Fjant
Din lille fjant, Edvin! Jag borde ge dig en uppsträckning så du minns det, men det är varken någon som gör det, eller rätt tid för sånt längre! Så gammal har du blivit, men klokare inte en krona värd!
Gamla Sigrid spottade i gruset vid Edvins fötter, skakade på huvudet och började halta hemåt på sitt ömma ben. Hon hade gjort vad hon kunde; nu fick väl hans samvete avgöra hur livet skulle vandra vidare. När inte folk förmår lära en vett och sans, kanske ödet ingriper?
Att han ens funderat på det! Att sätta sin egen mor på hem! Har man hört något liknande? Ja, Klara är sängliggande nu, men är han hennes son eller bara nån obekant? Man blir rent tokig! Om jag bara hade hälsan kvar då skulle jag inte tveka en minut. Jag hade tagit min väninna hem till mig. Men nu
Lilla Tindra är synd om. Hon är en godhjärtad flicka, men ingen häst heller, orkar inte dra hela lasset själv. Hon blev ändå kvar här i byn, reste aldrig iväg och studerade när mamman blev sjuk. Först åkte hon, men kom sedan tillbaka. Kunde inte lämna mamma och mormor. Hjälpte till, eftersom Sigrid själv inte rår med att springa omkring efter dottern. Hon har fullt sjå med sig själv. Sedan benbrottet för två år sedan har allt varit svårt. Redan innan klarade hon det knappt, men nu
Yngsta dottern ville ta Sigrid till sig i Uppsala, men det gick inte. Hur då? Där är det trångt nog med platsen, knappt så de får plats som det är. Svärsonen är ju ordentlig men ingen särskild fixare. Två ungar har de fått och sliter svårt att hinna med. Sigrid är inte till någon hjälp längre heller. Förr hade hon höns, lagade mat, ordnade för barnen vad nu? Ett vrak Tindra blir arg när hon kallar sig så, men vad är det att bråka om när det är sant? Ingen hälsa, krafterna rinner bara bort. Varje morgon tar det en evighet att resa sig ur sängen, samla ihop kroppen, som glöd i skyffel, till en liten hög. Kom igen! Res dig! Gå!
Tur ändå att Tindra är lättfotad som en rådjur. Innan Sigrid hunnit få på sig tofflorna hinner Tindra pyssla om mamma, ordna hemma och stressa iväg till jobbet. Snabb! Så har hon alltid varit, redan som liten.
Sigrid fick sitt första barn sent, trodde aldrig hon skulle bli mor igen. Hennes första man förlät henne aldrig för ödsligheten. Han stack. Sigrid sörjde, men inte så illa ändå han älskade henne nog aldrig riktigt. Hennes hjärta brann, hans iskallt.
Sigrid var vacker som ung, fortfarande talar folk om det i byn. Hon höll sig för sig själv, vaktade på sig själv, väntade på att den rätta skulle dyka upp. Men åren gick, och till slut sneglade hon knappt ens på killar längre. Mammans gnäll ringde hela tiden:
Varför så kräsen? Du blir kvar, ensam!
Men hur ska man kunna le mot någon man inte tycker om?
Och så kom han, den där Karl, tillbaka från lumpen, nyinflyttad hos sina morföräldrar i gården brevid. Varför, sa han aldrig. Men Sigrid föll pladask såg honom en gång och kunde sen inte sova om nätterna, så förälskad blev hon.
Och Karl väntade inte länge, friade ganska snart. Sigrids mamma var överlycklig äntligen, flickan har väntat för länge redan!
De hade ett härligt bröllop. Sigrid var överlycklig, märkte inte ens skvallret bland borden. Först när svärmor tog henne åt sidan, tyst och allvarlig, förstod Sigrid att något var konstigt.
Hon minns direkt hur hon såg den svartklädda kvinnan med barnvagnen. Svärmor puttade henne mot vaggan. Hjärtat rusade. Allt var klart till slut. Karl berättade, efter bröllopet, att han lämnat en fästmö när han ryckte in. Släkten trodde inte på henne när hon sa att pojken var hans. Och nu var det ändå för sent.
