Släktkalas öppet för alla
Prenumerera gärna för fler berättelser!
Stöd kanalen
Jaså, ja sa Margareta och lyfte försiktigt upp en skärva av den handmålade Rörstrandvasen. Istället för att kasta den la hon den på fönsterbrädet. Förlåt, moster Gunnel, mumlade hon ut i tomheten.
Lägenheten doftade schampo, mousserande vin och, märkligt nog, apelsin, fastän ingen skalat apelsiner igår. På mattan bakom soffan låg en plastkrans med glitter. I tidningsbordsfacket dök en sidenhalsduk upp, knuten med texten Möhippa deluxe.
Och under elementet låg blygt en ensam rosa diskhandske med sliten rosett. Den såg ut som om den försökt fly gårdagskvällen och fastnat.
I urtvättad morgonrock och med ett slitet bälte gick Margareta genom rummet med en soppåse i handen. Varje steg ackompanjerades av ett diskret prassel från godispapper.
På fönsterbrädet stod ett glas med en torkad rubinröd vinskvätt. I vasen stack tre plastiga sugrör med glittriga stjärnor istället för blommor. På väggen hängde en girland av pappershjärtan, där ett var uppenbart tuggat på.
I köket väntade ett eget slagfält.
På bordet stod halva en tårta med flera våningar. Grädden gled ner likt en smält snögubbe och på sidan satt sneda ljus i form av siffrorna 4 och 7, trots att de igår inte firat födelsedag, utan bara tjejträff.
I diskhon stod glas med läppstiftsrester och på fat bredvid låg torkade spår av hummus. En kortlek för spådom låg slängd över en stol hälften med ryggen uppåt, hälften nedåt, som en misslyckad siare.
***
Margareta lyfte mekaniskt upp ett kort hjärter kung stirrade tillbaka med en viss uttråkad överlägsenhet. Under gårdagskvällen hade tjejerna lagt ut bröllop, flyttar och mystiska utlänningar av korten. De pratade i viskningar, men skrattade högt, och sköljde ner spådomarna med prosecco.
Hon böjde sig för att plocka upp ett glitterkorn, men drog oväntat fram något mjukt under soffan. Det var någon annans spetsstrumpa med avbruten resår ett minne från gårdagens dans på pallen. Margareta skakade på huvudet och gick till sovrummet, där det i alla fall var lugnt.
Sovrummet såg hyfsat städat ut. Om man bortsåg från tre kuddar på golvet och ett täcke som liknade en jättelik snigel. Hon slätade till kudden på sin sida och därunder låg ett dubbelvikt rosa papper.
Hjärtat snörptes åt.
Kanske ännu en kvarglömd lapp från någon Johan från baren till en av Gunillas vänner? Men handstilen var bekant, de stora lite lutande bokstäverna, varje o alltid omsorgsfullt gjort till en liten boll av Gunilla.
Du är världens bästa värdinna! Gunilla
Margareta dröjde kvar vid utropstecknet. Hon tyckte det darrade lite. Hon log snett. Bästa värdinnan med trasig mostersvas och glitter i duschen, där varje morgondusch nu är ett fyrverkeri.
Hur många gånger har jag lovat mig själv, aldrig mer mumlade hon, och satte sig på sängkanten.
***
Något klafsade under tofflan.
Margareta rynkade pannan, drog undan foten och såg en hel, blank apelsin i tofflan. Runt den var en lapp fastsatt med en tandpetare: för att livet ska vara sött.
Igår hade de tydligen skrattat åt en sådan skål. Nu kändes apelsinen som ett hån.
Telefonen surrade. På skärmen stod Gunilla (vår virvelvind).
Såklart, sa Margareta till det tomma rummet och svarade, efter att ha harklat sig: Hallå.
Maggieee! I luren lät festen som om den aldrig slutade utan bara flyttade vidare. Du är en gudinna! Alla är så glada! Sussi från nagelsalongen är kvar, vi pratar om hur du skrämde anden i garderoben!
