Ebba, kom till klubben ikväll, jag har något att prata med dig om, sa Erik hastigt när hon gick därifrån efter att ha handlat, medan han skyndade iväg.
Ebba vände blicken åt honom och nickade, men han såg inte att hon redan svängde runt hörnet på butiken.
Den här Erik är så mystisk, alltid så allvarlig, kanske för att han är sex år äldre än mig, tänkte Ebba medan hon gick den grusade stigen hemåt genom byn.
Hon skulle förstås dyka upp på klubben på kvällen, men vad Erik ville prata om kunde hon inte ana. Katarina hängde alltid nära honom, och lät aldrig någon annan tjej närma sig. I byn visste alla att Katarina gjort en slags slingra runt Erik och att hon hängde på hans arm som en klocka på sin handled. Ebba hade sett hur Erik duckade när Katarina försökte bjuda in honom till en dans på klubben.
Katta, lägg av, hörde Ebba, men Katarina bara skrattade utan att bli förolämpad.
Du kan inte fly, du kommer att bli kär och gifta dig, men du blir ändå min sjöng Katarina.
Om någon hade sagt det till henne, skulle Ebba ha gått på den tjugonde vägen för att undvika honom det var pinsamt, tänkte hon.
När hon förberedde sig för klubben bultade hennes hjärta lite extra. Hon var nitton år och hade hela livet framför sig. Hon drömde om att en dag gifta sig med en snäll kille och få två barn.
Erik är en bra kille, ja, han är sex år äldre, men hans blick får en rysning längs ryggen, tänkte hon medan hon stirrade på sig själv i spegeln. Den nya klänningen passade perfekt. Han hade redan skjutit av mig hem tre gånger, men var alltid så återhållsam, tog inte ens min hand, till skillnad från andra grabbar som omedelbart ville krama och släppa lös armarna.
Klubben var redan full av folk och högljudd. Så snart Ebba kliver in, fångar hon Eriks blick han har tydligt väntat på henne och rusar fram. Hon spanar efter Katarina, men ser henne inte; hon måste komma senare.
Hej lilla Ebba, sade Erik, och ledde henne till mitten av dansgolvet. De svängde till låten min lilla stjärna.
Innan Ebba hann titta ordentligt började de dansa. Erik var som vanligt allvarlig, men ett litet leende smög sig fram på hans läppar. Närheten fick henne att darra, hans famn runt hennes midja kändes både trygg och spänd. Efter ett tag kom Katarina in, stirrade ilsket på paret, medan Erik fortsatte att bjuda in Ebba till nya snurrar.
När dansen nästan var över, sa Erik:
Ebba, låt oss gå ut och ta en promenad.
Ja, gick hon med, och de smet ut medan Katarina fortfarande snurrade på golvet.
De gick förbi byn, bara tystnad och syrslingor som knarrade i mörkret, floden sänkte en sval bris och dimman bredde ut sig som en matt filt. Doften av ängsblommor virvlade runt Ebba kanske bara för att Erik fanns där.
Ebba, jag vill inte gå runt i cirklar längre, säger du ja till att gifta dig med mig?, frågade Erik, rakt från hjärtat.
Ebba stannade, förvånad, men hon hade inte förväntat sig ett förslag, bara ett kärleksförklarande.
Vad är det du tänker på?, frågade Erik, lite bekymrad.
Oj, Erik, jag hade inte räknat med det här men ja, jag säger ja, svarade Ebba och skrattade tyst. Erik kramade henne och kysste henne.
Bröllopet var en skön fest, de gifte sig av kärlek och båda var lyckliga. Efter bröllopet flyttade Ebba in i Eriks hus, där de bodde med hans föräldrar. Hon blev snabbt en del av den nya familjen; Eriks föräldrar mötte henne med värme och vänlighet. Hon hade hört de gamla skrönorna om svärmoder och svärdotter, men deras relation blev snarare en vänskap.
Ebba lyssnade alltid på sin man, för han var äldre och skulle ju leda familjen. Erik sårade inte sin fru, utan stöttade henne i svåra tider. Snart föddes en son, och Ebba kastade sig in i moderrollen. Svärmor hjälpte till med barnbarnet, ibland gick hon upp på natten för att lugna honom.
