Väktarna
Ursäkta, släpp förbi!
Någon knuffade till Elin i ryggen och hon tog instinktivt ännu ett steg framåt, samtidigt som hon krampaktigt höll tag om handtagen till Arvids rullstol för att inte halka omkull på den glashala trottoaren. Hennes öppna ullkappa spelade henne därmed återigen ett spratt de fladdrande slagena dolde effektivt för andra varför hon rörde sig så långsamt och dessutom mitt i vägen.
Förlåt mig!
Tjejen som rusade förbi hajade till först när hon fick syn på rullstolen. Arvid satt där lugnt, med händerna hoplagda i knäet han visste mycket väl att han en sådan här kladdig vinterdag bara skulle vara till mer besvär än till hjälp om han försökte rulla själv.
Elin log, lättad:
Ingen fara, spring du!
Hon följde den stressade flickan med blicken, rättade till Arvids mössa och greppade sedan om rullstolens handtag igen.
Ska vi ta oss vidare? Vi har fortfarande lite tid kvar, fast som vanligt alldeles för lite.
Mamma, tror du vi någon gång hittar tid till mer än bara vårdcentralen? gnällde Arvid och såg mot trottoarens slut och grep ändå tag i hjulets kant.
Sitt du och ta det lugnt nu, Arvid! Jag klarar det. Det är bara den här sträckan som är jobbig. Efter gathörnan har de sandat och plogat, ser du? Sen kan du köra själv!
Okej!
Men vad var det du ville egentligen, varför behöver du tid?
Han tvekade först.
Det var Einar som berättade att de öppnat en modellaffär på Olof Palmes Gata. Där har de färg som jag måste ha.
Arvid, det är för långt bort i det här snöslasket. Det ska visst bli snöstorm till kvällen. Och att baxa dig ner igen … Elin hejdade sig när hon såg sonens besvikna min. Han skulle förstås gå med på hennes förklaring, men det märkts när hjärtat sved. Hördu, jag kan gå dit! Skriv upp vilken färg du behöver, så köper jag den. Du kan vara hos mormor Karin så länge.
Varför mormor? Hon skulle ju fixa med sina pelargoner idag. Hon sa att det är dags att plantera om dem.
Men schackrevansch, då! Sist spöade du henne tre gånger i rad. Hon kräver återupprättelse. Hon sa att ingen någonsin utmanat henne så nu vågar hon knappt visa sig bland sina väninnor! Och hon vill dessutom lära dig poker.
Det är ju ett kortspel, mamma!
Åh Arvid! Poker är inte bara ett spel det är nästan som en filosofi!
Kan du spela då?
Lite grann. Jag lärde mig av din mormor Karin. Men jag har inte din matematiska begåvning, så jag förlorar alltid. Man måste vara snabb i huvudet och tänka framåt.
Som schack?
Nästan!
Okej, då hänger jag med mormor. Men…
Jag vet, du vill själv gå till butiken. Det ordnar sig till våren promenerar vi dit varje vecka om du vill. Parken är ju nära där och änderna, dina favoriter … Visst?
Jaha… okej.
Bra, skriv upp färgen nu!
Röd! Fast inte som mina husarer, utan en annan…
Arvid blev som uppslukad av ämnet och förklarade ingående vilken exakt färg som behövdes, medan han släppte taget om hjulen. Elin drog en suck, log och satte på nytt fart över trottaren sin egen lilla korståg, kallade hon det.
För hennes liv hade faktiskt delats i före och efter för två år sen.
Då hade hon just fått sin bonus och gick och log inombords över vad hon skulle hitta på för kul med sonen och maken. Men när dörren till kontoret slog upp stod Malin där, lika blek som vinterhimlen.
Elin, telefonen… de får inte tag på dig…
Elin kände genast hur blodet frös i ådrorna.
Vadå?
Det gäller Arvid … snälla, bli inte rädd! Han lever! De för honom till Karolinska.
Föraren som kört på hennes son såg hon första gången i tingsrätten. Han mötte inte hennes blick. Egentligen var det henne helt likgiltigt. Han hade visst varit på sjukhuset och försökt nå henne, men Elin brydde sig inte då.
Vad kunde hans ursäkter förändra? Kunde de öppna dörren in till intensiven? Kunde de ge Arvid tillbaka hans hälsa? Vända tillbaka tiden till den ödesdigra minuten som förändrade hela deras värld?
