Hur man börjar om från början
Och vart ska du ta vägen nu då, så fin uppklädd? frågade Margareta, min mamma, med en ton där irritationen låg strax under ytan. Hon kastade en blick på köksklockan som hängde ovanför dörren: visarna närmade sig snart åtta på kvällen. Har du sett vad klockan är?
Jag log bara snabbt mot spegeln och rättade till en slinga bakom örat innan jag vände mig mot henne. Jag visste redan att kvällen skulle bjuda på ännu en jobbig, tröttsam diskussion, men jag hade lärt mig att låta orden passera utan att fastna.
Mamma, jag är inte sexton längre, sa jag lugnt med ett litet leende. Jag behöver inte redovisa allt längre. Särskilt inte för dig.
Margareta stelnade till och små rynkor dök upp i hennes panna, munnen blev till en smal linje. Vad tror hon att hon håller på med? Hur vågar hon prata så här med mig?
Men du bor faktiskt i mitt hus! utbrast hon med högre röst, tydligt upprörd. Att dottern sade emot var otänkbart. Och förresten Vem ska vara med din son? Om du tror att jag ska springa runt efter en olydig åttaåring som ignorerar mig, har du fel!
Hon gjorde en gest som för att visa allt kaos som hon ansåg var oundvikligt om hon behövde passa sitt barnbarn. Jag såg hur irriterad hon blev; min mamma kunde aldrig riktigt dölja vad hon kände.
Jag vill titta på Aktuellt i lugn och ro, dricka mitt te ifred inte springa runt och tjata, övertala honom att göra läxorna eller stå ut med hans gnäll! Kan du fatta hur utmattande det är? Varje gång samma sak han vill inte äta, han har tråkigt, han tycker läxor är världens orättvisa. Ska jag alltid lösa sånt?
Nu räcker det! sa jag, och orden fick min röst att skifta från samlat till bestämd. Allt spår av ironi i min blick var borta. Nu var det bara vilja kvar. Albin sover över hos Elin. Och du, förresten, är den sista jag skulle be om hjälp att passa honom. Jag vill inte att han ska se sådana exempel. Barn suger åt sig allt, du vet.
Margareta stannade upp, som om hon inte trodde sina öron. Sedan slog hon teatraliskt handen mot bröstet och drog efter andan, ansiktet skruvat i en sårad min så överdriven att den nästan hade varit rolig om ögonblicket inte varit så spänt.
Så det är så du pratar med mig! utbrast hon darrande, försökte se ut som världens mest sårade mor. Jag gick ändå dig till mötes när du kom hit luggsliten med den där pojken efter skilsmässan! Gav dig rum, släppte in dig och nu?
Hon pausade i tron om att mitt hjärta skulle blöda lite för henne. Men jag stod bara där. Jag visste redan allt om hennes små spel och tänkte inte spela med längre.
Och du har väl inte glömt att jag också äger en fjärdedel av huset? avbröt jag henne innan hon fick igång anklagelserna. Du är inte ensam om att bestämma här hemma. Jag har också rätt att bo här, med eller utan din välsignelse.
Jag beundrade det överraskade uttrycket i mammas ansikte. Trodde hon att jag skulle vika mig och be henne om förlåtelse igen?
Däremot har inte du någon rätt att hindra mig från att använda min del av boendet, sa jag, och lät triumfen höras en aning i rösten. Arg nästan ryckte jag upp dragkedjan på väskan, dubbelkollade att allt var med. Händerna skakade, men jag höll mig samlad.
Och förresten stannar vi inte länge, lade jag till, såg henne rakt i ögonen. Två, kanske tre veckor. Max en månad. Sen är vi borta och du får ha ditt hus i fred.
Mammas skratt studsade hårt och hånfullt mot hallväggarna. Jag ryckte till. Hon korsade armarna och såg på mig med ett uttryck som blandade förakt och ett slags elakt nöje.
Och vart ska du ta vägen? repeterade hon, utdraget, som om hon redan vann partiet. Du har ju ingenting! Knappt så att du kan få lån på banken du har ingen insats och ingenstans att få pengar ifrån.
