Natt, kvinna, katt och kylskåpet
Sluta titta på mig sådär!
Linnea blängde på katten med så strikt min hon kunde uppbåda. Hon höjde till och med ett ögonbryn, trots att mamma alltid sagt att det såg för otrevligt ut. I barndomen gick det hela vägen över näsroten, de där mörka, breda ögonbrynen hon ärvt av sin pappa men Linnea önskade att hon liknat sin mor. Mamma noppade alltid sina till tunna, vackra streck som aldrig såg stränga ut.
Såklart hade Linnea fixat sina bryn sedan länge och blivit vuxen för länge sen. Katten visste det mycket väl och brydde sig inte om hennes barska uppsyn. Han satt på fönsterkarmen och stirrade anmärkningsvärt och med en viss föraktfullhet på Linnea, ibland glimtade hans ögon gröna, mystiska i ljuset från hallampan. Köksdörren, som Linnea medvetet lämnat på glänt för att skapa illusionen av att det fanns återvändo, smällde till ibland av korsdraget. Hade hon fått välja skulle dörren slagit igen ordentligt och gett henne tillgång till nästa dörr nämligen kylskåpet
Linnea rättade till sittställningen där hon suttit på golvet vid väggen över en timme och stirrade fängslat på kylskåpet.
Hon visste exakt vad som fanns där inne varenda bit falukorv, varje liten burk sill och morötter, allt hon själv handlat hem. Det blev alltid ett skämt i familjen att hon köpte märkliga saker.
Linnea, varför har vi inlagda lingon? Vem i vår familj äter sånt här? brukade hennes man Jonas skämta när han vände och vred på burkarna.
De är jättegoda.
Jaha Men hittar du något sätt att äta upp dem utan att det känns som ett straff?
Och Linnea hittade alltid på något. Någon udda gryta eller sås, aldrig riktigt efter recept, men ändå varje gång stod hela familjen och sneglade tveksamt på maten, och till slut var allt borta och alla bad om mer.
Hela familjen förutom Linnea själv.
Hon kunde bara inte äta maten hon själv lagat, inte ens smaka ordentligt!
Matlagningen gav henne inspiration och lycka, men när de andra satte sig för att äta, var det som om någon slags inre tant en aning grinig och ingen släkting till henne, muttrande något missunnsamt, kom in och saboterade hela ätglädjen. Då kunde hon bara inte äta, och gick snabbt och hämtade något annat. Huvudsaken för Linnea var att ingen såg henne stå där vid kylskåpet lite senare för att plocka ut någon ostskiva, skinka, kanelbulle eller någon av de där barnkexen som låg i skafferiet. Då och då övertygade hon sig själv att barnens kex ändå var det nyttigaste, och slukades samvetet inte så hårt.
Det var inte så att Linnea saknade hälsa. Hon var inte överviktig, alls inte. Maten och kalorierna försvann i den oändliga vardagens karusell tre barn, en man, katt och hus, allt krävde hennes ständiga omsorg. Hon hade därtill jobbet, som ibland var hennes stora glädje om dagarna men alltid fick stå tillbaka för omsorgen om familjen.
Och klaga, det var hon verkligen inte van vid. Mamma hade tydligen hamrat in det när hon var liten:
Det går över!
Och så fort något kändes fel, brukade hennes mamma säga:
Men lilla Linnea, nu hittar du väl på! Har du feber? Jaså du har mätt Duktig flicka, drick lite hallonte och lägg dig så tror du, det går över till imorgon!
Den där magiska meningen bar Linnea med sig i hela livet. Trots att hon som vuxen visste att det inte stämde, var det oftast ändå den vägen hon tog särskilt när första barnet kom. Kände hon sig trött eller sjuk? Äsch, det går över.
Med barn nummer två blev det tuffare. Linnea hade svårt att vakna på nätterna till barnskrik, men klagade knappt för Jonas.
Jonas fattade ändå och lyfte ungen ur sängen och bad Linnea sova vidare:
Gå och vila, Linnea. Jag fixar det här!