Den tjejen, som fått Karls barn, vägrade slutligen att leva med honom. Förlät honom aldrig; visste inte ens att hennes egen mor tog med barnet på hans bröllop.
Så du vet vem du gift dig med, sa kvinnan.
Vad skulle Sigrid med den kunskapen? Hon älskade ju Karl, det som varit före var ändå förbi Finns det några helgon på jorden?
Hon förbjöd aldrig Karl att träffa sonen, fast han själv tappade snabbt intresset. Sigrid förstod rätt fort: Karl kunde bara älska sig själv. Alla andra var som bakgrund på ett snyggt foto.
Det gick inte att anmärka på honom egentligen. Skicklig, duktig karl, de hade det gott ställt. Men lyckan den höll sig undan.
Under femton år såg hon inte mycket värme från hans sida. Han fanns där, men som en skugga i huset bara.
Så länge hon hoppades på egna barn försökte hon trösta sig: det går väl över. Men när Karl kläckte ur sig att hon inte var någon riktig kvinna för att hon inte kunde föda barn då gick det inte längre. Då fattade hon att livet var meningslöst på den vägen. De skildes rätt hastigt, knappt någon verkade fatta att Karl och Sigrid var slut som familj. Karl flyttade genast, lämnade huset till Sigrid.
Håll inget agg mot mig. Vi är båda skyldiga, men det är jag som får bära ansvaret, sa han innan han försvann.
Sigrid varken förlät eller höll fast. Något lättare om hjärtat blev det ändå. Vacker var hon, lyckan hade varit för knappt tilldelad bara.
Två år bodde hon ensam, gick med rak rygg genom byn och låtsades inte höra skvaller. Sånt var gammalt väder. Tänk, lämnad av mannen? Det gick över.
Men hjärtat ville ha röster, liv
Nils dök inte upp direkt. Hon tvekade länge, båda till åren. Han kom hit utifrån, ingen visste riktigt varför. Hade renoverat morfars gamla stuga, börjat med grisar och höns. Ställde alltid upp för folk och bad aldrig själv om hjälp.
Han var lugn, vänlig, hans uppmärksamhet den var ny. Sigrid mindes knappt hur det kändes. Karl hade gett henne blommor en enda gång. Nils däremot kom alltid med en limpa bröd, nystyckad abborre eller något annat, och aldrig tomhänt.
Så Sigrid tänkte: det kan omöjligt bli sämre än det varit. Vad folk tycker struntar hon i, ensamheten var värre ändå. Nu slapp hon sitta helt själv och vänta på slutet.
Hon väntade sig ingenting av äktenskapet, men ödet slängde ut ett par extra sjumilssteg och lät dansen börja rejält. Sigrid tog emot.
Med första dottern, Märta, förstod Sigrid inte vad som hänt förrän långt efter halva graviditeten gått. Hennes kropp hade aldrig funkat särskilt förutsägbart, brukar alltid gå snett, tänkte hon.
Klara, grannen, såg direkt vad det handlade om.
Du är på smällen, Sigrid, sa hon. Det ser man ju!
Skitsnack! Inte troligt sa Sigrid. Jag är tom, vet du väl
Min mormor brukade säga att det inte är kvinnans fel varje gång. Ofta är det mannen som är slö, läkarna säger likadant. Ska du inte åka in till stan och kolla? Vem vet, kanske finns det fortfarande glädje kvar för dig?
Sigrid kom hem från sjukhuset och lös som en sol genom byn nu visste alla, och Sigrid såg ingen anledning att ducka längre.
En dotter, en till efter några år, och Sigrid rätade på ryggen, hade inget att skämmas för nu. Hon var mor.
Hon älskade sina flickor så att grannarna häpnade. Alltid finklädda, rena, pigga i lockar och band. Fast de busade och klättrade, simmade i sjön på sommaren, lärde sig laga strumpor om de sprack. Aldrig ett slag, aldrig skäll bara varmt vatten och kärlek.
