Morfar finns inte längre
Jag hade precis kommit hem från ännu en tjänsteresa när telefonen ringde. Jag hade knappt hunnit ta av mig jackan eller packa upp resväskan.
Det var mamma, Birgitta, som ringde. Hennes röst var orolig, men jag tänkte inte mer på det. Kanske var jag bara trött.
Linnea, är du redan hemma? frågade hon med oro i rösten.
Hej mamma. Ja, nu är jag hemma. Jag klev precis in genom dörren. Vad är det, har något hänt?
Det är bra att du är hemma…
Jag kände genast att mamma hade något hon ville säga, men att hon drog ut på det. Hon visste helt enkelt inte hur hon skulle börja, eller så ville hon bara inte säga det rakt ut.
Tankarna snurrade “Hon har säkert samlat ihop alla grannarnas skvaller och vill bara dela med sig.” Men jag orkade faktiskt inte lyssna just nu.
Det enda jag ville var att lägga mig på sängen och få sova ut ordentligt. På tåget i natt blev det inte mycket sömn i kupén bredvid satt ett gäng unga killar som festade hela natten.
Vid midnatt började de dessutom spela gitarr och sjunga. Den klassiska “En gång i min ungdom” ekade genom väggen mellan oss. Hade jag varit på bättre humör kanske jag skulle ha skrattat, men just då önskade jag bara att gitarrsträngarna skulle brista. Men de gjorde det förstås inte.
Mamma, jag måste vila lite först. Jag hör av mig senare, och då kan vi prata, okej?
Jag är rädd att det inte går, suckade mamma.
Vad menar du? Vad är det som inte går? Nu hörde jag att det verkligen var något allvarligt.
Du får nog ingen vila nu
Varför det? Jag har varit på jobbresa. Har jag inte rätt till lite lugn? Kommer du att dyka upp hos mig eller är det något jag borde veta om?
Linnea… morfar finns inte längre…
Jag bleknade och satte mig långsamt ner på soffan, höll telefonen hårt mot örat. Det var det sista jag hade väntat mig.
Det var Ingrid i huset intill som ringde mig imorse. Hon gick över med mjölk som vanligt, men där låg Stig… på hallgolvet, med handen om hjärtat. Han hade nog legat där hela natten. Vi måste åka till stugan och ordna med begravningen, grannarna lovar att hjälpa till om det behövs. Linnea, hör du mig?
Jag var så chockad att orden fastnade. Med svag röst lyckades jag ändå viska fram ett Mm.
Ingrid ringde ju de andra släktingarna också, men ingen ville komma till begravningen. De sa att om han lämnat något arv hade de kanske tänkt på det, men nu såg de ingen mening att lägga tid och pengar på det. Och huset, det vill ju ingen ha. Det är ändå gammalt, sa mamma och gjorde en paus innan hon fortsatte:
Om jag ska vara ärlig, har jag inte heller nån lust att åka till byn. Du vet ju, Stig sa ju själv till mig att han inte ville se mig där igen. Jag lovade ju honom det, så det är upp till dig nu, Linnea. Kan du åka och ta farväl av honom?
Det blev tyst. Jag satt bara och tittade på det brev jag fått från morfar. Det hade legat där på nattduksbordet sedan jag kom hem poststämpeln visade att det skickats över en månad sedan.
Jag hade ju varit borta på resa och kunde inte hämta ut det förrän nu. Det här var tredje tjänsteresan på ett halvår, kanske inte den sista. Jag var den enda på jobbet som alltid kunde åka, eftersom de andra hade familj, eller sjukdom, eller något annat som hindrade dem. Bara jag var så fri
Linnea, hördes mammas röst igen. Jag vill inte att folk ska tro att vi övergav honom helt. Han hade sina sidor, men var ändå en människa. Och du, ni hade ju bra kontakt. Vad ska jag säga till Ingrid? Åker du?
Ja mamma. Det gör jag… men…
Jag reste mig, gick fram och tog brevet från morfar, men lade ner det igen.
Mamma, hur kan detta ha hänt? Han mådde ju bra när vi sågs vid jul, pigg och glad…
Linnea, man vet aldrig. Han var gammal, många män blir ju inte ens pensionärer nuförtiden, och morfar hade redan fyllt åttio. Vi får tacka för den tid han fick.
Jag var i chock. Jag älskade verkligen min morfar, och var nog den enda som fortfarande hade kontakt med honom. Varken de andra släktingarna eller mamma pratade med honom på sistone.
Jag visste ju att mamma och morfar inte kom överens alls han hade aldrig förlåtit henne för pappas död, skyllde på att det var hon som stressade honom så mycket att han dog i förtid. Min far arbetade som lärare, men mamma övertalade honom att börja pendla för bättre betalt, för att de skulle kunna köpa sommarstuga och renovera hemma. Pappa jobbade och slet, var ofta borta, och en dag kom han bara inte hem. Hjärtat stannade.