Linnea somnade djupt och länge, men när hon vaknade var hon ändå trött och ledsen, och plågades av dåligt samvete vilken sorts mamma var hon egentligen om hon ens inte kunde ta hand om sitt barn?
Om hon bara hade stannat upp, hade hon kanske insett att många av hennes känslor om att vara “fel” egentligen planterats av hennes mamma och mormor.
Linnea, sitt rakt! Du ser ut som en notnyckel, sätt dig ordentligt! Anna, säger du ingenting? Hon kommer ju få dålig rygg.
Mamma, du förstår väl att jag försöker, men Linnea lyssnar ju inte. Alla andra barn är normala, men hon Och äter gör hon hela tiden!
Lilla linnea, knappt tyngre än katten hemma, satte sig snällt, grät tyst ner i soppan och vågade inte röra besticken mer.
Vad den där obsessionen kring att vara smal och duktig kom ifrån, insåg hon långt senare när hon som osäker tonåring hittade mammas gamla fotoalbum. Där såg hon bilder på sin egen mamma brunögd, rund om kinderna, med synliga finnar. Hennes midja var på bilderna bredare än Linneas var som tonåring.
Varför hade hennes egen mamma varit så hård mot henne när hon själv sett ut så där?
En gång frågade hon:
Vem kommer vilja ha dig om du ser ut så? Min mamma hjälpte mig komma igång vi satt hela familjen på diet. Och tro inte att pappa stack för att vi bantar de hade sina egna problem, det handlar om annat!
Man blev alltså värderad efter utseendet det hade Linnea fått höra otaliga gånger. Till slut bestämde hon sig att om hon ändå “aldrig skulle anses vara fin nog att gifta sig”, kunde hon satsa allt på att bli riktigt duktig på något. Då skulle kanske ingen tänka på hennes utseende alls.
Jag tänker plugga till läkare, mamma.
Vad då för? Det krävs så mycket för det
Jag kan om jag vill, jag är flitig!
Tja, vill du så
Och så blev hon läkare. En riktigt bra dessutom hon hade knappt något privatliv och massor av tid att plugga.
Så småningom, när mormor blev sjuk, fick hennes mamma annat att tänka på och Linnea lämnades lite mer i fred.
Men så blev mormor piggare och de började oroa sig för Linneas framtid igen. Så plötsligt dök en “äktenskapsmäklerska” upp hemma. Hur hon hittats var ett mysterium. Kvinnan stirrade och pratade fort:
Vilken prinsessa ni har klok och vacker! Ingen oro där!
Linnea hajade till. Vacker? Hon? Visserligen hade tonårskilona försvunnit, men särskilt nöjd med sitt utseende kände hon sig inte.
Friare införskaffades. Ett första möte, arrangerat med te och kakor hemma. Mannen var tafatt och spänd, och Linnea kämpade för att hålla god min.
När de skulle träffas på tu man hand dök Linnea upp försent, stressad efter långa timmar på universitetet. Friaren hade redan gått, och lämnat en lapp hos personalen: “Leta inte efter mig!”
Linnea fnös och kände en lättnad hon inte väntat sig: nu hade hon argument mot mammas eviga “så gör man”-regler.
Oväntat nog var det serveringskillen som log mest åt henne den kvällen:
Är det du som är Linnea?
Ja, det är jag.
Vad ska du göra ikväll?
Hm vad heter du?
Jonas.
Så hamnade de utanför Sahlgrenska. De pratade hela kvällen och upptäckte gemensamma intressen: jazz, kattdrömmar och en viss motvilja mot hundar (för mycket jobb, för lite tid). De ville båda hellre göra skillnad för människor än jaga pengar. Det var som om två pusselbitar hittat hem.
Jonas och Linnea blev ett par.
Naturligtvis krånglade mamma.
Jonas passar inte dig!
Varför skulle han inte det?
Han är ju bara servitör!
