KORVMACKSVARJEN
Jag kunde inte låta bli att uppmärksamma den där katten. Inte bara för att den snodde från min lilla livsmedelsbutik, utan också för hur den gjorde det. Det var omöjligt att bli arg. Tvärtom.
Jag längtade nästan till när hela spektaklet skulle börja, och filmade alltid katten med mobilen. På kvällen visade jag min fru filmen och vi skrattade tillsammans. Nåväl.
Katten brukade i evigheter sitta framför den öppna dörren och låtsas som inget hade hänt, som om han bara tog en paus där utanför. Han spanade runt, såg sig försiktigt om och försäkrade sig om att ingen tittade. Jag själv gömde mig bakom det stora kylskåpet och filmade på avstånd.
Katten smög då försiktigt in, lullade rakt fram till hyllan med den rökta prinskorven och kaviarn. Sedan satte han fart, grep tag i en korv, och rusade ut men.
Hungern gjorde att han sällan hann långt. Ett par meter från butiken stannade han och kastade sig över bytet.
Jag gick ut och höll avstånd när jag frågade,
Smakar det bra?
Katten såg upp, jamade samtyckande.
Ja men då så, svarade jag.
Kom gärna tillbaka!
Du undrar säkert: varför står det alltid prinskorv och falukorv framme, utan kyl och synligt för katten? Och varför ligger de alltid löst och en och en? Väldigt enkelt.
Jag har ett gott hjärta. När katten först dök upp var han mager och tilltufsad. Han vägrade dock närma sig folk eller ta emot mat ur min hand. Så jag kom på en lösning.
Jag började lägga ut korvskivor precis vid dörren, så att katten ja, jag döpte honom till Sigge kunde “stjäla” på sina villkor. Ett ärligt inbrott, liksom.
Det fungerade. Med tiden flyttade jag korvarna allt längre in, tills de hamnade på hyllan med andra varor. Där, allra längst ner mot golvet, inrättade jag Sigges egen lilla matstation.
Sigge skulle nu enkelt kunna gå in och ta det han ville, men huvudsaken var själva smygandet. Det smakade alltid bäst när han fick “snatta”.
Jag ställde ut en vattenskål, en rejäl matskål med det bästa kattmaten och en kattlåda i en plastlåda. Brevid ställde jag även en liten hundkoja med fleecefilt.
Sigge förblev skygg mot människor, men han älskade att snacka lite. När jag följde efter honom ut brukade jag prata, och emellan tuggorna jamade han tillbaka.
Men en sak förbryllade mig. Sigge såg inte längre ut att svälta, ändå snodde han ett par korvbitar varje dag och sprang alltid runt hörnet. Jag försökte följa efter, men varje gång var han för snabb.
Till sist köpte jag en liten kamera som kunde streama direkt till datorn, så jag äntligen kunde avslöja Sigges hemlighet.
Där, ur källarfönstret, dök en liten rödhårig kattunge upp som kastade sig över korven som Sigge släpat dit.
Imorgon tar du båda in till oss! förkunnade min fru högljutt på kvällen och torkade tårarna, men det var lättare sagt än gjort. Nu när Sigge sov inne om nätterna gick det, men kattungen var för skygg.
Dag efter dag såg jag genom kameran hur kattungen åt ur Sigges skål eller låg ihopkrupen i hundkojan, men så fort jag närmade mig, susade han iväg som ett eldrött streck.
En dag hördes ett konstigt ljud från dörren. Det var ingen kund där. När jag kikade ut såg jag kattungen på tröskeln, skrikandes på hjälp.
Vad har hänt, lille vän? undrade jag.
Kattungen rusade mot mig, såg mig i ögonen och travade iväg ut. Jag följde efter och hittade Sigge bakom knuten, liggande och jämrande. En hund hade bitit honom i höger bakben. Han hade lyckats fly, men såret var illa.
Kattungen tryckte huvudet mot Sigge och skrek igen.
Herregud, suckade jag.
Jag tog av mig jackan, lindade in Sigge och stoppade försiktigt kattungen som inte gjorde motstånd i innerfickan. Efter att ha låst butiken körde jag direkt till veterinären.
Vi tillbringade fem timmar där medan Sigge fick såret rengjort och syddes. Under tiden lärde jag känna kattungen som jag döpte till Flamman. Han visade sig vara både busig och pratsam.
På kvällen stängde jag butiken och tog hem både den omtöcknade Sigge och Flamman. Min fru var överlycklig. Och när kvinnor är glada? Då slår de ett samtal till alla vänner långa samtal med noggranna förklaringar och råd.
När hon till sist var klar låg både jag, Sigge och Flamman och sov över hela sängen.
Så trevligt då, skrattade hon, och var ska jag få plats?
Flamman flyttade gärna på sig och lade sig tätt intill henne, buffande med de små tassarna.
Så fick vi vårt gemensamma hem.
Idag är båda katterna stora, trygga och påminner inte längre om de där trasiga vildkatterna från förr. Sigge slickar ibland Flamman av gammal vana, och Flamman protesterar aldrig.
Vissa dagar, mittemot min butik, bakom skobutiken, har en liten grå kattflicka slagit sig ner. Och skoförsäljerskan går ofta till min butik för att köpa mat åt henne.
Kanske tar hon hem henne någon dag?
Kanske kommer vi en dag att ge hem åt alla? Så att katter i Sverige blir en bristvara, något man får köa för och gå kurs innan man får ta med sig hem?
Vad tror ni?
Kan det hända?
