Min svärmor gav mig antirynkkräm och en våg i femtioårspresent. Men den här gången var “överraskningen” inte på själva festen… Hon kunde aldrig ana var “överraskningen” skulle vänta henne hon var tvungen att gå sin väg samma stund.
Det var mitt femtioårsjubileum jag minns det som om det var i går, även om det har gått många år nu. Det skulle bli en kväll av ren triumf. Jag hade just blivit befordrad på jobbet, min man och jag hade äntligen betalat av vårt bolån på lägenheten i Stockholm, och livet kändes öppet och ljust. Jag såg fram emot varma tal och glada skålar, inte tillstymmelse till drama.
Men precis när dörrklockan ringde och gästerna redan hade börjat sätta sig till bords, stegade min “andra mamma” Margareta Andersson in i hallen.
Margareta har alltid haft en sorts talang hennes komplimanger är som myggbett: först märker man knappt något, men efteråt kliar det och svider. Så vågad klänning för dina höfter, kunde hon säga med ett snett leende, eller Oj vad du har magrat du tar visst jobbet på lite väl stort allvar? Hennes omtanke har alltid varit lätt besk. Men den här gången gick hon, som det skulle visa sig, all-in.
Vad ni ser fantastiskt trötta ut i dag!
Festen hade satt sig. Maten doftade över hela rummet, och gåvor började delas ut. Man är lite generad, men det är faktiskt trevligt. Margareta reste sig, bad om allas uppmärksamhet och började hålla ett långt och pompöst tal om tidens gång, kvinnlig skönhet och hur man måste vårda sin blomma, för män behöver pigga och snygga fruar. Jag förstod genast: nu kommer något “speciellt”.
Jag fick ett paket. Inuti två lådor. Den första innehöll en personvåg. Den andra, ett set med lyxkrämer för mogen hud, med en stor etikett: 50+. Djup återuppbyggnad för åldrande hud. Motverkar djupa rynkor.
Det blev en sån där märklig tystnad. Min man, Johan, blev illröd om kinderna, gästerna undvek mina blickar och smålog krystat. Margareta själv såg ut att älska stunden:
Det är förebyggande, gumman! Bättre att ta hand om sig i tid. Och vågen… Du sa väl själv att jeansen blivit trängre efter jul? Jag vill ju bara ditt bästa.
Jag log stelt, pressade fram ett tack så mycket och skjöt undan paketen under bordet. Fast inom mig rasade det skammen, vreden, förnedringen.
En rätt som serveras kall och långsamt
Jag startade inget bråk där och då. Vågen kastade jag inte från balkongen, även om jag på sätt och vis hade lust. Krämen ställde jag fram i badrummet, så att hon skulle se den när hon hälsade på, men använda den hade jag ingen tanke på.
Margareta, när hon senare kom på besök, svepte alltid nöjt med blicken över sin “present” och undrade vänligt:
Så, använder du den?
Jag sparar allt till speciella tillfällen, svarade jag så neutralt jag kunde.
Samtidigt väntade jag på hennes nästa födelsedag. Hon skulle fylla femtiofem; en respektabel ålder, ett betydande firande och gyllene tillfälle att påminna henne om att man inte måste svälja andras välvilja.
Jag grunnade länge. Det kändes för uppenbart att ge blodtrycksmätare eller pigmentkräm då skulle hon förstå hur mycket hennes giftighet tagit på mig. Jag ville vara finurligare, smartare. Det skulle kännas men samtidigt vara elegant.
Och plötsligt visste jag precis hur jag skulle göra det. Margaretas svaga punkt var varken ålder, form eller hälsa. Hennes verkliga last var munnen hennes oemotståndliga behov att styra, kommentera och undervisa om precis allt, från gardiner till hur morötterna bör skäras i soppan.
Jag gick till bokhandeln och hittade en riktig pärla: en vacker, inbunden presentbok med den perfekta titeln: Konsten att tiga och behålla harmonin i familjen. Nedanför, en liten rad som gjorde mig riktigt lycklig: Handbok för den som ofta ger oombedda råd.
Som grädde på moset en elegant gammaldags förstoringsglas med träskaft, som från en Agatha Christie-film.
Den här är till dig för krämen och vågen.
Hon firade sin födelsedag på en restaurang i Gamla Stan, det var fullt med folk släkt, vänner, kollegor. Margareta stortrivdes, strålade bland gratulationerna, det var hennes element.
Vår tur att gratulera kom, och Johan gick först han höll sitt vänliga tal och överlämnade vårt gemensamma SPA-presentkort. Vi är ju ändå vuxna människor den officiella gåvan måste vara smakfull.
Sedan tog jag fram mitt paket.
Margareta, det här är bara från mig. Lite extra, kanske för själen och för den personliga utvecklingen.
Hon sken upp, öppnade långsamt presentpåsen och plockade först fram förstoringsglaset.
Vilket vackert! Antikt? Men… varför? Jag ser väl utmärkt fortfarande.
Jag log milt och sa:
Så du kan studera andras förtjänster inte bara bristerna.
Folk log artigt, fortfarande ovetande om skärpan. Margareta spände sig, men fortsatte öppna och drog fram boken.
Hon läste titeln ljudlöst först, sedan högt:
Konsten att tiga…
Hon såg hastigt upp.
Är det en bok?
Ja, Margareta, sade jag lugnt. Du antydde så omtänksamt till min födelsedag att jag borde fokusera på utsidan. Jag tänkte att i femtiofem är det kanske läge att tänka lite mer på insidan och på harmonin. Du har nog nytta av den. Ungefär som jag hade nytta av antirynkkrämen.
Hennes ansikte blossade. Men hon behöll masken det var ju omöjligt att nu göra en scen, när allting stod där svart på vitt. Formellt tackade hon tyst:
Tack. Väldigt… originellt.
Hon lade undan gåvan som om det vore något obehagligt och levande.
Har du kommit till kapitlet om takt än?
Nej, vi slutade inte umgås. Och något sammanbrott efter festen blev det heller inte. Det blev ännu bättre: spelreglerna förändrades.
Hon förstod, tror jag, att nu är vi två i den här leken. På varje oskyldig liten stickreplik väntar numera mitt svar så genomtänkt att det är svårt att le.
Första veckorna ringde hon bara Johan. Mot mig kyla, avstånd, nästan formellt. Men sedan hände faktiskt något: de där eviga råden och kommentarerna blev färre.
Den ständiga tjatet om min vikt upphörde. Och varje gång hon tog sats för att lägga sig i, såg jag henne i ögonen och undrade:
Margareta, hur går det i boken? Har du hunnit till kapitlet om takt?
Då tystnade hon.
Nu för tiden samlar vågen damm på hyllan. Krämen har jag ärligt talat använt den funkade utmärkt på hälarna, så… tack för det, antar jag. Och boken? Jag såg den en gång på hennes nattduksbord. Med ett bokmärke, någonstans i mitten.
Så något gjorde väl ändå nytta.