Hon pausade demonstrativt, lät orden sjunka in innan hon med kall logik fortsatte:
Din exman var då inte dum han skrev lägenheten på sin mamma, så efter skilsmässan blev du utan. Så naiv du varit Det känns pinsamt att du är min dotter jag måste ha misslyckats totalt som mamma.
Jag kände hur något drog ihop sig inom mig, men jag bestämde mig snabbt för att inte visa svaghet. Jag höll hårt om väskan, knogarna vita, och svarade så lugnt jag kunde:
Det angår inte dig, pressade jag fram mellan tänderna. Jag är ingen naiv flicka längre. Hej då. Och förresten, vår superduktiga farmor Albin stack iväg för flera timmar sen.
Jag väntade inte på svar, utan vände på klacken och gick snabbt genom hallen mot dörren. Klackarna ekade mot golvbrädorna, varje steg tog mig längre bort från huset som aldrig varit någon riktig trygghet. Jag störtade nerför trappan och ut ville bara bort, bort från det här, från hennes ord och ut i kvällen.
Ute var det kyligt, men jag kände det inte. Ilskan kokade i mig och gjorde hela världen grå. Jag promenerade utan mål genom Uppsala, allt kändes färglöst som om ett mörkt moln lagt sig över allting.
Hur hamnade jag med en sån här mamma? tänkte jag. Tankarna gick i cirklar. Folk skulle säkert kalla mig otacksam, men just nu struntade jag i det. Inom mig växte övertygelsen: Ibland är det bättre att vara utan en mamma, än att ha en som Margareta. Någon som hellre kritiserar än stöttar, skrattar kallt istället för att visa värme.
För den som mötte Margareta första gången hade hon alltid ett leende, talade mjukt och verkade engagerad. Grannar i området uppskattade henne hon lånade ut grejer, hjälpte till med råd och peppade andra. Men de som kände henne väl såg snabbt kontrollen bakom leendet. För Margareta fanns det bara en åsikt som räknades: hennes egen. Sa man emot blev hennes blick kall, rösten hård.
Allt sedan jag var liten hade hon bestämt allt: vilka kläder jag skulle ha, vilka aktiviteter jag skulle delta i, vilka jag fick vara vän med. Hon godkände endast kompisar vars föräldrar hade rätt yrken eller kontakter.
Den där flickan passar du dig för, sa hon om någon från ett hem utan pappa. Dålig miljö.
Den där pojken är bara busig, bäst att undvika sådana vänner.
Men någon med en mamma som jobbade på kommunen eller pappas golfkompisars barn, det var förstås godkänt.
När det blev dags att välja utbildning var saken klar för henne: Jag skulle läsa till sjuksköterska, punkt slut. Ingen brydde sig om jag egentligen ville. Att jag sedan svimmade av att se blod? Överdriv inte, avfärdade hon.
Du spelar bara, du vill ju bara slippa ansvar!
Jag försökte förklara, men blev aldrig hörd. Till slut såg jag bara en utväg: giftermål. Jag var knappt arton när Johan, en bekant från gymnasiet, föreslog att vi skulle gifta oss. Tvekade knappt alls jag ville bara komma ifrån mammas kontroll.
Jag förstod att äktenskap var ett ansvar, men då var känslan starkast: frihet till varje pris. Att slippa leva enligt någon annans beslut, att vara i fred.
Äktenskapet med Johan gick, som väntat, fort i kras. Första månaderna var ändå rätt bra vi försökte bygga upp ett liv, göra vuxengrejer, småbråkade mest om disk och handling. Men ganska direkt blev det allvarligare: Johan började jobba över, kom hem sent, luktade sprit och blev irriterad på allt. När jag försökte prata avfärdade han mig:
Sluta överdriva, jag är bara trött.
När Albin kom till världen blev allt ännu tuffare: sömnbrist, barnskrik och trötthet, och grälen eskalerade. Ibland skrek vi oss hesa på varandra, ibland blev det heldagar av tystnad. Sen började han vara otrogen det värsta var nästan att han inte brydde sig om att dölja det.
Jag har träffat nån annan, det är inget allvarligt, men vill du dra så kan du gå.
