kalla sin lurviga vän, hade bott hos henne i över tio år nu. Hur gammal han egentligen var visste hon inte riktigt. Hon tog in honom från gatan inte som kattunge utan redan som vuxen, men veterinären sa att han var ung vuxen.
Det var Elins mamma, Agneta, som hjälpte till den där första kvällen när de rusade till veterinärkliniken i Uppsala med katten inlindad i en gammal barnfilt.
Snälla, hjälp honom!
Var hittade ni den här vilden? Veterinären skrynklade nästan på näsan. En riktig gatukatt.
Det spelar väl ingen roll! Han är min katt! Hjälp honom! Ser du inte hur dåligt han mår? Tror du mina kronor är sämre än någon annans för att han är en “blandras”?
Agneta var arg som ett bi. Det räckte med att höra hennes stämma för att motta allvar, så veterinären gjorde inget motstånd.
Min mamma, Agneta Johansson, har alltid varit en ovanligt envis kvinna. Livet hade format henne till det. Ensamstående, med ett barn och två gamla föräldrar att ta hand om, och allt det på en förskollärarlön. Man biter ihop, vad annat kan man göra?
Att stå upp för sig själv var aldrig ett problem för mamma. Hon var tuff, men vänlig, älskade barn, katter, och ibland, fastän hon var rädd för dem, även hundar. Hon lät ingen köra över sig varken grannarna på gården, föräldrar till barnen på förskolan eller främlingar. Men det var aldrig gap och skrik, bara lugn auktoritet och förmågan att förstå folk till dess att de självmant började öppna sig, klaga, och till slut tacka henne.
Det konstiga var bara att mamma, trots sin talang att närma sig vem som helst, aldrig lyckades komma nära sina allra närmaste. Min pappa lämnade henne själv redan en vecka efter giftermålet, och mormor brukade skämta om att han ändå stod ut rätt länge.
Visst sved det, men mamma landade ändå i att det kanske var bäst så. Ingen drömprins; “kvinnan i dig, Agneta,” fräste han när han gick, “är som en balettdansare i mig.” Hårt, men ja så var det väl.
Men sen blev hon gravid, och livet fick annan färg. Tänk då var det slut på att tvivla; kvinnor som tvivlar på sig själva är ändå de som blir starkast när de måste.
Mamma längtade efter mig mer än hon längtade efter julafton eller sin egen födelsedag. Hon hade nästan aldrig haft någon fest i livet, men nu, nu var det något att se fram emot!
Mormor däremot var mer skeptisk:
Vad ska du med barn till, Agneta? Du är ju ung och har framtiden framför dig! Det där blir bara fattigdom och bekymmer. Barn är ett dyrt nöje, Agneta. Du förstår inte det nu, men du kommer inse det.
Men vi levde väl ändå rätt fattigt, mamma? Eller?
Just det! Det var INTE bra!
Mamma funderade, men den här gången vägrade hela hennes inre gå med på det logiska valet. Bara tanken på att avstå från barnet kändes som att dränkas i mörker.
Det var farmor som vände allt. Hon kom till Uppsala, prydligt klädd för högtid och sa:
Föda, Agneta! Jag hjälper dig.
Men farmor, farfar är ju kvar på landet!
Han klarar sig. Gör han inte det, får han flytta till oss.
Hon slängde upp ett vackert broderat kuvert på bordet ett minne från hennes kalas och där låg mer pengar än mamma någonsin hållit i: Vinsten från försäljningen av huset hemma i Sörmland, nog till en liten lägenhet i Uppsala.
Mamma tvekade, men farmor hade bestämt sig. Och det var till slut farmors insats som tillät mamma att bryta sig loss från mormors gnäll och ta ansvar för framtiden.
Till slut flyttade vi in i vår första egna lägenhet. Fyra rum, visserligen i ett äldre hus och i behov av omsorg, men farmor fixade allt. En pigg arbetsstyrka och en bestämd farmor fick ordning på röran och plötsligt kunde mamma gråta av lättnad vår första riktiga bostad, och min barnsäng stod redan där.
Jag föddes ett par veckor för tidigt, men allt gick bra. Mamma var ganska nervös ändå, och hon lovade sig själv att aldrig ge mig samma typ av stränga barndom som hon själv fått.
Farmor är populärast, det är klart! Hon ordnade lägenheten, hjälper till… Och jag? Ni släpper inte ens in mig för att vara med mitt barnbarn!
Mamma, kom då! Men bråka bara inte. Elin blir rädd.
Rädd för vad? För att jag pratar högt?
Mamma, du skriker faktiskt…
Relationen till mormor blev aldrig lätt. Mamma bestämde sig för att själv alltid försöka prata i lugn och ro, så att jag slapp få barndomen förstörd av bråk.
Det var inte helt enkelt ibland kände hon sig osäker på om hon gjorde rätt. Men jag var aldrig tjurig eller krånglig. Jag visste vad jag ville, bara.
Mamma, får jag en godis?
Elin, efter maten!
Men snälla? Ingen?
Ingen.
Okej. Men efter maten, får jag två om jag äter upp?
Hon skrattade alltid lite åt det taktiska övertagandet, och efter maten fick jag förstås två godisar.
Så föddes min personlighet jag var redan som liten bra på att resonera. Faktum är att jag ibland fick gamla mormor att lugna ner sig bara genom att krama henne och stryka henne varsamt på kinden. Då smalt hon.
Med tiden fick vi det bra i vår familj. Mamma jobbade, farmor och farfar flyttade in till stan, vi hjälptes åt.
Det tuffa kom när farmor blev sjuk. Läkarna hade inget hopp, men mamma förstod det själv.
Ska vi åka till Stockholm för behandling? frågade mamma.
