Sigge blev utkastad… Igen… För tredje gången i sitt korta liv… Han hade nog aldrig haft någon riktig tur… Och detta förändrar hans liv för alltid…
Sigge blev utkastad. Igen. För tredje gången under sitt år på jorden. Någon tur i livet hade han då inte haft.
Bara ett år gammal, och redan hade tre familjer gjort sig av med honom. Ja, gjort sig av först hade de lämnat över honom från den ena till den andra. Men till slut…
Till slut bar de ut honom, gick en bit bort från huset och sänkte ner honom i den stora gröna soptunnan. Sedan gick de sin väg så att han inte skulle hitta hem igen. Men Sigge letade inte ens efter vägen hem.
Han förstod direkt. Han såg det på mannens ansikte. Kvinnan blev mycket upprörd när Sigge rev deras nya fina skinnsoffa.
En dyrgrip. Det var hon som uttalade domen. Och mannen? Ja, han höll alltid med om allting utan invändningar.
Så tog han det lilla ettåriga kattskrället under armen och gick mot soprummet i grannkvarteret.
Sigge följde honom inte. Nej, han gjorde inte det. Han såg allt i mannens blick och förstod.
Allt var förlorat. Inte ens ett hej då fick han. Ingen som strök honom över pälsen, ingen som sa förlåt. Nej.
Det var på något vis ovärdigt. Som om någon bara hade tömt soppåsen.
Sigge suckade, försökte hitta en bit att äta bland matavfallet, och nöjde sig med några gamla kycklingbitar. Sedan krånglade han sig ut och satte sig bredvid den stora gröna tunnan. Med blicken mot solen.
Han kisade, men vände sig inte bort. Från den stora ljusa cirkeln strömmade värme. Och Sigge älskade den känslan.
Det här var de sista solstrålarna. Strålar av sommar, höst, vinter. En kort värmebölja. Tunn is på marken som smälte.
Men inombords frös Sigges lilla själ fast.
Kvällen och natten blev kalla, riktigt kyliga efter solnedgången. Vinden och frosten tog över gaturummet.
Den röda katten huttrade. Han hade ingen aning om vart han skulle ta vägen, eller hur han skulle gömma sig, så…
Han hittade en stor hög med torra, bruna ekblad och kröp in där mitt i. Rullade ihop sig till en boll. Först var det väldigt kallt och han skakade, men sedan…
Sedan stelnade hans röda päls till is under det blöta vinterregnet, men på något märkligt sätt blev det ändå lite varmare och skakningarna slutade. En röst djupt inom honom viskade vänliga ord.
Ord som vaggade honom till sömns, rådde honom att blunda och glömma allt ont och olyckligt.
“Rulla ihop dig nu, och sov. Sov, sov, sov,” upprepade det inom honom, och han kände värme.
Värmen spred sig i hans stelnade lilla kropp.
Det var så enkelt, bara att ge upp så skulle allt försvinna. Friden och evigheten skulle komma, besvikelserna skulle försvinna.
Sigge suckade en sista gång innan han gav efter. Varför kämpa? Vad fanns det att kämpa för?
Imorgon väntade samma kyla, samma hunger. Samma önskan att bara sluta ögonen för alltid.
Gatlamporna tändes långt bort i kvarteret. Sigge såg på dem en sista gång. Han brukade ofta titta på deras sken genom sitt fönster. Nu tog han in ljuset i blicken, hans ögon glimmade till i mörkret.
Och den glöden fångade ögat på en liten rödhårig flicka. Hon var på väg hem med sin pappa. Hon drog honom i ärmen.
Pappa, där borta i lövhögen, det är någon där!
Nä, där är det nog ingen, svarade pappan och huttrade i kylan. Kom nu, vi måste hem, jag fryser.
Han försökte dra henne bort från den stora högen av gammalt löv. Men hon skakade av honom.
Jag såg det, jag såg ljuset!
Ljuset i en hög gammalt löv? sa pappan förvånat. Det kan väl ändå inte vara.
Men flickan sprang redan fram och började gräva undan löven, och där hittade hon honom. Den röda katten.
Pappa! ropade hon.
Jag sa ju det. Där är han.
Vem då? undrade pappan och kom närmare.
Den här. sa hon och försökte lyfta den stelfrusna katten.
Lämna honom nu, sa pappan.
Han har nog somnat in. Vi kan ju inte ta hem en död katt.
Nej, han är inte död, svarade flickan bestämt. Jag vet det. Jag såg ljuset i hans ögon.
Ljuset i en katts ögon? Pappan bara skakade på huvudet.
Han gick ännu närmare, tog upp katten sakta, lyssnade och försökte känna ett svagt hjärtslag.
Sigge ville bara sova. Så gärna. Sömn klistrade igen hans ögon och värme spred sig i kroppen. Inombords viskade rösten:
“Sov, sov, sov… Stäng ögonen nu.”
Men den lilla barnrösten utifrån fortsatte enträget:
Ljuset i hans ögon! Ljuset!
Vad vill de mig? Varför låter ni mig inte bara vara? Varför inte få sova ifred till slut?
Han tvingade upp ögonen, såg på de främmande.
Där! ropade flickan högt. Jag sa ju det! Såg du? Ljuset igen!
Vadå för ljus? undrade pappan, men tog ändå av sig sin jacka och svepte in katten och gick mot huset.
Dottern sprang bredvid, ivrig:
Pappa, skynda dig! Han fryser!
De försvann in i porten, och strax lyste det upp i fönstret på femte våningen.
Sigge badades försiktigt i ljummet vatten och fick varm mjölk att dricka. Flickan…
Flickan talade mjukt:
Snälla, snälla. Du får inte dö. Dö inte, snälla.
Isen på hans päls smälte bort. Och i hans hjärta, likaså.
Den stora röda katten låg och tittade förundrat på hur pappa och dotter tog hand om honom. Nu har han vaknat på riktigt och en värme sprider sig i hela katten.
Men inte från elementen, utan från det lilla flickhjärtat.
Och utanför stod han. Han som ibland smyger runt när det behövs.
Han såg upp mot de lysande fönstren på femte våningen och viskade:
Allt jag kan, det gör jag.
Han stod en stund i tystnad, tänkte efter och tillade:
Ljuset det är inte alla som ser det. Och inte alla som ser, kan behålla det.
Sigge själv tittar på flickans röda hår och undrar inte över storheten i att vara människa. Sånt funderar bara människor på. Han har sitt eget att tänka på.
Han ser ljuset. Ljuset i hennes ögon.
Gilla gärna och skriv en kommentar om vad du tycker om berättelsen.