Någon ropade i bakgrunden: Hälsa Margareta att jag bara föder barn hemma hos henne! och så skratt igen.
Tack, Maggan, Gunilla blev lite allvarligare. Du ja du vet. Det känns som hemma hos dig.
Margareta sneglade på apelsinen i tofflan.
Mmm, mumlade hon. Som hemma
Nu ska jag inte störa. Vila nu, våra festers drottning! och så blev det tyst.
***
Margareta tog av sig glasögonen och la dem intill Gunillas lapp. I garderobsspegeln såg hon en kvinna på femtio, trött men med överraskande pigga gröna ögon och håret i en hastig knut ur vilken en lös glitterstjärna stack ut. Ensam och envis.
Telefonen surrade igen nu videosamtal. Josefin dottern.
Margareta suckade och drog handen genom håret, men glittret satt kvar.
Ja, hjärtat? Hon svarade och ett sömnigt ansikte med kopp kaffe dök upp på skärmen.
Hej mamma! Josefin kisade. Jaså, jag visste väl det. Glittrar katten igen?
På mig själv, rättade Margareta. Katten gömmer sig sedan kortdansen igår. Hon kanske ligger bland lakanen igen
Hon berättade om festen.
Mamma, Josefin log, men blev snart allvarlig. Hör du dig själv? Katten gömmer sig, porslinet är i bitar, apelsiner i skor Kanske dags att säga nej ibland till Gunilla?
Margareta kände värmen av både ömhet och irritation hos Josefin som två pendlar.
Hon har det ju svårt, svarade Margareta på automatik. Du vet ju.
Men har du det så lätt då? Josefin avbröt vänligt. När tog du sista gången för dig själv, utan att bjuda över folk?
Margareta såg på handsken under elementet, lappen bredvid sig och den alldeles för tysta lägenheten.
Jag vet inte, sa hon ärligt. Jag har nog också gömt mig någonstans. Med katten.
Josefin hummade.
Mamma, jag älskar dig. Men kanske vi kan bara dricka te tillsammans, bara du och jag. Utan glitter eller spådomar.
Samtalet hackade. En sekunds tystnad hängde i luften.
Vi får se, sa Margareta.
Men för första gången på länge kändes vi får se mer som början på något nytt än snällheten: såklart, Gunilla.
***
Första gången Gunilla kom till Margareta bara så där var i början av våren, medan snön låg kvar smutsig på gatan men på Margaretas fönsterbräde redan klättrade gröna skott.
Maggan, öppna! Jag kommer i fred! hördes Gunillas röst redan innan dörrklockan ringt. Och med paj!
Margareta öppnade, och in gled Gunilla med parfymdoft och kall luft, bärande på en jättestor form med något guldgult.
Hemlagad kålpaj, som mormor brukade göra, minns du? Gunilla for in i köket utan att ens ta av sig ytterkläderna. Herregud, hallen ser ut som en inredningstidning!
Margareta log generat och hängde upp sin prydliga scarf. Tvårumslägenheten i Solnas åttavåningshus var hennes stolthet. Tapeterna matchade gardinerna, på soffan låg en filt stickad av mamma, och köket hade vita luckor och blommor på fönsterbrädet.
Alltid så hemtrevligt. Så brukade gästerna säga. För Margareta var det inte bara ord.
Kom in, ta av dig, sa hon, tog pajen. Oj, tung sak.
Som mitt liv, sade Gunilla, men ögonen skrattade. Och du jag har tänkt. Min tvåa är trång, köket är för litet och grannen borrar jämt. Hos dig
Hon snurrade runt mitt i köksvardagsrummet där Margareta placerat sitt lilla runda bord och soffan med utsikt över innergården.
Här finns luft! utbrast Gunilla. Det är synd att sitta ensam. Ska vi ha lite tjejfika? Bara vi, och två av mina vänner. De är härliga!
Orden synd att sitta ensam stack till inom Margareta.
Hon mindes tysta kvällar då hon suttit ensam på soffan, TV:n på i bakgrunden och stickade ännu en halsduk medan Josefin var borta. Släkten hörde av sig mest vid högtider.
