I skolan blev jag ständigt inkallad till olika tävlingar och kunskapsprov. En gång blev jag utvald till kemiolympiaden, vilket jag tog som ett tecken på mina intellektuella förmågor.

I skolan drogs jag ständigt ut på olika tävlingar som i en konstig dröm där logiken skiftar som vinterljuset över Mälaren. En gång blev jag uttagen till kemiolympiaden och trodde först det var för att hedra mina stora hjärnskrynklor. När mamma kemist och före detta adelsdam innan hon träffade pappa fick höra det, gick hon från sin vanliga svala Ibsen-liknande skratt till att spruta ut teet och råskratta som en skärgårdskocka.

Det var faktiskt enda gången jag hört min mamma skratta så där hysteriskt. Sedan skickades jag till fysikolympiaden i Vasastan, och därefter till ännu en tävling och ännu en, som om skolledningen packade undan mig för att ge de andra barnen plats att växa i lärandets lugn. Jag började misstänka att skolan försökte osynliggöra mig med all denna deportation till prov och frågor.

Till biologiolympiaden blev jag inte ensam utvald med mig skickades Tore Kryckman. Han kunde biologi lika bra som jag kunde urskilja en älg från en bäver på julafton. Läraren i biologi, en karolinska-vurmig tant, såg så förstört på oss att man kunde tro hon övervägde hungerstrejk: Men de kommer vara borta en hel dag, hörde man biträdande rektorn trösta. Så vi sattes i en jättelik sal tillsammans med sextio främlingar, alla med bister min och tom blick.

Samtidigt stod en kvinna bakom podiet med en frostad glasbrosch, stor som en sillmacka från Göteborg, och talade inspirerande om att vi var utvalda framtidsbyggare: “Den som fuskar slutar med att stapla frysta fiskar i Frihamnen. Nåväl, det är också ett ärligt hantverk, sa hon med sin spruckna röst.

Jag sneglade mot flickan bredvid. Hon rodnade, nedsänkt blick, långa målade ögonfransar. Plötsligt började alla skriva som om någon drog igång ett Luciatåg. Tore lutade sig oroligt mot mig:
Vad gör de egentligen? Ska man skriva nu?
Han trodde säkert vi var hitbussade för att få gratis apelsinsaft. Papperet framför mig såg ut som en vit vinteräng, där det i tomrummen saknades svar. Jag viskade det till Tore. Glassbrosch-kvinnan bad mig dämpa oss.
Var finns svaren? viskade Tore.

Damen med broschen närmade sig nyfiket och undrade lite förstrött vilken skola de där två ivriga vetenskapspojkarna kom från. Om man är vän med ungdomspolisen är det bäst att svara snabbt, så jag sade: Ett hundrasjuttiotvå. Hon skrev upp det i sitt block och bet på glasögonen.
Är vi inte från etthundrasjuttiotvå fem? pep Tore.
Var tyst nu, dumhuve, svarade jag.
Han gav mig en spark som istället träffade bänken framför, där den fräkniga flickan satt. Hon vred på huvudet och stirrade som en uggla granskade oss och bad vänligt men bestämt att vi skulle akta oss i fortsättningen. Fräknarna fastnade i mitt minne.

Vad glor du på? muttrade Tore. Stör oss inte.

Efter det fick flickan en sista tillsägelse från kvinnan. Då började hon gråta tyst. Damen tröstade henne moderligt: Lita på din egen kraft, allt ordnar sig. Flickan torkade bort tårarna och plötsligt började hon lösa biologins svåra kod.

Jag satt handfallen: att samtidigt minnas Carl von Linnés levnadsår och att ta in flickans långfransar gick inte. Det blev Linné-med-ögonfransar i huvudet absurt och lite äckligt. Linné, vem han än är, passar inte med sminkade ögon.

Hur många fiskarter finns det i Dalälven? viskade Tore.
Niohundratolv, sa jag.
Säkert?
Sånt skämtar man inte om.

Mitt svar om Linné blev så vagt att det nog passar lika bra i vilken svensk barnbiografi som helst, så länge ingen egentligen kontrollerar det hela.

Vill du gå på bio? skrev jag på en lapp till flickan med fransarna. Svaret kom som en dröm: Jag är redan ihop, snirklade hon vackert. Den där flickliga oviljan att säga ja direkt det är något mystiskt med det. Jag ville egentligen bara föreslå ännu en vänskap; jag var ju redan vän med två flickor som var vänner, och deras killar sov alltid så tryggt. Det enda problemet var att min pappa fick räkna av extra kronor till min veckopeng.

Är han bättre än mig? skrev jag.
Ja.
Varför är han då inte här på olympiaden? Flickan blev tyst och började grubbla. Rimlig fråga, tyckte jag.

Blandar du Dalälven med Östersjön? viskade damen med broschen till Tore för tredje gången. Hon letade fuskpapper bland oss, men för det måste man ju i grunden förstå ämnet och det gjorde inte vi.