Jag minns begravningen: Stig grät som ett litet barn. Alla förstod hans sorg, för ingen förälder borde behöva begrava sitt barn. Efter det pratade han aldrig mer med mamma.
Inte mitt fel, sa mamma, han klagade aldrig på hjärtat. Jag visste ju inte…
Morfar började bara hålla kontakt med mig efter det. Jag brukade vara hos honom på somrarna när jag gick i skolan, och när jag blev äldre fortsatte vi skriva brev till varandra. Han vägrade allt vad mobiltelefoner och datorer hette. Kanske därför föll kontakten med släkten bort.
Han är inte riktigt klok, sa tanterna borta på bänken. Tanten blev han av allt sorgligt: först förlorade han frugan, sen sonen…
Den sista månaden pratades det om att han börjat prata med någon. Inte med folk, inte ens sig själv, utan med en katt. Bara det, att ingen ens sett den katten och underligt nog fanns ibland inget annat samtalsämne bland grannarna.
Efter samtalet med mamma lade jag mig på sängen och stirrade i taket, tills tårarna kom. Jag hade ju tänkt hälsa på i sommar, men tjänsteresorna satte stopp för det. Chefen på jobbet var omöjlig, och på alla mina protester log han bara och sa att så länge jag har så bra lön ska jag inte klaga.
Jag fann mig i det, eftersom lönen faktiskt var bättre än på andra ställen. Men jag hade börjat fundera om det var värt det. Jag var ju också bara en människa.
*****
Begravningen flöt på som brukligt: när sista spiken hamrats i igen på furukistan, sänkte männen den långsamt med rep i jorden.
Sedan jordfästning, blommor, kransar. Kan det verkligen sluta så här? Morfar är bara… borta? Tänkte jag i chock. Det fanns visst mer: traditionsenlig minnesstund i församlingshemmet med mycket brännvin och glada (eller sorgliga) historier om morfar Stig.
Just de minnena höll honom vid liv. Inte längre kött och blod, men ändå levande för oss som mindes honom.
Jag blev kvar sist av alla på kyrkogården, ensam och med en känsla av overklighet.
Jag hann inte Jag hann aldrig säga hej då
För att stilla tankarna började jag plocka undan hemma hos morfar. Vädra, skura golven, torka damm, sopa spindelväv och städa köket. Det kändes lite lättare när huset åter blev hemtrevligt.
Stugan var typiskt svensk med enkel, men varm inredning. När jag tittade ut genom fönstret såg jag hur skymningen föll. Jag gick ut, drog in doften från trädgården, satte mig på bänken under äppelträdet och ringde mamma:
Nu är det klart, mamma. Jag följde morfar till sista vilan.
Duktigt, Linnea. Hur han än var så var han en människa.
Han VAR bra, mamma. Han hade bara för mycket sorg i sitt liv. Han älskade pappa så mycket. Du behöver inte vara arg mer. Han menade inget illa.
Jag är inte arg, Linnea. Låt honom vila i frid. När kommer du hem? Blir du inte rädd ensam där ute?
Nej, jag stannar lite till, har tagit ledigt från jobbet. Behöver vila från stan. Ni vet, det är ju nio dagar nu, vill sitta kvar här. Kommer du inte hit?
Nej, flicka lilla jag har fullt upp med stugan här hemma, du vet väl att trädgårdssäsongen börjar?
Du har fortfarande inte besökt pappas grav här en enda gång, påminde jag henne.
Det var Stig som insisterade på jordfästning i byn. Jag ville ha det i stan. Jaja, nu börjar min serie. Ring mig om du behöver något.
Typiskt mamma. När samtalen blev besvärliga, dök alltid något viktigt upp.
Efter samtalet kokade jag te av morfars torkade svartvinbärsblad och mynta, drack ur, och gick och lade mig.
Innan jag somnade tog jag upp morfars brev igen. Jag hade redan läst det, men nu var det som om det handlade om någon katt som Stig aldrig haft. Kattungar hade han aldrig brytt sig om tidigare.
Han skrev nästan bara om en viss Sotis.
Tänk dig Linnea, Sotis älskar mjölk, fast de säger att vuxna katter inte tål det Jag fick köpa mer mjölk än vanligt från Ingrid. Han är fortfarande skygg, jag ser honom knappt. Kanske kan du få fatt på honom när du kommer?
Men ingen katt syntes till, varken i stugan eller på gården. Ändå hände det att jag kände någon bakom mig i rummet, precis som morfar beskrev.
Måste fråga Ingrid imorgon om den där Sotis, tänkte jag och slöt ögonen.
*****
Jag vaknade i gryningen. Solstrålar letade sig in bakom gardinerna, fåglarna kvittrade och galande tuppar hördes från gårdarna omkring. Det vanliga svenska bylivet.
Jag öppnade fönstret och blundade, lät barndomens ljud fylla sinnet. Tanken gick till åren hos morfar, hur vi byggde fågelholkar ihop. Så mindes jag att jag ville prata med Ingrid.