Mamma, han jobbar deltid för att ha råd att ta hand om sin lilla syster och sin mamma medan han pluggar. Vad är det för fel med det?
Och ingen mer diskussion.
Bröllopet blev uppskjutet Jonas mammas hälsa försämrades snabbt. Linnea hjälpte till med vården, och när de förstod att det inte var mycket tid kvar, stack de till rådhuset och gifte sig. Bara Jonas lillasyster Märta fick följa med. Det hela blev alltså mycket lågmält ingen av Linneas släktingar hann ens reagera.
Efteråt, när Jonas mamma gått bort och sorgen lagt sig lite, blev Linneas mamma djupt sårad över att hon inte blev inbjuden.
Linnea försökte prata, men mamma höll sig undan och snäste av alla försök till försoning.
Det slutade med att Linnea efter några år, vid ett vanligt helgbesök med hälsokoll och handräckning, bara frågade rakt ut:
Mamma, varför älskar du inte mig?
Hennes mamma bröt ihop. Efter år av kontroll och sträva kommentarer rann tårarna.
Jag älskar dig, men jag har aldrig lärt mig visa det. Mormor tyckte inte man skulle dadda med barn, utan tala som med vuxna. Jag har varit rädd att skydda dig för mycket och istället blev du ensam.
Linnea försökte vara klok. Hon var rädd att göra samma misstag själv med sina barn Märta och pojkarna sökte alltid tröst hos henne, men ändå var hon osäker om det hon gjorde räckte.
Hon funderade mycket när hon smög ut i köket om nätterna och satte sig på golvet, med katten Sixten och den store vita kylen som sällskap.
Hon tänkte på mormor, på mamma, och på allt hon burit inom sig.
Om hon varit tydligare som ung kanske berättat om sina känslor, inte försökt vara perfekt då hade allt varit annorlunda? Hon kunde vara lite sämre i andras ögon men ändå tryggare i sig själv…
När Linnea satt där och funderade, öppnades plötsligt köksdörren och Jonas kom in, utan att hälsa på varken henne eller Sixten. Han pillade fram ost, tomat och persilja ur kylen, satte sig bredvid henne, höll om henne en stund och räckte henne en smörgås.
Ta en tugga!
Jonas, om jag fortsätter såhär kan jag säga adjö till mina kjolar.
Ja, men ät ändå! Kom igen!
Katten protesterade inte. Han hoppade ner, tog ostbiten och kröp upp i Linneas knä.
Jag älskar dig ändå, kommer alltid göra det även om du skulle väga ett ton. Det vet du. Men Linnea vad är det egentligen?
Hon svalde och lutade sig mot hans hals, klappade katten, och efter en lång tystnad svarade hon:
Det är faktiskt bra. Jag lovar. Bara ingen ton… 38 är rätt lagom för en svensk mamma som jag.
Mer än lagom! Jag har aldrig sett någon vackrare.
Säg det ofta, lova?
Om du slutar vandra runt mellan mig och kylen om nätterna?
Jonas!
Nejmen, vad säger jag ens?.. Kom, nu går vi och lägger oss.
Linnea tog hans hand och lät honom dra upp henne, höll om honom och bestämde sig för att prata öppet med honom om sina slitningar, snart.
Linnea?
Mm
Väntar vi en till?
Hur visste du det? undrade Linnea.
Men älskling, du tror jag inte vet? Alla de här nattliga sittningarna. Hur långt har det gått?
Tre veckor.
Underbart! Jonas kramade om henne, och hon fnös till.
Tyst, du väcker barnen.
Katten tassade efter dem till sovrumsdörren, och vandrade sedan tillbaka till köket, smög upp i fönstret och rullade ihop sig.
Snart skulle nätternas tystnad bli en ovanlighet i köket, för Linnea skulle ha nya saker att ta hand om. Katten följde motvilligt efter henne från köket till barnkammaren, där han allra helst låg bredvid spjälsängen som doftade såpa, mjölk och sömn istället för på sin gamla hårda plats vid fönstret…