Varför hade du så bråttom?
Det var enda frågan Elin någonsin ställde honom.
Mamma låg för döden … hon sa aldrig hur dålig hon var. Ringde bara dagarna innan … Jag är skyldig!
Jag förstår …
Lättare blev det dock inte. Hon hade bara Arvid i tankarna den dörren med röd skylt där inga anhöriga släpptes in lämnades förvisso bakom henne, men inte smärtan.
Allt är komplicerat… avdelningschefen bläddrade i papper och såg henne inte i ögonen.
Vad kunde en mamma annat vilja höra än att allt skulle bli bra?
Men det skulle det inte.
Elin förstod det omedelbart. Läkaren malde på om rehabilitering och nya tekniker men inne i Elin ekade bara: Arvid kommer inte gå igen … någonsin … och inga specialister kan ändra på det. Det är tyvärr … vidrigt … och omöjligt …
Att tänka på sig själv, eller sin man, eller deras äktenskap nej, det försvann. De hade ju alltid varit ett, men plötsligt gick de åt helt olika håll. En accepterade verkligheten, den andre kunde inte förlika sig.
Fattar du ingenting?! Vi måste ta alla chanser! maken nästan skrek.
Det finns ingen chans kvar … förstår du inte?
Trams! Finns det inkompetenta läkare hittar vi andra!
Okej, då letar vi vidare.
Jag jobbar ju! När ska jag hinna med detta också?
Hör du dig själv? Det är din son …
Han är din också!
Så Elin letade. Läkare, kliniker, möjligheter allt som skulle kunna få Arvid upp på benen igen. Men ibland går mirakler förlorade längs vägen. Kanske tappar Ödet några små underverk ur sin korg, hakar upp sig på någon rad på sin milslånga lista över dem som behöver hopp, och ett försvinner längs stigen … Och Ödet, obekymrat, traskar vidare.
Så det där miraklet för Arvid försvann nog. Elin förstod efter hand att hon måste fortsätta leva ändå.
Att säga att det var svårt säger ingenting alls.
Hon lämnade sitt arbete behövde vara hemma med sonen. Och den växande klyftan till maken, som övergick i bråk så att Arvid hörde och det knöt sig i magen på Elin. Hon försökte lägga band på sig, men det var outhärdligt att se besvikelsen i hans ögon.
Hade du mött honom efter skolan, som andra mammor, hade det här aldrig hänt!
Den där meningen slog ner som ett isblock mellan dem; den kunde Elin aldrig förlåta. Maken bad om ursäkt, men Elin kände hur kölden spred sig genom huset.
Gå.
Den andra oförlåtliga smärtan då maken packade och gick för gott. Dörren smällde så hårt att Arvid vaknade.
Mamma, vad hände?
Sov, älskling. Olyckan är över.
Helt över?
Helt. Vi är själva nu. Den stör oss inte mer.
Blev allt därmed bättre?
Nej, snarare blev det ännu svårare. Elin såg hur tufft även Arvid hade det och gjorde allt hon kunde för att stötta honom.
Det var då hon av en slump köpte den första förpackningen tennsoldater.
Titta, Arvid!
Vad är de här för något?
Små soldater. Fast man måste måla dem själv.
Varför?
För att de ska se verkliga ut.
Varför har de så konstiga kläder? Arvid snurrade riderfiguren i handen.
Husarer. Från länge sen, inte nutidens militärer.
Vilka då?
Jag ska berätta!
Sedan satt de tillsammans och vred och vände i böcker för att se hur figurerna bäst kunde målas. Elin höll andan och såg hur sonen fick tillbaka sitt gamla engagemang. Det var ett rent genidrag, visade det sig.
Ett år senare hade Arvid en hel armé på kvällarna utkämpade han och Elin storslagna slag på mattan och argumenterade om dragoonernas betydelse.
Mamma! Nu är du Napoleon! Sköt dig nu!
Och du har din armé!
Men du försöker ändra historien! utropade Arvid när Elin flyttade sina målade gubbar.
Om det bara vore möjligt, min vän … mumlade hon, och flyttade om Gorbatovs trupp som önskat.
Arvids pappa försvann helt ur sonens liv när ett nytt barn föddes i hans nya familj. Elin fick reda på det från sin före detta svärmor, Ingrid, som tog i med försiktighet.