Fika? sa hon. Jo varför inte. Har ju paj, blinkade hon, försökte låta lättsam.
Gunilla såg förvånad ut.
Alltså, du menar verkligen det? Jag tog faktiskt paj som muta, trodde jag behövde övertala dig, hon skrattade. På lördag då? Ingen speciell anledning möhippeövning bara.
Margareta ställde pajen i ugnen för att värma. Lördagen kändes avlägsen och overklig.
Visst, på lördag, sa hon. Jag fixar något mer.
Du är guld, Maggan! Gunilla kramade henne så det knakade i revbenen. Vi är ju nästan systrar.
Ordet nästan lät tungt, men Margareta svalde det med en tugga upptinat framtid.
***
Påsken firades det året givetvis också hos Margareta. Initiativtagare? Gunilla.
Margareta har alltid ett riktigt hem, skrockade hon till alla. Påskbröden är perfekta, äggen glansiga och katten bestämmer.
I verkligheten var katten Tusse mer lik en trött vaktchef än något annat, men bestämma lät flott.
Gunilla kom inte ensam utan med tre väninnor på släp.
Margareta, som var van vid små släktmiddagar, blev lite ställd när en högljudd rödhårig i skarpgul kappa, en lång mörk och en pladdrig brunett vällde in samtidigt.
Det här är Anna, det är Marie, och det är Sara, Gunilla viftade mot sällskapet. Och här är Margareta, som har Sveriges mysigaste hem!
Margareta satte i ordning skor, bjöd tofflor och visade var jackor hängdes. I huvudet räknade hon stolar, påskkakor och ägg. Plus sallader och sill för intrycket.
Det visade sig bli för lite. Efter en timme tog Gunilla upp mobilen mitt i ett samtal om hur man får den där äkta glasyren på påskbrödet.
Oj! Jag glömde. Kajsa och Julia är i närheten! Skriver till dem direkt! Maggan, det går bra? De tar med ägg!
Margareta hann knappt svara innan ugnen klickade; hon rusade för att rädda bullarna. När hon kom tillbaka log Gunilla brett:
Fixat! De kommer!
***
Snart blev firandet ett sorligt karnevalståg.
Det tävlades vems bröd som var mest äkta, vems barndom som var riktig svensk landsbygd. För att bevisa sin poäng svingade Anna skålen med chokladglasyr och skickade en perfekt båge över den vita duken som blev brunprickig från kant till kant.
Hoppsan! Anna skämdes. Det betyder visst pengar på väg?
Alla skrattade, Margareta torkade fläcken, men den satt redan.
Det går säkert bort, log hon.
Samtidigt mötte hon Gunillas blick varm och tacksam, som om Margareta räddade inte bara duken utan allt.
Vid kvällningen stod fönsterbrädet fullt av färgstarka ägg, på väggen hängde pynt, under bordet skor. Gunilla höjde portvin och utropade:
Jag säger som det är: fest är det bara hos Maggan!
Alla klappade händer, och Margareta blev röd men kände i bröstet att det faktiskt blev en riktigt riktig fest. Som om den lilla kökssoffan faktiskt var platsen för något stort.
***
Barndomen såg annorlunda ut. Då var den riktiga festen alltid hos Gunilla.
Gunilla var ledaren social, bullrig, och lite fräck, men magnetisk.
Alla samlades vid hennes port, där det ordnades modevisningar i mammans morgonrock och startades hemliga klubbar under trappen. Damerna i huset kallade henne vår lilla artist.
Margareta var däremot diskret. Hon kom hem i tid, lämnade alltid tillbaka biblioteksböcker utan vikta hörn, och putsade skorna noga.
Margareta, du är vår plugghäst, skrockade moster Gunnel, hennes mammas syster och Gunillas mamma. Håll koll på Gunilla lite.
Tonåren skiljde dem åt. Gunilla droppade av gymnasiet, berättade vilda historier om dansgolv på nätterna. Margareta läste vidare på komvux, blev redovisningsassistent och levde stillsamt. Släkten sågs sällan, helst till jul eller midsommar.