Nils dog när den yngsta dottern precis gift sig. Han åkte till staden men kom inte hem; krockade på vägen tillbaka.
Sigrid blev svart i själen då. Hade det inte varit för döttrarna hade hon gett upp. Men livet kom tillbaka ett år senare när den äldsta dottern, Malin, födde Tindra. Ny blomning, ny grönska.
Barnbarnen var Sigrids liv. Yngsta dottern bodde långt bort, bara på loven var barnen i byn. Men Tindra hon var alltid hos Sigrid.
Tindra växte, blev vacker och självrådig som mormor. Hade hon bestämt något, då blev det som hon ville.
Till skolan gick det bra. Men när kärleken drog in, brast allt. Tindra blev förälskad ut i fingerspetsarna. Och i Edvin, grannen! Han var fem år äldre, redan vuxen, hon bara sexton knappt. Vad visste hon om livet? Men hon envisades: älskade honom så som ingen annan kunde.
Edvin la inte märke till henne. Bara en granntjej, barnslig ännu. Han hade annat för sig trånade efter Linn, den snyggaste tjejen i byn. Hennes pappa skämde bort henne, var stolt enda barnet. Men det blev inte till något gott. Linn var krävande, alla skulle vara till hennes tjänst, annars var dagen förstörd.
Edvin fick kämpa för att bli uppmärksammad av Linn. Men så hände en kväll en underlig sak.
Linn hade en kavaljer från granngården. En riktig bortskämd typ han med för att göra något, for de iväg på hans moppe och försvann. Ingen vet vad som skedde, men Linn kom hem gråtandes på natten, söndersliten klänning.
Inga i byn visste, bara Sigrid som inte kunde sova, utan såg Linn smyga över åkern.
En vecka senare började föräldrarna planera bröllop snabbt. Edvin var överlycklig, men Klara sa:
Sigrid, det där är inte som det ska. Men vad hjälper det om jag säger nåt till min son? Han är vuxen. Om Linn har bytt kille är det för att hon tvingats, inte av kärlek. Men Edvin lyssnar ändå inte.
Sigrid förstod, men höll tyst. Oro i det egna huset tog över.
Tindra såg ut att gå av av sorg. Hon grät, stirrade ut genom fönstret mot grannhuset där Linns bröllop skulle bli. Vände sig bort från väggen och bara ylade, tyst för sig själv som vid en grav.
Inget hjälpte. Mormor och mamma bad henne flytta till Uppsala, plugga, träffa nytt folk. Men Tindra vägrade. Pappa var död, ingen mer kunde styra henne.
Vad väntade hon på? Ingen visste.
Men dagen för Linns bröllop gick Tindra dit, såg på kalaset, svarade inte på några frågor, och gick sedan hem. Mamman märkte snart att hon var borta och rusade efter, rädd att hon skulle göra något förfärligt.
Men Tindra bara packade väskan, kramade mamma och mormor hårt och tog tåget till Uppsala. De grät, men välsignade henne. Tiden den fixar mycket.
Kanske kunde tiden ha hjälpt om det inte varit för att Tindras mamma blev sjuk. Tindra fick åka hem igen. Sigrid klarade sig inte ensam med en sängbunden.
Det enda Tindra oroade sig för var att Edvin och hans fru fortfarande bodde intill. Men de var borta. Förrymda efter bröllopet.
Tindra packade upp väskorna, gjorde fint hemma, tog hand om mamma och började arbeta på mjölkgården. Annat kunde hon ju inte. Utan utbildning, inget att välja på. Men Tindra var aldrig rädd för arbete, djuren tyckte hon om. Svårt att klara sig på bara lön så hon skaffade höns, några grisar. Vad annars?
Så levde de. Tindra hjälpte Klara så mycket hon kunde. Klara blev änka och höll på att förgås av oro för sin son Edvin skrev nästan aldrig, skickade några hundralappar då och då. Berättade inget om sitt liv. Klara visste bara att Linn fött två barn, en pojke och en flicka, men sett sina barnbarn hade hon aldrig.