Förlåt, Elin …
Vad har du att be om ursäkt för? Du finns alltid här, hjälper Arvid och mig! Jag hade aldrig klarat mig utan dig!
De flyttar …
Vart? Elin höll nästan på att tappa tekannan.
Till Tyskland. Allt är ordnat där papper, lägenhet … Men de tar inte med mig …
Vad då, de tar inte …?
Nej, de har inte behov av hjälp. Nya svärdottern har sin mamma. Fick träffa mitt barnbarn en gång. Det fick räcka. Min familj … fanns en gång, nu är det bara … tomt.
Är du galen? Tror du Arvid slutar vara ditt barnbarn för det? Vill du lämna oss?
Elin, kör inte bort mig! Jag förstår, och som mor förstår jag även dig! Det blir sällan som man vill!
Vem vet … Elin tog Ingrids händer i sina. Kanske är det meningen. Vi behöver väl inte någon som aldrig brydde sig om oss. Och den där kvinnan dök ju upp innan det …
Ja, redan då …
Ser du, ödet är inte alltid grymt. Man måste släppa svikare i tid. Men det var ju han som svek mig inte du. Och du är fortfarande vår familj, Ingrid. Arvid behöver dig, och jag också. Jag tänker inte förlora er. Vill du?
Ingrid svarade inte. Hon kramade Elin och fattade sitt beslut ibland finns inget bättre än sanning och öppenhet människor emellan. Man kan inte älska med en sten på hjärtat, och det gäller att tro gott om andra.
Elin visste efter det hon hade Arvid och Ingrid, och det räckte. Till och med Malin, hennes närmaste vän, gled bort; hon klarade inte av att se Arvids tillstånd. Elin accepterade det. Malins liv blev lyckligt igen och där fanns ingen plats för någon annans sorg.
Elin såg bröllopsbilderna på sociala medier och gladdes för Malin. Trots allt hade de varit vänner i nästan tio år, och delat mer än de kanske borde.
Senare, när Malin försiktigt sträckte ut en hand, svarade Elin inte på meddelandet. Hon ville inte belasta någon som inte hade plats över.
Problem fanns det ändå i överflöd.
Vissa kunde Elin hantera själv, eller med hjälp av Ingrid. Andra var omöjliga.
Det var tack vare Ingrid Arvid kunde vara hemma under dagen och Elin återvända till jobbet. Ingrid dök upp, lagade mat, städade, och hjälpte till med promenader när Elin kom hem.
Utan hiss eller ramp på det gamla trapphuset i Farsta där de bodde i fjärde våningen, blev varje utflykt ett projekt. Elin klarade det bara för att Arvid fortfarande var lätt. Men hon visste snart skulle han bli för tung.
Hon kämpade mot byråkratin för ramp men systemet vägrade. Avslag på avslag, tills Elin insåg att något måste förändras.
Elin, vi kunde köpa en stuga utanför staden ändå? Arvid kunde vara ute hela dagen, sa Ingrid.
Men mormor, hur blir det med behandlingen? Och skolan? Arvid vill plugga programmering på landet finns inget sådant. Det duger inte. Han behöver möjligheter, inte bekvämlighet!
Jag förstår inte riktigt men okej, mitt jobb är att stötta dig.
Det måste finnas andra lösningar … men Elin såg dem inte, åtminstone inte då.
Byta sin lilla trea mot en på bottenplan? Nybyggen kostade en förmögenhet, och hyran skulle aldrig gå ihop med sjukvårdskostnaderna.
Mäklarna bara skakade på huvudet; ingen vill byta till en liten trea utan hiss.
Det är inget att göra åt. Marknaden är sådan nu.
Elin tackade, men ilskan bubblade.
Varför kunde hon inte ordna sin sons liv på sina egna villkor? Måste hon hela tiden vara beroende av ödets nycker?
Men ödet visade sig ha kvar några märkliga trumfkort. En framsläpad och kanske överglömd turbiljett ramlade ut ur dess korg.
Den biljetten fungerade.
Just den dagen då någon knuffade Elin på trottoaren, dök Bertil upp.
Ursäkta, behöver ni hjälp?
Rösten bakom Elin var knarrig, inte ung.
Nej, tack! Klarar oss!