Tre år senare föddes en dotter. Far- och morföräldrarna översköllde sina barnbarn med kärlek, så Ebba behövde inte slita så mycket. Hennes egen mamma och svärmor kom ofta till hjälp.
Ebba, vi ska bygga ett hus, sade Erik en dag. Varje man måste ha sitt eget hem, svarade hon, och de började planera.
Sonen var då fem år, dottern ännu liten, och Ebba kunde inte hålla tyst om den glada nyheten. Hon hade länge drömt om ett eget hem med sina egna regler. Hon tänkte: I mitt hus får jag göra som jag vill, ha ett rum åt barnen, ett eget sovrum för oss.
Erik byggde huset, och de flyttade in. Glädjen spreds i hela familjen. Erik lekte med barnen som om han vore ett barn själv, och de tog med sig en liten kattunge som de döpte till Misse, som nu sprang runt i huset.
Ebba, vad sägs om ett tredje barn?, föreslog Erik. Hon svarade med skratt: Varför inte, vi har plats nog. Se bara vårt nya hus!
Men deras dröm fick ett abrupt slut. Erik föll plötsligt sjuk, hans hjärta gick på bara en morgon efter frukost. Ebba hjälpte honom till soffan och sprang för att hämta en ambulans, men när de kom var Erik redan död.
Sorgen var enorm. Hur skulle hon nu leva ensam med två barn i det nya huset?
Jag får bara fortsätta leva och glädjas, kanske ett tredje barn ändå, men ödet hade andra planer, grät Ebba. Varför får man ta bort en så bra man? Hon var nu änka med två barn.
Till en början grät hon varje dag, men insåg att hon måste gå vidare för barnens skull.
Jag har bara mina barn nu, jag måste klara det här, tänkte hon och började jobba två jobb för att de skulle ha allt de behövde. Föräldrarna hjälpte också till. Ebba återfick sin styrka, men män som föreslog att dejta eller gifta sig igen föll hon förbi. Hon tänkte: Vad om någon inte blir accepterad av barnen? Vad om han blir elak? Jag får vänta tills de vuxit upp.
Barnen växte upp: sonen tog examen, dottern gick på högskolan, och de bildade egna familjer. Ebba var nu 48 år och hade två barnbarn. På helgerna kom de på besök. En dag sa sonen:
Mamma, du är fortfarande ung och söt, hitta en ny man, vi har inga problem med dig, ensamhet gör livet trist.
Jag har tänkt på det, men jag vet inte om någon kan vara som Erik. Jag har mina egna skäl att tacka nej, säger hon, och skrattar åt hans skämt.
En granne presenterade henne för sin vän, en änkling vid namn Göran. Han var en anrik man från en närliggande by. Han kom med sin bil och tog med sig en flaska vin som sonen hade köpt i Stockholm. Grannen hade sagt att Göran inte drack, men han öppnade flaskan och hällde upp i två glas, ett åt sig själv och ett åt Ebba.
När de åt och drack märkte Ebba att Göran hade druckit nästan hela flaskan själv. Hon drack inte, medan han fortsatte:
Så, Ebba, efter vin blir jag lite pratig du kan flytta in hos mig. Jag har ett stort hus, men mitt är också lika bra som ditt, jag tänker inte lämna mitt hem. Så låt oss sälja ditt hus och flytta in tillsammans, sade han och pekade på sitt hus.
Men Göran, mina barn har rätt till huset, det byggdes av deras far, svarade Ebba.
Jaha, men vad tar du med dig dit? ropade Göran förargat. Inte tomma händer!
Ebba reste sig och svarade:
Vet du vad, Göran, det blir inget mellan oss. Gå hem, vi är för olika. Vi kommer inte att trivas ihop.
Vad menar du, Ebba? Vi har bara pratat två timmar och du säger att vi inte passar ihop?, protesterade Göran.
Jag har fått nog, jag förstår dig nu, sa Ebba och förklarade att hon inte ville mer.
Hon såg Göran gå ut med sin bil, men lät dörren slå i låset.
Ingen man ska bo i det här huset igen. Jag lever ensam, men jag klarar det, sa hon högt och skrattade åt sig själv.
Åh, Ebba, tänk inte på nya män, det finns inga som Erik. Jag blir kvar med barnen och barnbarnen, ensamhet är inte vacker, men det är bättre än att bo med vem som helst. Så går livet vidare
