Son, jag vill inte att du ska skilja dig på grund av mig! Sätt mig på ett äldreboende!
För ungefär ett halvår sedan tog jag hem mamma till oss. Hon är riktigt gammal nu, 83 år. Sedan pappa gick bort har det varit väldigt svårt för henne att bo ensam ute på landet. Våra barn är utflugna och bor på egna håll, så det är bara jag och min fru kvar i vår tvåa i Stockholm. Då tänkte jag att det inte borde vara några problem.
Till en början sa min fru ingenting, men redan efter en vecka märkte jag hur mammas närvaro började irritera henne.
Kan hon inte äta separat, efter oss? frågade hon en kväll.
Varför då?
Det känns enklare så. Jag tappar aptiten när jag ser henne tugga utan tänder. Jag klarar inte av det.
Kom igen nu, vi blir ju alla gamla någon gång.
Det är ändå inte samma sak.
Det var också störande för min fru att mamma hade magproblem och ibland snarkade väldigt högt. Hon förbjöd mamma att gå ut i köket och till slut fick hon knappt vistas utanför rummet. En dag sa min fru plötsligt rakt ut:
Jag trodde aldrig att hon skulle bli kvar här så länge. Jag orkar inte mer.
Men vad vill du att jag ska göra?
Skicka tillbaka henne till landet.
Men hon klarar sig inte själv!
Det är så alla gör. Varför ska just vi hålla på? Varför ska jag känna mig som en främling i min egen lägenhet, stå ut med det där smaskandet och lukten?
Jag visste verkligen inte hur jag skulle hantera det. Men så häromdagen när jag kom hem, satt mamma klädd, med sin resväska i hallen.
Mamma, vad gör du?
Simon, ta mig till ett äldreboende!
Men varför? Vad är det här för prat?
Jag vill inte att ni ska gå isär på grund av mig.
Mamma försöker fortsätta övertala mig. Och jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag skulle aldrig kunna leva i lugn och ro om jag visste att mamma är där. Kanske borde jag bara lämna allt här och flytta ut på landet tillsammans med henne? Vad ska jag göra?