Men Bertil brydde sig inte om protesten. En kort gubbe med pigga ögon, stegade förbi, räckte fram handen till Arvid, skakade den rejält.
Bertil Karlsson, pensionist och extra farfar! Ska du inte hjälpa mamma nu när hon sliter så!
Hon vill inte …
Skönt! Låt mig!
Oblygt knuffade han undan Elin, gav henne sin påse clementiner och satte full fart över övergångsstället. Korgen rullade lätt genom snöhögen.
Ska ni nånstans? Jag har ingen brådska!
Åh, vi klarar oss, tack så mycket!
Du är söt men envis som en get! Bertil log och räckte dem varsin klyfta clementin. Om det inte gör mig nåt, kan jag väl få sällskap en stund? Eller är det förbjudet?
Nej Elin visste inte vad hon skulle tro, men gubben var märkligt charmig.
Färden till vårdcentralen gick som ett skott.
Dagen därpå ringde det på dörren.
Hej på er! Är gäster välkomna?
Elin såg förvånad ut, men Arvid löste det på studs.
Farfar Bertil! Är du här för min skull? Mamma, öppna då!
Inom några dagar hade Bertil hunnit ordna nästan alla de där hopplösa problemen som Elin brottats med under året.
Elin, jag har pratat med dina grannar Perssons. De bor på första våningen, har samma lägenhet som du. De vill gärna byta. Kommer och kollar i kväll du ska absolut be om lite mellanskillnad för att täcka omkostnader. Du har mycket finare kök!
Om de inte gillar det då?
De har redan bestämt sig. Jag känner dem. Han är stadig ord är ord, säger gamla gubbarna i kvarteret. Dem har jag känt hela livet.
Hur fixade du allt det här?!
Pratar med folk, bara! Bertil skakade på huvudet. Du har inte ens undrat hur jag hittade hit?
Nähä, just det. Hur då då?
Frågade folk. Vem är mamman med de stora ögonen och killen som inte kan gå?
Farfar Bertil! Jag kan nog gå! Bara inte nu!
Ha, vill du något, grabben, bara vilja räcker långt. Snart kan du till och med flyga. Vänta till våren!
Hur då?
Får du se.
Måste ni retas!
Ingen gnäll! Du är ingen tjej!
Nej!
Bra, iväg nu! Jag ska prata med mamma. Gör vi allt rätt så kommer du kunna rulla ut själv i vår.
Jaa!
Ojojoj, vilken plåtförstärkare! Till och med mina gamla öron får mjäll! Bertil skrattade. Han är stark i armarna, Elin, men det räcker inte. Jag har en sjukgymnast åt honom. Ex-militärläkare som pluggat i Asien. Vi ska åka och visa upp Arvid för honom.
Det är ingen idé, Bertil. Läkarna har redan sagt sitt.
Har du gett upp, då? Bertil kisade. Inte förrän sista punkten är satt får man ge sig! Jag är beviset på att allt går.
Kan du berätta?
Någon gång! Har seglat över världshav, varit med om tre skeppsbrott, lärt mig flyga hängglidare … och om vännerna, mina piloter … Allt. Men inte idag.
Varför inte?
Ingen tid! Rickard i trettiofyran har bara en ledig dag, han är svetsarproffs! Han bygger rampen åt er.
Men Bertil man måste ha tillstånd för det!
Kolla här! Bertil viftade med ett papper. Allt klart underskrifter från grannarna. Och hyresvärden har godkänt alla gillar er. De som glömt fick jag påminna!
Vilka vi?
Tror du jag fixat det här själv? Nej. Hyresvärden hjälpte, Ingrid, och alla tanter. Ert hus är en blomstrande oas! Jag blev till och med nervös!
Charmör …!
Säkert! En karl som seglat har rätt till det! Och du, du är unik Elin. En på miljonen. Om jag vore yngre skulle jag gifta mig med dig på stört!
Sluta då … Elin skrattade.
Nu blir du inte av med mig! Om jag anat er, släpper jag er aldrig. Ni är mina. Alla tre! Jag håller alltid mitt löfte och passar på er. En kvinna och pojke utan beskydd det går inte för sig!
Och Bertil höll sitt ord. Några veckor senare hade Elin och Arvid flyttat in i sin nya lägenhet. Hon gick genom de tomma rummen, nästan på gråten, när hon såg breda dörröppningar och hans ramp.