Tore satt som ett ilsket barn i snön som behöver vård. Fast så såg han alltid ut.

Vilket hav? Vad vill hon oss? muttrade han, påverkad av min ängslighet över att släppa blicken på flickor.

Vem är vem med Jan Malmsjö? skrev jag. Nej! kom svaret genast, plus en tecknad glad gubbe med flätor och öron. Öronen gjorde mig förälskad ordentligt dagens emojis kan aldrig mäta sig med sådana öron. Just då trängde sig Tore på med ännu en fråga.
Säg, så där bistert vilket nivå kon-formation är proteinet keratin? Keratin säger du? Uzbek? Och ekorren har ju röd päls?

Jag bekräftade, och lade konstigt till:
På vintern är den grå.

Tore skrev: Röd, men på vintern är ekorren grå. Han passade liksom in i vilken flock som helst.

Den fräkniga flickan vände sig mot mig, viskade: Alfa-spiral.
Vart då? frågade jag.
Nivån är alfa-spiral, sade hon. Vände sig bort.

Jag stirrade på hennes öron, bländad ännu en gång. Plitade ned svaret snabbt, rev av en bit från utkastspapperet och skickade: Gå på bio? Hoppades på ett ja.

Okej, dammade hennes svar ner efter ett tag.
Strax efter kom ett nytt: Visst, vi går.

Nu blev det som ett existentiellt tomrum, en riktig drömfälla. Med den känslan kastade jag mig över frågan: Vad kallas en noshörnings unge? Omöjligt att svara på medan två flickor krävde allvarliga känslor från mig samtidigt. Noshörningsunge? Noshulting? Kalv? Noshotore? Till höger lockande fransar, rakt fram fräknar jag skrev bara: Noshörningskalv.

Med fräkniga höll det till snön kom och ekorrarna blivit grå. Hon med fransarna dök aldrig upp utanför biografen. Det där mystiska hos kvinnor…

Jag vann sedan andrapris i biologiolympiaden och fick diplom men två månader för sent, efter att rektorn på min skola fått leta landsomfattande. De hittade bara en pojke med mitt efternamn: gick i ettan och storgrät när han påstod sig ha varit med i tävlingen. Hursomhelst, jag hittades.

Och jag var den ende på hela den där vetenskapliga sammankomsten som kunde vad en noshörningsunge hette. Forskarna vet fortfarande inte riktigt vad de ska kalla dem så jag gled in i lärdomens värld, blev accepterad, men sedan gick jag vilse. Som ni märker.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