Så dog moster Gunnel. Begravning, kaffe, trötta ansikten och gamla oförrätter. Den natten pratade Margareta och Gunilla ut sig över flera koppar sötat te.
När mamma försvann dog huset, sa Gunilla och stirrade på koppen. Jag förstår inte hur man gör liv utan henne.
Margareta, själv moderlös i fyra år, svarade:
Det blir annorlunda, inte bättre eller sämre. Bara nytt.
Därifrån började samtalen tätna. Först om arvet och papper. Sen småprat. Gunilla sög in Margareta i sitt liv som virvelvinden slukar ett löv.
Ska vi bo parallellt som främlingar? protesterade Gunilla. Nä! Jag kommer till dig, och du till mig.
Fast av någon skäl gick Margareta nästan aldrig till Gunilla. Men Gunilla dök upp oftare och oftare hos henne.
***
Till slut blev hos Margareta en institution.
Tjejer, det är självklart att vi ses hos Margareta, sa Gunilla och bläddrade i kalendern. Ska vi trängas hemma hos mig? Mitt kök är en skrubb, Margareta har öppen planlösning, som en inredningsblogg!
Julen? Hos Margareta!
Påsk? Margareta!
Saras födelsedag? Hos Margareta, så vi kan duka upp tårtan fint!
Ett glas rätt upp och ner? Var annars? Margareta har det alltid gott och mysigt.
Margareta blev smickrad i början.
Hennes hem blev en samlingspunkt. Hon valde servetter, lagade snittar, testade nätrecept. Hon njöt av hur Gunillas väninnor beundrat hennes vita porslin. Och brukade säga:
Här är som ett IKEA-reportage!
Men med tiden blev det… trängre. Gäster dök upp utan Gunilla.
Hej Maggan! Det är Anna, vi sågs igår med Gunilla. Jag och Marie tänkte kolla in en sak, men Gunilla är hos frissan. Är du hemma?
En dag ringde det i dörren för tredje gången på en vecka. Margareta öppnade och där stod en kvinna hon mindes allt för väl.
Birgitta. Vän till Gunilla från förr, som orättvist anklagat Margareta för skvaller och gjort scen inför alla. Sedan dess höll de sig undan varandra.
Oh, hej, sade Birgitta vagt. Gunilla sa festen var här, jag kom tidigt för att hjälpa till
Margareta ville säga: Gunilla måste ha tagit fel, du är inte bjuden. Men hon släppte in henne ändå.
Ta en kopp té, sa hon.
Köksduken i handen knöts hårt.
***
Första protesten var barnslig.
Vill du sabba festen? Köp tråkiga kakor, sa hon till sig själv en dag.
Normalt tog Margareta färska kanelbullar från bageriet. Nu valde hon de billigaste småkakorna på ICA, de som alltid smular innan man hinner dippa i kaffet.
Nu kanske de märker att allt inte är perfektt, tänkte hon och la ut dem i en skål.
Festen blev förstås lyckad. Vännerna åt det trista kexet, och Gunilla bjöd på sin specialitet tomater under filten.
En gång hängde Sara sitt plastiga pärlhalsband på dörrens handtag, och glömde det när hon gick. På morgonen dinglade det perfekt i kontrast mot den vita dörren. Margareta var på väg att lägga det i borttappat-lådan när det ringde på nytt.
Maggan! Gunilla stormade in. Oh, såg halsbandet och skrattade. Det är ju fest till och med på dörrhandtaget!
Margareta ville protestera det är inte fest, det är kaos. Men i Gunillas röst låg sådan barnslig uppriktighet att det bara blev:
Fest
Och festen ville inte ge sig av
***
Extra speciell blev den spådomskväll Gunilla ordnade.
Idag blickar vi in i framtiden, skrev hon i gruppchatten där Margareta nu fanns. Maggie, du är vårt orakel, ditt kök viskar!
Margareta såg på sin kalkiga gamla vattenkokare och skakade på huvudet.
