Allt började som ett helt vanligt planerande av sommarsemestern. Jag och min fru, vår pålitliga Volvo, en färdväg på över tusen kilometer enkel väg och den där ljuva känslan av frihet som bara en bilsemester kan ge. Vi har alltid älskat att bila: man väljer själv takten, stannar när man vill, viker av mot något oväntat. Inga tåg med trång kupé och skrikande barn, inga försenade flyg.
Men den här gången gjorde vi ett ödesdigert misstag vi råkade avslöja våra planer.
Vid en midsommarmiddag, där vänner och bekanta samlats, råkade jag nämna att vi skulle åka söderut om några veckor. Med egen bil dessutom.
När sticker ni? frågade paret på andra sidan bordet genast intresserat.
Det var Henrik och Linnéa. Vi var inte särskilt nära, men brukade ses ibland vid gemensamma tillställningar.
Ja, vi rullar den femtonde, sa jag, helt ovetande om vad som väntade.
Men det passar oss perfekt! utbrast Henrik och la ner besticken. Vi har semester från den sextonde, tänkte åka tåg men det finns bara nattbiljetter till sittplatser vid toaletten kvar. Kan vi inte haka på? Vi delar på bensinen, det blir roligare och vi är lugna typer.
Jag sneglade på min fru hennes blick sa tydligt ifrån. Jag mumlade om att bilen var full, att vi kör lugnt och vill kunna stanna ofta.
Det är lugnt, vi har bara en resväska ihop, insisterade Henrik. Och ekonomiskt, det är ju guld värt. Bensinen är dyr nu, halva kostnaden är ju kanon. Vi är ju ändå bekanta.
Vi gav med oss. Argumentet med sparade pengar avgjorde, och dessutom kände vi oss obekväma att säga nej rakt ut. Det var den där vanliga konflikträdslan som vi fick betala dyrt för de närmaste veckorna.
“Hej då bekymmersfri bilresa”
Vi bestämde att mötas utanför vår port klockan fem på morgonen. Vi och vårt bagage stod redo. Bilen var prydligt packad: våra väskor, vatten, verktyg, filtar. Henrik och Linnéa dök upp fyrtio minuter för sent.
Taxin var så seg, ursäktade sig Linnéa halvt, medan hon släpade en jättelik resväska och ytterligare flera påsar fyllda med matsäck.
Men vi sa ju minimalt med grejer, utbrast jag.
Hon är ju tjej, klart hon vill ha ombyte, skojade Henrik.
Vi fick vända upp och ner på all packning för att få in deras saker.
Redan efter en timme började kaoset. Linnéa klagade på att det var för varmt vi slog på AC:n för fullt men då frös Henrik. Musiken jag valt dög inte för den smak. Sedan kom en oändlig rad av stopp: toalett, kaffe, rast för benen, röka.
Min noggrant uträknade rutt sprack. I stället för några få stopp, blev resan som att köra lokalbuss.
Men kulmen kom vid en bensinmack.
Jag tankade fullt, summan blev 3 500 kronor. När jag kom tillbaka till bilen satt Henrik och mumsade på en korv.
Ska vi dela på det nu? frågade jag med Swish i tankarna.
Vi tar det sen, räknar ihop i slutet, är enklare så, avfärdade han snabbt.
Jag gillade inte det, men min fru viskade att jag skulle släppa det, så skulle de säkert lösa det på slutet. Jag betalade också de betalvägar vi passerade de frågade inte ens vad det kostade.
De åt sina mackor, smulor på våra säten. Jag bad dem vara försiktiga, svaret blev ett leende: “Äsch, du kan dammsuga sen, det är ju en bil.”
Framme i Ystad var vi helt slut, mer av sällskapet än av resan.
“Vi åkte ju ändå”
På morgonen, utvilad, dukade vi upp på det gemensamma gästhusets kök. Jag tog fram anteckningsboken med samtliga utgifter.
Okej, sa jag lugnt. Bensinen gick på 12 000, betalvägar på 2 500. Totalt 14 500 kronor. Vi delar, det blir 7 250 från er.
Henrik satte i halsen på kaffet, Linnéa spärrade upp ögonen.
Va? Sju tusen? Är du seriös? frågade hon.
Helt och hållet, svarade jag. Vi kom ju överens om att dela på utgifterna.
Henrik ställde ifrån sig muggen.
Men du skulle ju ändå kört! Pengarna hade gått precis samma väg med eller utan oss. Det är ju din bil, du hade ändå tankat. Vi satt ju bara med.
Hallå nu Vi bestämde betalning. Jag har stått ut med extra packning, fler stopp och anpassat allt efter er, nu är det bara rätt att ni betalar halva, höjde jag rösten.
Vilket obehag, vi trodde det var vänskapligt, sa Linnéa. Sagt det direkt, så hade vi tagit någon samåkningstjänst istället.
En annan förare hade släppt av er på E6:an för smulor och klagomål, kunde min fru inte låta bli att inflika.
Jaja, avslutade Henrik. Vi kan ge tusen eller max femtonhundra, bara symboliskt. Men hälften för nåt du ändå skulle ha gjort är orimligt. Vår semesterbudget är spikad.
Jag reste mig.
Behåll pengarna. Ni får åka hem själva.
Vadå?! utbrast Henrik. Vi skulle ju åka båda hållen!
Vi avtalade lika betalning. Ni har brutit det, ha en trevlig semester.
Semester på varsitt håll och färden hem
Resten av de tio dagarna såg vi dem knappt, trots att vi bodde i samma stugby. Några gånger sågs vi på stranden de vände demonstrativt bort ansiktena.
Kvällen före hemfärd kom ett sms från Henrik: “Okej, bråka inte. Vi swishar tre tusen för resan tur och retur. Kan vi åka med? Inga biljetter kvar, och Linnéa mår så illa i buss.”
Jag svarade inte.
Vi packade i lugn och ro, kollade oljan, och drog iväg i soluppgången. Hemfärden var som poesi: egen musik, egna raster och den efterlängtade tystnaden.
Senare fick vi höra genom gemensamma bekanta vilken egoist jag var. Att man lämnar “vänner” i sticket på Österlen för några tusenlappar. Henrik och Linnéa fick slita på bussar och byten, brände mer pengar och nerver, och snackar nu skit om oss för alla som orkar lyssna.
Men vi har fått en ovärderlig lärdom nästa gång någon försiktigt frågar: “Ni ska ut till landet? Kan man åka med?”, så svarar jag vänligt men bestämt: “Vi föredrar att köra själva.”