I skolan blev jag ständigt inkallad till olika tävlingar och kunskapsprov. En gång blev jag utvald till kemiolympiaden, vilket jag tog som ett tecken på mina intellektuella förmågor.
– Nej, mamma, du behöver verkligen inte komma nu. Tänk efter själv – resan är lång, en hel natt på tåget, och du är ju inte ung längre. Varför ska du göra dig allt det besväret? Det är dessutom vår, och du har säkert massor att göra i trädgårdslandet, säger min son till mig. – Men varför, min son? Vi har ju inte setts på länge. Och jag vill faktiskt gärna träffa din fru, det är väl dags att lära känna min svärdotter lite bättre, svarar jag ärligt. – Då gör vi så här: vänta tills slutet av månaden, så kommer vi till dig istället. Det är ju påsk då, och vi får några extra lediga dagar, lugnar min son mig. Jag var egentligen redan på väg att åka, men jag trodde på hans ord och gick med på att stanna hemma och vänta. Men ingen kom till mig. Jag ringde sonen några gånger, men han avvisade samtalen. Sen ringde han själv upp och sa att han hade fullt upp och att jag inte skulle vänta på honom. Jag blev väldigt ledsen. Jag hade ju förberett mig på att min son och hans fru skulle komma. Han gifte sig för ett halvår sen och jag har fortfarande inte fått träffa min svärdotter. Min son, Alexander, fick jag när jag var trettio. Jag hade aldrig gift mig, så jag bestämde mig för att i alla fall få ett barn. Jag vet att det kanske anses fel, men jag har aldrig ångrat det, även om vi ibland bara överlevde, och aldrig riktigt levde. Jag jobbade alltid flera jobb, bara så att mitt barn skulle ha det som behövdes. Min son växte upp och åkte till Uppsala för att plugga. För att kunna stötta honom där tog jag jobb i Norge och skickade hem pengar till hans boende och studier. Mitt modershjärta var lyckligt över att jag kunde hjälpa honom. På tredje året tog Alexander själv extrajobb och klarade sig bättre. Efter examen fick han fast jobb och försörjde sig själv. Han kom hem ungefär en gång om året. Själv har jag skam till sägandes aldrig varit i Stockholm. Jag tänkte att när han en dag skulle gifta sig, MÅSTE jag dit. Jag började spara pengar – samlade ihop 60 000 kronor. För ett halvår sen ringde han äntligen och sa det jag väntat på – han skulle gifta sig. – Men mamma, kom inte nu. Vi kommer bara skriva på pappren, bröllopsfest blir senare, varnade han. Jag blev besviken, men vad skulle jag göra? Alexander visade sin fru på videosamtal. Verkade snäll, väldigt vacker. Och rik – hennes pappa är en riktig företagsmagnat. Jag var ändå glad för sonens skull. Tiden gick. Han bjöd varken mig till sig eller kom och hälsade på. Jag längtade efter att träffa svärdottern och krama om min son, så jag bestämde mig för att åka. Köpte tågbiljett, packade hemlagad mat och hembakat bröd, några burkar sylt och åkte. Jag ringde innan jag gick på tåget. – Men mamma, varför? Jag jobbar ju, kan inte ens möta dig. Här är adressen, ta en taxi, sa Alexander. Jag anlände till Stockholm och tog en dyr taxi, men morgonen var vacker och jag njöt av staden genom bilfönstret. Svärdottern, Maria, öppnade dörren. Hon log inte, kramade mig inte, bara visade kallt in mig i köket. Sonen hade redan åkt till jobbet. Jag började packa upp potatis, rödbetor, ägg, torkade äpplen, inlagda svampar, gurkor, tomater, några burkar sylt. Maria tittade tyst på mig, sen sa hon att det var slöseri att jag tagit med allt, för de äter inte sånt och hon lagar aldrig mat hemma. – Men vad äter ni då? undrade jag. – Vi beställer hemleverans varje dag. Jag tycker inte om att laga mat, för då luktar det i köket, sa Maria. Plötsligt kom ett litet barn in, en pojke på tre, tre och ett halvt år. – Får jag presentera, min son Daniel, sa Maria. – Daniel? frågade jag. – Nej, Danyel. Inte Daniel. Jag gillar inte när folk säger fel på namn. – Okej, som du vill, Maria. – Och jag heter inte Maria. Jag är Maria-Louise. Här i Stockholm säger alla rätt, men det vet man väl inte på landet… Jag ville gråta. Och inte för att sonen tagit en kvinna med barn – utan för att han aldrig berättat något för mig. Men det var inte alla överraskningar. Jag såg ett stort bröllopsfoto på väggen. – Åh, inget bröllop, men tur att ni åtminstone har fina bilder, försökte jag bryta isen. – Vadå inget bröllop? Vi hade festen med 200 gäster. Det var bara du som inte var där. Alexander sa att du var sjuk, så det kanske var bäst så, svarade svärdottern och såg på mig uppifrån och ner. – Ska du ha frukost? – Ja… Hon satte fram en kopp te och några bitar dyr ost. Det var hennes bild av frukost. Så brukar inte jag äta. Jag ville steka ägg och ta mitt hembakade bröd, men svärdottern sa blankt nej – ingen stekning i köket pga lukten. Brödet ville hon inte ha, de lever hälsosamt, sa hon. Då tappade jag också matlusten. Jag tog en klunk te. Svärdottern var tyst och stelt främmande. Barnet kom och ville krama mig, men Maria vevade med händerna – ingen närkontakt, man vet ju inte vad jag kan ta med mig, och barnet är känsligt. Jag hade inget särskilt till pojken, så jag räckte honom en burk hallonsylt och sa att det kan han ha till pannkakor. Maria ryckte sylten direkt ur hans händer: ”Hur många gånger ska jag säga det? Vi äter inte socker!” Jag höll på att börja gråta. Jag drack inte ens upp mitt te, gick ut i hallen och började ta på mig skorna. Maria brydde sig inte ens eller frågade vart jag skulle. Jag gick ut, satte mig på en bänk vid porten och grät. Så här ledsen har jag aldrig varit. Efter ett tag kom svärdottern ut med barnet och bar ut all min mat och sylt till soptunnan. När hon gått hämtade jag allting ur soporna och gick till centralen. Som tur var fick jag tag på en återlämnad biljett och kunde åka hem redan på kvällen. Bredvid stationen åt jag en riktig middag: soppa, kött, potatis, sallad. Det kostade, men jag är väl värd en god måltid? Jag låste in mina kassar och promenerade kring Stockholm några timmar. Staden var fin, och jag glömde bekymren en stund. På tåget hem grät jag. Sonen ringde inte ens för att fråga var jag blivit av. Jag hade snarare trott att det skulle snöa i juni än blivit så här bemött av mitt enda barn, som jag satsat hela livet på – och som till sist visade mig att mamma inte längre betyder något. Nu vet jag inte vad jag ska göra med de 60 000 kronorna jag sparat ihop till hans bröllop. Ge dem till Alexander, så han förstår att mamma alltid brydde sig? Eller spara dem, för han förtjänar dem kanske inte?