Anna från gänget kom med Tarotkort, ett tjockt ljus och en liten spegel med snidad ram.
Det blir seans idag, sa hon. Vi ska kalla andar.
Vilka andar? fnissade Margareta nervöst. Här finns ju bara doft av rotmos.
Det är på skoj! flinade Gunilla.
Ljuset tändes och skuggorna dansade. Tusse, som annars höll sig nära elementet, parkerade sig misstänksamt på fönsterbrädan med ragg.
Anna lade ut korten, spegeln vänd mot ansikten.
Vi frågar universum, viskade hon.
Margareta satt på sidan av soffan, kände sig som en gäst i sitt eget hem. Hon såg lågans fladdra och tänkte att alla deras frågor kärlek, pengar, flytt på ett märkligt sätt alltid gled förbi henne.
Plötsligt blinkade elen. Först en lampa, sen alla. Allt blev svart.
Oj! någon pep.
Det är ett tecken! andades Anna. Alla skrek till.
Margareta fumlade efter mobilen, just då gled ett svart pälsknyte mellan fötterna. Tusse, skrämd och ylande, rusade in i sovrummet och smällde igen garderobsdörren.
Det måste vara väldigt trångt för andarna hos oss, sa Margareta torrt.
Strömmen var åter efter några minuter. Någon i huset hade satt igång tvättmaskinen. Men katten låg kvar i garderoben i ett dygn hon hörde bara ett tyst krafsande därinifrån.
När Tusse till sist kröp ut, dammig och sårad, strök Margareta henne och viskade:
Vi får väl gömma oss tillsammans?
Tusse svarade inte, utan gick till köket, där det låg kvar några glitterkorn.
***
Margareta vågade inte direkt.
Hon satt vid köksbordet, stirrade på tomma sms-fältet på mobilen. Fingrarna skrev: Gunilla, fira nästa gång hemma hos dig. Raderade.
Försökte: Gunilla, jag orkar inte längre…
Gunilla, inga fler fester här på ett tag
Varje ord kändes för mjukt eller för hårt, Gunillas Maggan, du är ju så snäll, det är inget besvär låg i bakhuvudet.
Hon la ifrån sig mobilen och ställde sig framför spegeln. Lampan blinkade, kastade skuggor i ansiktet. Margareta grep borsten men sa istället högt:
Gunilla, nästa gång firar ni hos dig.
Rösten darrade. Hon bet ihop.
Inga ursäkter, hörde hon Josefins röst. Du har rätt.
Hon rätade på ryggen, som inför en premiär.
Gunilla, sa hon igen, jag är glad över våra träffar, men nu orkar jag inte fler fester i mitt hem. Nästa gång tar vi det hos dig.
Rösten gick ännu upp i osäkert tonläge.
Inga men, sa hon till sig själv. Jag är varken domare eller dörrmatta.
Margareta återvände till mobilen, skrev långsamt:
Gunilla, jag är faktiskt trött. Nästa gång firar vi hos dig, okej? Jag behöver vila från gäster.
Fingret svävade över Skicka. Hjärtat slog hårt hon väntade sig orden: Du är tråkig.
Hon skickade och la ifrån sig mobilen.
Nu måste jag ta upp det på riktigt, viskade hon.
Hon tränade inför spegeln.
Gunilla, det här är mitt hem, jag klarar inte fler gäster just nu…
Gunilla, jag älskar dig men behöver gränser.
Varje gång blev rösten tunnare. I spegeln såg hon mest en kvinna som just lär sig säga nej som att forma ett nytt ord.
Men med tiden, under repetitionerna, växte något nytt en stillsam beslutsamhet.
Okej, sa hon till morgonen i spegeln. Då går vi till henne. Inte till mig. Till henne.
***
Margareta gick till Gunilla utan förvarning.
Kommer Gunilla oanmäld till mig, så kan jag.
Gunilla bodde i en gammal landshövdingehus vid Odenplan slitet trapphus, gamla brevinkast, och lukt av fukt och rök.