Kanske sorgen bröt ned henne, kanske något annat, men en dag blev Klara sängliggande. Tindra ordnade sjukhusplats, grät i bilen hem. Läkaren gav inget hopp.
Sigrid skrev till Edvin direkt men inget hände. Han svarade inte ens. Sigrid skrev ett brev till, suckade tungt.
Har han förnekat sin egen mor? Är det sånt barn jag trodde var människa? Snäll har han alltid varit, men nu Var har värmen tagit vägen?
Mormor, du får vänta. Döma honom kan vi göra sen. Vår själ förlorar bara på att dränka andra i tjära. Låt honom välja själv.
Sigrid suckade, men höll ändå fast vid sitt. Vad är det för ett barn som låter sin mor förfalla ensam?
Så blev Klara hemskickad från sjukhuset och Tindra fick hjälpa till. Edvin kom överraskande en dag. Tindra var i färd med att skrubba golvet hemma hos Klara när en liten pojk rusade in, gjorde fotspår i det nytvättade golvet och tittade på henne:
Är du min mamma?
Hon blev förstummad av frågan. Då öppnades dörren och Edvin ledde in en liten flicka. Han bad om förlåtelse för att han kommit så sent sonen hade legat på sjukhus, han hade inte kunnat lämna barnen.
Men Linn då? frågade Tindra utan att veta vad hon ville med det.
Linn har lämnat oss, dragit till en ny kille. Jag är ensam nu.
Ensam? Och barnen?
Edvin skrattade trött.
Ja, jag har dem ju. Vad gör man?
Tindra såg på honom större nu, annorlunda. Och hon var inte längre samma blyg flicka som rodnade för Edvin. Dem emellan hade tiden gått.
Efter ett par dagar begärde Klara att Edvin skulle skjutsa henne till äldreboende.
Sigrid blev vansinnig, gick ut, kallade på Edvin, spottade på gruset och haltade hemåt. Hon ville aldrig mer se honom, lät ingen ens fråga henne om saken.
Men medan Tindra stod, arg och stursk i köket, samlade Edvin ihop sin väska. Hon rusade över gårdsplanen:
Edvin! Vad tänker du med? Du får aldrig lämna Klara på hem! Jag tar hand om henne! Ta du ditt pick och pack och dra, men Klara stannar!
Både Edvin och Klara skrattade.
Så nu har du krigat klart? sa Klara. Det var jag som ville. Jag ville inte vara en börda. Men Sigrid hann aldrig lyssna klart.
Jag stannar i byn, säger Edvin. Jag tar hand om mamma.
Tindra blev rörd, såg väskan. Var ska du då?
Jag måste hämta saker, fixa uppsägningen, men barnen får stanna med dig om du vill. Kan du klara det så?
Självklart! Och vi väntar på dig. Hör du?
Jag hör, svarade Edvin, såg på henne som för första gången. Hur kunde jag vara så blind?
Skaffa dig glasögon i stan, svarade Tindra och lyfte flickan i famn, barnen log.
Kom, vi går till Sigrid, hon har satt deg till bullar. Gillar ni bullar? Klart ni gör!
Ett par år senare står Edvin på trappan med både Klara och svärmor Sigrid.
Kom nu, nu har jag köpt de finaste stolarna från Norrköping! Sitt ni här i solen!
Han hjälper dem varsamt. Plötsligt hörs barnens rop inifrån huset.
Småttingarna har vaknat! Och Tindra har inte kommit hem än. Jag går och kollar.
Kommer Tindra snart?
Ja, hon har sista tentan idag. Hon ska ta högsta poäng, säger hon. Så hon är säkert hem om en stund.
Bilen rullar in på gården. Barnen, som plockar körsbär åt Sigrid till sylt, skriker:
Mamma! Nu är mamma hemma!
Tindra, inte längre den spröda flickan, omfamnar barnen, blinkar mot Edvin. Fem!
Det tvivlade jag aldrig på, säger Edvin och ler.
Tvillingarna väntar otåligt de är som Edvin där. Fjantar!