Där stod jag i hallen med en sovande Albin mot bröstet och visste inte vad jag skulle säga. Gråten kom på nätterna, när Albin redan somnat.
Jag hade hoppat av sjuksköterskeutbildningen när Albin låg i magen. Först försökte jag kombinera studier och småbarn, men insåg snabbt att det var omöjligt. All min energi gick åt till att överleva.
När Albin började förskolan vågade jag ta upp utbildningstanken igen. Jag valde något realistiskt: kvällskurser i bokföring vid Uppsala Yrkeshögskola. Inte alls den barndomsdröm jag haft, men ett konkret steg mot egen försörjning.
Otaliga kvällar satt jag med kursböcker, somnade ovanpå dem. Men varje gång jag klarade ett prov kände jag hopp igen. Kanske kan jag få ihop det ändå, kanske kan jag bygga det liv jag vill ha.
När jag till slut hade jobb, utbildning (dock inte drömmen, men ändå något), och Albin hunnit börja skolan, tog jag ut skilsmässa. Vi saknade pengar till egen hyreslägenhet hyrorna i Uppsala är orimliga och lönen räcker sällan till mer än det nödvändiga. Då insåg jag: jag har faktiskt rätt till en del av mammas radhus i Fålhagen. Det var den enda lösningen som inte krävde 100 000 kronor i insats.
Bara tanken på att bo där igen det kändes tudelat. Hemmet var bekant men också platsen där jag aldrig räknats som vuxen. Men jag hade inget val. Jag tog ett djupt andetag och ringde.
*********************
Du kommer bli galen, försökte Elin avfärda alltsammans, oroat pillandes på en kökshandduk. Och tänk på Albin! Din mamma är ingen ängel och Albin står ju på sig. Hon kommer bara trycka ner honom och kräva lydnad han kommer aldrig ta det.
Jag stod kvar vid fönstret och såg de första snöflingorna sakta falla. Jag drog efter andan och vände mig till Elin.
Det blir bara en kort tid, högst två månader, svarade jag, trött men bestämd. Jag vet att du har rätt, men jag har inget val. Sen flyttar vi, och hörs förhoppningsvis sällan. Jag tänker inte ta initiativet.
Elin såg noga på mig, som om hon anade något mer bakom mina ord.
Och vad är planen om ett par månader? Du pratar som om du vet precis vad du gör, vilket är ovanligt med tanke på läget, sade hon.
Jag log, lite hemlighetsfullt, tog en klunk ljummet te, och kände att jag skulle våga säga något bara till henne.
Jag är kanske inte så korkad som mamma tror, sa jag. För Albins skull skulle jag göra nästan vad som helst. Och det finns någon som visat mig mycket värme.
Elin såg ut att vilja fråga vem direkt, men jag avbröt henne försiktigt med en gest:
Jag vill inte säga hans namn än. Inte för att jag inte litar på dig, men för min egen trygghet. Jag har en liten känsla att det här kan vara mitt hopp.
Elin nickade, även om det syntes att hon ville veta mer. Men hon respekterade ändå gränserna.
Och ja, jag släpper inte denna chans, sa jag och kände hur beslutsamheten inom mig blev tydlig. Jag vill inte att Albin ska må dåligt av mormors tjat längre. Han förtjänar ett hem där han är älskad och där hans mamma slipper slitas sönder. Jag måste våga.
Orden kom lågmält, men ändå starkt. Det var inget impulsivt, utan något jag vägt för och emot länge.
Elin tog min hand över bordet.
Jag tror på dig. Men var försiktig, okej? sa hon.
Jag nickade, värmd på riktigt av hennes stöd. Det var mycket framför oss, men nu visste jag: det finns ingen väg tillbaka.
Är du ens lite förtjust i honom? började Elin igen, oroligt snarare än nyfiket. Du gifte dig ju sist bara för att slippa din mamma. Kanske ska ni bo hos mig? Trångt, men hjärtligt. Albin kunde leka med grannpojken, han är i hans ålder.
Jag snurrade långsamt tekoppen mellan mina händer, såg ut genom fönstret där gatlamporna just tänts och det var varmt och tryggt i köket. Jag såg på Elin och log på riktigt den här gången.