Vadå för katt? undrade Ingrid förvånat.
Jag vet inte Sotis. Han nämnde det bara i det sista brevet.
Just ja! utbrast Ingrid. För kanske en månad sedan hörde jag Stig prata med någon, trodde först det var radio, men det var katten han pratade med fast jag såg aldrig någon. Han pratade om sitt liv och kallade honom alltid Sotis. Andra grannar hörde också honom prata, men ingen såg katten varken inne eller ute. Jag tror han började bli lite förvirrad, för så skyggt djur finns ju inte, annars hade vi märkt det.
Jag vet inte, sa jag fundersamt. Men morfar var fullt klar i huvudet när jag träffade honom. Kanske fanns katten, bara väldigt skygg…
Efter samtalet gick jag hem och satte igång att rensa upp i trädgården. Tankarna snurrade kring katten, som ingen sett bara morfar skrivit om.
Samtidigt, från sitt gömställe, studerade Sotis mig. Han kände direkt en närhet, och ville visa sig, men vågade inte riktigt. Han mindes hur snäll morfar var och saknade honom.
Sotis hade fått nog av människor som jagat och kastat stenar. Men morfar var god. Han lyssnade på honom, matade med mjölk, pratade med vän röst om både sorg och glädje.
Nu saknade katten honom, och förstod genast när han inte längre hörde Stigs röst en morgon. Då gömde han sig utanför, i väntan på att någon ny, snäll människa skulle dyka upp.
När folk kom och gick dagarna efter begravningen höll sig Sotis undan, men när jag var ensam blev han nyfiken. Snart såg jag den svarta svansen slingra förbi buskaget.
Så där är du, Sotis! utbrast jag. Så morfar hade rätt! Kom hit, så får vi bekanta oss!
Men Sotis försvann in i buskarna. Du behöver inte vara rädd, ropade jag, Jag ska åka snart, jag vill gärna träffa dig innan. Men Sotis var borta.
Ingrid kom över med bullar till resan. Hon såg mig prata för mig själv och blev orolig. Nu har nog Linnea också blivit lite som Stig, tänkte hon
Senare på eftermiddagen drog mörka regnmoln in. Det blev stilla och tryckande som bara före en ordentlig svensk sommarskur.
Nu blir det oväder, muttrade jag, tittade på himlen. Och just då kom de första dropparna.
Jag ropade på Sotis, men han kom inte.
Just då kröp Sotis ihop i sitt gömställe, livrädd för åskans dova muller.
*****
Regnet dånade mot taket, avlöstes av blixtrar och åskknallar. Jag kunde inte sova, vankade runt i stugan.
Så, mitt i natten, plötsligt slår en blixt och i det starka skenet ser jag två starka gula ögon i fönsterspringan.
Hjärtat rusade vad var det där?
I nästa ögonblick flög något svart och blött in genom fönstret och gömde sig genast under sängen.
Det var Sotis, så klart. Skakande av rädsla. Med tålamod lockade jag fram honom, torkade honom med en handduk och lade oss båda i sängen. Tillsammans var vi trygga, medan stormarna rasade utanför.
*****
Jag vaknade när Sotis försökte öppna fönstret. Han ville ut nu när det blivit sol igen.
Vart ska du, lille vän? frågade jag leende.
Han såg på mig nästan ursäktande efter gårdagens rädsla.
Mjau, pep han och klöste försiktigt i fönstret.
Inte innan frukost, sa jag. Men sedan sedan får du själv välja. Stanna här, flytta med till stan, eller stanna kvar. Jag vet att morfar skulle vilja att du kom med mig. Jag hoppas du gör det valet.
Efter maten släppte jag ut honom. När jag några timmar senare gick ut till bussen stod han redan och väntade på trappan.
Han strök sig mot mina ben. Han ville med. Han ville inte gömma sig mer han ville bli en vanlig tam svensk katt.
Vad glad jag blir, sa jag och lyfte upp honom.
Hos Ingrid lämnade jag husnyckeln.
Vem är det där? Är det katten?
Det är Sotis, nickade jag. Så ni ser morfar var inte tokig. Bara katten som var skygg och människoskygg. Men nu har han fått mod.
Jag passar huset tills nästa gång, lovade Ingrid. Kommer du tillbaka?
Självklart, vi kommer tillsammans, Sotis och jag.
När jag satt på bussen hem, såg jag på molnen och tyckte, för ett ögonblick, att morfars ansikte syntes däruppe. Till och med Sotis lyfte huvudet mot rutan som för att se detsamma.
Och när bussen rullade iväg och molnet försvann, spelade det ingen roll om det bara var fantasin. För nu visste jag vad morfar lämnat efter sig: minnen och värme. Och en vän.
Jag har lärt mig att tiden går, människor försvinner men små goda handlingar och vänlighet lever kvar långt efter oss. Man måste våga stanna upp, mitt i karriären och stressen, och se det fina just här, just nu. Och ta hand om de vänner livet skickar oss, även om deras tassar är små och svarta.