Ingen hiss. Margareta klättrade långsamt. På tredje våningen mötte hon stanken av billig luftfräschare och gammal soppa.
Gunillas dörr var lätt att känna igen en snett spikad krans av plastlöv och träskylten Här bor ett underverk. Tidigare hade Margareta tyckt den var charmig. Nu lite sorglig.
Hon knackade. Ingen rörelse. Hon tryckte på ringklockan. Efter en stund hördes schlörpande steg, och en sömnig röst:
Vem är det?
Det är jag, sa Margareta. Maggan.
Låset trasslade länge men till slut öppnades dörren.
Gunilla kikade ut, klädd i mjukisbyxor, en yllesocka på ena foten, den andra i handen. Håret i en stökig knut, ögonen trötta.
Maggan?! genuint förvånad. Kom du bara?
Har du någonsin förvarnat innan du dykt upp hos mig? log Margareta.
Gunilla blinkade återhållet, men släppte in henne.
Lägenheten slog emot direkt inte av tapeter eller möbler, utan tomhet.
Ingen välkomstmatta, inget skoskåp. Moppskaft lutat. Utslitna skor, en ensam pumps. På golvet ett torkat kaffeutsläpp.
Margareta gick längre in och hjärtat snörptes.
Där fanns bara en sliten grön soffa full av kläder, som en flodvåg. På golvet vinflaskor, energidrycksburkar, ett sönderrivet magasin, öppen dator och en proppfull askkopp.
Koppar under bordet; en med intorkat kaffe, den andra vält och lämnat en brun ring. I den flöt aska.
På fönsterbrädan: inga blommor varianter av plastmuggar, ett chipspapper och en torkad citron vid elementet.
Margareta kände något vända på sig inuti.
Det var inte bara ostädat det var ett liv som gett upp om detaljerna.
***
Titta inte så där, sa Gunilla snabbt. Det är bara inte städat.
Efter vad? frågade Margareta försiktigt.
Efter mamma, jobbet, ja hon viftade mot flaskorna. Efter livet.
Gunilla gick till köket, Margareta såg sig tyst omkring. Ett minimalt kök, ett bord, en avskavd kyl. Disk med intorkad mat. En kastrull där potatis låg fasttorkad. I hörnet en outhämtad soppåse.
Jag tänkte ringa dig, ropa Gunilla medan hon satte på vattenkokaren, sannolikt oputsad sedan länge. Men så blev det bara inte hon ryckte på axlarna.
Margareta höll om väskan med båda händerna. Ljust klädde sig i minnesbilder från nyss hennes eget kök, nystädat, ljust, festligt. Kontrasten stack som nålar; hennes hem var Gunillas enda flyktplats.
Kom du för att diskutera? frågade Gunilla till slut, eller inspektera?
För båda, svarade Margareta. Fast inspektionen kommer nog på köpet.
***
Jag Gunilla sjönk ner på stolen, som om benen vek sig. Jag trodde du var argare.
Ögonen blänkte, men av tårar.
Jo, sa Margareta ärligt. Jag är arg. Det är nog nu med fester. Igår var droppen.
Hon satte väskan på bordet bland skräpet.
Men jag vill förstå också.
Gunilla torkade kinden.
Vad då?
Varför det är såhär hos dig. Och varför allting hemma sker hos mig.
Gunilla skrattade till, med sorg:
För att du har ett riktigt hem, sade hon. Här är det bara rekvisita.
Orden forsade fram nu.
Jag känner mig aldrig hemma här. Sen mamma försvann, efter alla bråk om arvet. Väggarna är inte mina. Jag bara bor här. Du har allt på plats filten, katten, kopparna. Du vet hur ett hem fungerar.
Hon snörvlade.
Hos dig är det första gången på länge jag inte är rädd eller ensam.
Margareta kände ett varmt, mjukt medlidande bubbla under bröstet.
Och jag Gunilla skrattade olyckligt, trodde du gillade när det rör sig. Att du njuter av att laga och styra.
Hon knöt händerna.
Men jag såg aldrig att jag bara släpade in mitt kaos hos dig.