Han är snäll, sa jag. Han gillar mig, och barn dessutom. Han har en son som är strax äldre än Albin. Det var så vi träffades i lekparken. De brukar vara där, och vi pratade först bara om barnen, sen om allt möjligt.
Jag mindes de första mötena: Hur han tog sig tid att lyssna, skrattade åt barnens upptåg, aldrig blev irriterad utan snarare hjälpsam och förstående. Ingen dömande blick, bara värme.
Det är lätt med honom, sa jag, blicken dröjande. Han försöker inte ändra på mig eller Albin, han stöttar utan krav. Och han är en fantastisk pappa: aldrig högljudd, förklarar tålmodigt, leker, läser sagor
Elin lyssnade och såg något nytt vakna i min blick.
Jag tänker inte låta denna chans rinna ut, sa jag rakt. Det är mitt val, och den här gången känner jag att det är rätt. Jag har tänkt länge, sett och bedömt. Ja, jag vill ha något bättre för mig och Albin. Men jag springer inte ifrån problem jag springer mot något äkta.
Jag andades ut, kände hur något lättade från mina axlar.
Jag förstår din oro, Elin, och det betyder mycket att du erbjuder hjälp. Men jag måste våga nu. Om inte nu, när då?
Elin nickade tyst och kramade min hand.
Okej. Om du är säker, så stöttar jag dig. Men du vet min dörr är alltid öppen om du skulle behöva.
Jag kände hur det blev lättare i bröstet. Jag tryckte hennes hand tillbaka.
Tack, viskade jag. Det betyder allt
********************
Jag hade rätt: vi blev bara kvar några månader i mammas hus. Livet tog en glad vändning: Mikael friade. Det var det där nya jag längtat efter en ny början. Vi packade snabbt våra saker, bara det viktigaste: några väskor med kläder, Albins älsklingsleksaker, papper och småprylar. Allt gick så lätt, som om livet själv hjälpte oss ut från det huset.
Ingen var lyckligare än Albin. Han tålde aldrig sin dominerande mormor. Hennes ständiga påpekanden och kontrollretande regler tålde han aldrig. Nu såg jag honom lysa upp äntligen kunde han slappna av.
När Margareta fick höra att jag skulle gifta om mig igen exploderade hon. Först krävde hon att få träffa Mikael.
Jag måste träffa honom om han inte passar går det absolut inte för sig! Kommer inte på fråga! skrek hon.
Jag mötte hennes blick utan att vika undan:
Mamma, det är mitt val. Något möte blir det inte.
Det svaret gjorde henne vansinnig. Hon rusade ut på gatan och lät hela området höra hur värdelös dotter hon hade, hur lättsinnig, hur otacksam jag var.
Många grannar var chockade; de hade alltid sett Margareta som hjälpsam, skötsam och alltid vänlig. Några försökte lugna henne, men fick bara skäll tillbaka. Folk drog därifrån, och viskade om det märkliga utbrottet. Efteråt försökte Margareta förklara för vännerna att hon bara var orolig, men ingen såg på henne precis likadant längre.
Jag ja, jag kände mig äntligen fri. Mikael blev allt det jag längtat efter varm, stabil och med omtanke både för mig och Albin. Här fanns inga roller vi måste spela, ingen oro att uttrycka något fel.
Jag förverkligade min kanske största dröm: sökte in till universitetet. Det var tufft jag pluggade, jobbade deltid, planerade veckornas alla timmar. Men varje morgon med kursboken, eller sitta på föreläsning, gav mig en gnista av den där längtan som mamma försökt släcka så länge. Nu fick jag äntligen välja själv.
Jobbet blev också stabilare, och med det lärde jag mig att spara undan några tusenlappar varje månad. Det var inte bara ekonomi sparandet var min symbol för trygghet och frihet.
Ibland minns jag den kväll när jag sprang ut från mammas hem. Nu har jag allt det jag knappt vågade drömma om: en kärleksfull man, en glad son, ett eget liv och framför allt känslan av att jag lever mitt eget.
Det var mitt val. Och den här gången var det bara jag som bestämde.