Den vikbara rampen i trapphuset fick henne först att ursäkta sig gång på gång.
Förlåt för besväret. Ni förstår säkert
Men ingen klagade.
Elin, vilken tur för din grabb, sa de, och önskade henne allt gott.
Efter att ofta ha mött blickar fyllda av avsmak för Arvids rullstol, frågade hon Bertil:
Varför är ingen sur på oss? Vi brukar störa …
Människor blir rädda, Elin. De tror att elände smittar. Men inte alla!
Och de här du och grannarna varför?
Vem vet. Kanske minns de bara att de är människor?
Han besökte alla i huset, frågade hur de mådde, berättade om Elin och Arvid, och slutade alltid positivt.
Elin visste inget om detta men hade ändå anledning att vara tacksam. För det läkaren Bertil skaffat åt dem talade försiktigt om en gnista av hopp för Arvid.
Det är bara en minimal chans, förstår du Elin. Så liten att jag knappt vågar säga det. Men ni måste försöka!
Vart?
Stockholm. Min kursare är kirurg på Karolinska. Om någon kan, är det han. Jag har redan talat med honom han vill titta på Arvid.
Bara titta?
Ja, det tar tid. Men först måste han förberedas noga.
Jag vet inte om jag har råd med allt det här …
Tänk inte på det! Ingrid grep in och ignorerade Bertils stränga blick. Vadå, Bertil, sluta glo! Jag har bestämt mig!
Vad har du bestämt, Ingrid?
Säljer min lägenhet. Ringde min son också. Han bidrar! Inga protester! Det här handlar inte om stolthet, det handlar om Arvids livschans. Ja, min son gjorde fel, men han är Arvids pappa. Får påminna honom ibland! Och du, Elin, du är klok. Förstår just nu måste vi hålla ihop allt vi kan. Kanske går det då!
Elin nickade bara. Det fanns inget mer att säga.
Operationen gjordes ett halvår senare. Ännu kunde inte Arvid gå som förr, men rampen som Bertil byggde behövdes inte mer. Och Elin hittade snart en familj i staden som behövde rampen precis lika mycket.
Och din pojk?
Han går nu med kryckor och osäkert, men han går. Det är bara början.
Tror du …? frågade kvinnan, tyst, och såg på sin dotter i rullstolen.
Jag ger dig läkarens kontakt. Man får aldrig släppa en chans! Det vet jag nu.
Hur orkar man allt sådant?
Det är inte min förtjänst. Jag har förstått att det finns änglar de ser bara ut som folk. Jag har fått många, och de är mina väktare.
Verkligen?
Ja. Och deras ledare är rätt bestämd, men så snäll. Han tror att människor egentligen är goda, bara man ibland påminner dem.
Vad heter han?
Bertil. Bertil Karlsson. Min och Arvids egen skyddsängel. Visst, Arvid?
Arvid tittade snett mot solen och reste sig mödosamt från bänken, blinkade mot den småpratande lilla tjejen.
Mamma! Får jag ta en promenad med Maja? Vi är strax tillbaka!
Elin tog Maja mammas hand, log och nickade.
Självklart Kan vi vuxna också slå följe? Blir det glass så räcker det till alla, eller hur!
Och även i den nya familjen smög sig tystnaden in en liten början till hopp.
Men man ska aldrig vara rädd för det lilla hoppet. Får det en chans och lite hjälp, växer det så man knappt märker det. Och även om förväntan inte alltid stämmer med verkligheten, kan det lilla fröet ändå göra så att skratt hörs igen hemma, och bekymret får sitta kvar i sitt hörn tills det till slut ger sig av.
Och då hör folk plötsligt en ny ton en ljus, klar och kristallklingande som snart överröstar allt annat. Hoppet tar steg för steg över, snurrar i dans med den lilla flickan, för vilken Arvid så innerligt ber ödet om ett undsättande.
Kan du inte bara snälla! Ett lyckokast till du fixade ju för mig?!
Och ödet, vars svar ingen någonsin får, söker djupt i sin korg, viker ännu ett pappersflygplan och släpper ut det över de svenska taken, på väg till någon som behöver det allra mest.
Det är först när vi vågar be om hjälp, hjälper varandra och påminner varandra om medmänskligheten, som livet orkar gå vidare. Och kanske är det så enkla insikter som föder verkliga mirakel.