Lilla gumman, det är ingen idé. Det enda jag är rädd för är att lämna er.
I den svåra tiden var det jag som en dag släpade hem Leo. Vid samma tid inträffade också något annat jag försvann spårlöst en dag efter skolan. Allt vände dock när jag själv kom hem, gråtande, med en livrädd katt inbäddad i filten. Mamma sade inget, bara tog filten och rusade vidare till veterinären.
Leo hade blivit biten och tuggad på av några hundar, men han klarade sig. Räkningen hos veterinären, däremot mamma fick en chock. Så mycket pengar hade hon aldrig lagt på ett djurit förut och ändå betalade hon.
Hemma satte hon sig, räknade pengarna. Det var knappt så det skulle gå ihop månadens sista vecka. Medicin behövdes, och jag fyllde år om några dagar.
Sen smög jag upp på natten:
Mamma, kan jag få be om något? Inga presenter till mig, lova bara att Leo får bo kvar.
Mamma såg på den gråa katten som snarkade vid hennes fot och suckade. Han försökte bara leva väl, och hans sätt att alltid komma tillbaka och lägga sig nära fick henne att förstå: den katten skulle stanna.
Det var konstigt, men Leo, den där halvt trasiga katten från Uppsala bakgator, tog sig snabbt för att göra nytta. Han trivdes otroligt bra, älskade oss alla, mest farmor. Och på något sätt skedde en förändring: mamma insåg att hennes förskollärarlön och äldreboendepensionerna inte räckte längre. Hon vågade till slut ta steget, sade upp sig och blev barnflicka i en bättre familj något en väninna rekommenderat. Från och med då hade vi aldrig bekymmer med ekonomi längre, och varje gång hon kom hem på kvällen kliade hon Leo på örat och muttrade, “Tack Leo, utan dig hade det aldrig blivit av.”
Med åren blev Leo en självklar del av familjen, särskilt för mig. Han satt med när jag pluggade, höll teskeden med tassen, var där när farfar gick bort och när farmor stilla somnade in några månader tidigare. Han fanns vid min sida när mamma träffade sin nya man, Kjell, och efter många om och men faktiskt vågade gifta sig på nytt. Kjell dyrkade mamma och var vänlig även mot mormor, som plötsligt började fara omkring med brittisk dignitet och egen chaufför när hon åkte till kolonilotten.
Jag själv började på universitetet, men stannade kvar i vår gamla lägenhet. Det var där jag tog hem min pojkvän Anders.
Elin, du bor verkligen stort! utbrast han. Vad är det där?
Ett ilsket jamande hördes, Leo kom ut ur mitt sovrum och satte av mot Anders. Han hatade min pojkvän från första stund och tvärtemot vad det såg ut så fick de aldrig någon riktigt bra relation. Anders suckade över katten varje gång han fick chansen.
Efter ett år gifte vi oss. Det var dock något som skavde mellan oss direkt. Anders slängde ur sig små kommentarer, sådant mamma aldrig tolererat: “Vad är det för soppa, Elin? Kan du ens laga mat? Du är ju ingen riktig fru.”
Jag, som lärt mig av farmor att laga mat från det att jag var liten, tog förstås illa vid mig. Men så fick Leo krämpor och behövde vård. Räkningen från veterinären förskräckte Anders.
Så mycket för en katt!? Det där är ju löjligt.
Leo är en familjemedlem, Anders.
I din, ja! Men inte i min!
När han hotade att slänga ut katten på gatan om det hände igen, sa jag inget då. Men samma morgon hade Leo haft en olycka och jag var på väg med honom till veterinären igen. Och det var då Anders tappade det helt. Han kastade sin löparsko i väggen.
Det får vara nog! Ut med honom ur mitt hem!
Bara om jag går också, svarade jag, och märkte knappt själv hur säker jag lät.
Då visste jag, plötsligt, att det var slut. Att någon som vill bli av med min vän när han är sjuk, som vänder sitt hjärta sådär, inte har plats i mitt liv eller i vårt barns. För ja, jag hade fått veta på morgonen att jag var gravid.
Jag sade det inte ens till honom. Han hade fullt upp med att störa sig på Leo. Jag tog hans nycklar ur jackfickan, släppte ut honom och sade bara:
Jag är gravid, Anders. Jag vill inte bråka mer. Du får packa dina saker sedan nu behöver Leo vård, och det är mitt ansvar.
Sedan gick vi, Leo och jag han hoppade självmant in i buren, som om han förstod att vi skulle börja om. Jag visste att det väntade många veterinärbesök, men jag visste också att Leo skulle få hjälpa till med den lilla för snart skulle jag få mitt eget barn.
Och bland det första min dotter, lilla Lovisa, lärde sig var att stoppa handen i Leos päls. Han tillät henne saker han aldrig tillåtit någon annan. Och ingen kunde få ett barn att somna som Leo; en mjuk tass lagd mot den lilla ryggen, och hennes skratt tystnade till snusande.
Jag tänkte länge ge min dotter samma namn som min mamma, men mamma övertygade mig om att välja något eget. “Ni kommer dela henne. Gör det bättre än vad vi gjorde,” sa mamma.
Jag lyssnade. Anders blev förvånad, men lovade ändå att vara där för Lovisa. Och vår dotter växte upp med två hem, två sängar och två mjuka kaniner och en varm, obruten kärlek från alla håll, som överskred allt gammalt groll.
Och bara Leo visste sanningen om min lilla flicka, men han berättade den aldrig för någon annan. Det behövdes inte.
Alla kunde ändå se är mamma katt kärleksfull, så blir ungarna likadana.
Och lilla Lovisa hon hade det verkligen i sig. En dag kommer hon själv stå där, smeka sitt barns kind och säga “Hej lilla vän, vad jag har väntat på dig…”