Gunilla gömde ansiktet.
Jag är rädd för vara ensam. På kvällarna är det bara mammas röst i huvudet. Därför lockar jag hit folk. Därför springer jag till dig, för där känner jag mig som förr.
Margareta satte sig intill. Hennes övade repliker släppte sin hårdhetbara kärnan återstod.
Gunilla, sa hon bestämt men vänligt. Jag är ledsen att du är ensam. Jag blir glad när du kallar mitt hem ditt skydd. Men
Hon la handen på bordet för att den inte skulle darra.
Jag kan inte längre vara den enda kudden för dina flykter.
Gunilla såg bort, Margareta andades ut.
Vi måste försöka annorlunda, sa hon.
***
Annorlunda hur? Gunilla snöt sig.
T.ex., Margareta såg sig om, att inte allt är hos Margareta.
Hon blickade mot kaffekoppen, soffan, soppåsen.
Börja med grunden. Ett hem är inte bara där det är kul det är där man inte skäms för sig själv.
Gunilla log snett.
Jag har skämts inför mig själv länge, erkände hon.
Då fixar vi det här, Margareta reste sig. Festerna blir varannan gång. En gång här, nästa gång hos dig. Inte stora gäng heller. Och inte varje vecka max en i månaden.
Du menar verkligen att bjuda folk hit? Gunilla såg tvivlande ut och gestikulerade mot röran.
Jag menar att du slutar använda mitt hem som enda festplats, sa Margareta. Och att vi gör ditt till det.
Hon såg mjukare på sin släkting.
Men vi börjar litet. Med oss själva inte gäster.
Gunilla rynkade pannan.
Vadå?
Margareta kavlade upp ärmarna.
Vi tar ut soporna, diskar, torkar bordet och sedan steker vi pannkakor. Bara vi. Utan tjejer, utan glitter. Bara du och jag.
Pannkakor? Gunilla fnös, men ögonen glimmade. Jag är bättre på plättar.
Plättar får det bli.
***
De satte igång.
Det var stappligt i början. Margareta tog en ny soppåse, Gunilla samlade koppar. Margareta diskade och sa:
Jag föddes inte med städat vardagsrum heller mamma lärde mig. Det här är bara en annan överlevnadsstil.
Gunilla svarade inte, men skrubbade noggrant.
Snart luktade det stekfett i köket. När Gunilla, mitt uppe i plättarna, snurrade runt såg Margareta den där lilla tjejen från gården som ordnade modevisningar nu med slitna väggar och bränd potatis.
När första plätten var klar, ringde det på dörren.
Vem mer? Gunilla ryckte till.
Margareta kollade och log.
Det är våra egna, sa hon.
På tröskeln stod Josefin med ryggsäck och en ICA-kasse.
Jag följde doften sms:ade, men du svarade inte mamma, så jag stack hit ändå.
Gunilla såg nervös ut, fixade håret.
Kom in, sa Margareta. Premiär för vår nya variant.
Dottern spanade in lägenheten, bordet och dem båda. Hon såg smått förvånad ut, men var snabbt på.
Oj, sa hon. Nu har Gunilla också glitter.
Glitter? sa Gunilla förvånat.
Titta på lampan, skrattade Josefin.
På lampskärmen blinkade en bekant silverstjärna fastklistrad, sannolikt med Gunilla på kläderna.
Margareta skrattade.
Jaha, sa hon. Nu glittrar det hos oss båda. Inte bara hos mig.
Bara det är med samtycke, flinade Josefin.
Margareta kände något mjukt och viktigt veckla ut sig inombords. Hon var fortfarande arg, fortfarande rädd för fler möhippor. Men nu hade hon ett val och det hade Gunilla med.
De satt tre på den lilla kökssoffan, åt plättar från samma panna och skrattade när Gunilla fick mjöl på kinden.
Och i det skrattet var ingen som tog över det tvungna hemmet. Det var första lilla, ärliga firandet, utan buffé-drottning eller världens bästa värdinna. Bara Margareta, Gunilla och Josefin.
