Det här hände för många år sedan, i det avlägsna året 1995. Jag gick då på Karlbergs gymnasium, och precis mitt under en lektion blev jag plötsligt uppkallad till skolans rektor. När jag steg in i hans kontor såg jag en kvinna sitta där. Hon såg mycket nedstämd ut, tårarna rann längs kinderna och hon torkade dem gång på gång med sin näsduk.
Vår rektor var en ståtlig och respekterad man, pensionerad överste med erfarenheter från missioner utomlands. Han var en sträng men rättvis ledare, och vi både fruktade och beundrade honom. Men den dagen såg jag honom i ett annat ljus. Han gick fram till mig och sade med ovanligt låg röst:
Min pojk, nu talar jag inte till dig som till en elev, utan som till en vän. Jag behöver din hjälp.
Jag är redo, svarade jag utan tvekan. Vad vill du att jag ska göra?
Min systerson är svårt sjuk, fortsatte han. Han gick ut från vårt Karlberg för ett år sedan, du kanske minns honom. Efter studenten började han läsa vid Karolinska Institutet, men nu har något hemskt drabbat honom. Sista hoppet står till din morfar. Kan du hjälpa mig? Få honom att titta på pojken? Kanske förstår han vad som är fel?
Jag ställde inga fler frågor. Vi ringde genast till morfar och inom en kvart satt vi i rektorns gamla Volvo på väg till honom. Till allas lycka hade morfar precis tagit ledigt första dagen på semester och vi hann få tag i honom bara en halvtimme innan han skulle bege sig ut till landet.
Vi tog med “patienten” i bilen. Även om jag känt honom innan, kände jag honom inte igen. Tomma, förvirrade ögon, släckta blick. Han verkade helt borta, som i dvala. Jag minns än idag den obehagliga känslan.
Vi kom snabbt fram till morfars lägenhet. Han mötte oss i dörren, lyssnade tålmodigt på kvinnans gråtande berättelse.
För sju månader sedan kom hennes son in på Karolinska. Plötsligt fick han ett anfall, mitt under en föreläsning. Han lades in på sjukhuset, undersöktes grundligt, men de hittade ingenting. Innan han skrivits ut kom ett nytt anfall. Och sen ett till, och ett till Ingen förstod vad det handlade om. Sista hoppet stod nu till min morfar, en av landets främsta experter på hjärnan och psykiatri.
Sen började det märkliga. Morfar bad pojken följa med in i ett eget rum, och efter en kvart kom han ut själv.
Nu kan ni åka hem, sa han lugnt till pojkens mor och rektorn.
Men min son, han måste ju behandlas! oroade sig kvinnan.
Ta det lugnt, ni kan åka hem. Vi två åker ut till sommarstugan, jag behöver ändå hugga ved och här har vi nu en stadig karl till hjälp, svarade morfar med ett leende.
Så småningom lyckades han övertala oss att åka, och själv tog han med sin nye patient ut till torpet.
En månad senare blev jag åter igen kallad till rektorns rum. Där satt samma kvinna, men nu med ett strålande leende. Bredvid henne stod “patienten”, helt förändrad. Sjukdomen var ett minne blott, och han tackade mig varmt, liksom rektorn själv gjorde. Pojken som ingen kunnat hjälpa var nu återställd, på mindre än en månad. För honom och hans släktingar var det ett underverk. Om de bara hade vetat hur många liknande mirakel morfar hade utfört under sin livstid.
Jag frågade sedan min morfar vad som egentligen varit fel. Det var så att på grund av enorm mental överbelastning av det svåra studieprogrammet hade pojken drabbats av en kollaps. Hjärnan var så övertröttad att den helt enkelt stängde ner och vägrade ta in mer information. Morfar förstod det direkt och lät blodet cirkulera ordentligt med hjälp av fysiskt arbete och frisk luft på landet. Han gav honom inga tabletter, bara hårt kroppsarbete.
Varje dag steg pojken upp klockan åtta, kallbadade, åt frukost och gick ut för att hugga ved från morgon till kväll, med pauser för mat. Morfar lät honom arbeta så hårt att han om kvällarna föll i sömn av ren utmattning. Efter en tid var hjärnan återhämtad, och började fungera bättre än någonsin.
Det är en historia som ofta får mig att le, när jag idag tänker tillbaka på min morfars klokhet och hans ovanliga metoder enkla, jordnära och ändå så verkningsfulla.
