I skolan drogs jag ständigt ut på olika tävlingar som i en konstig dröm där logiken skiftar som vinterljuset över Mälaren. En gång blev jag uttagen till kemiolympiaden och trodde först det var för att hedra mina stora hjärnskrynklor. När mamma kemist och före detta adelsdam innan hon träffade pappa fick höra det, gick hon från sin vanliga svala Ibsen-liknande skratt till att spruta ut teet och råskratta som en skärgårdskocka.
Det var faktiskt enda gången jag hört min mamma skratta så där hysteriskt. Sedan skickades jag till fysikolympiaden i Vasastan, och därefter till ännu en tävling och ännu en, som om skolledningen packade undan mig för att ge de andra barnen plats att växa i lärandets lugn. Jag började misstänka att skolan försökte osynliggöra mig med all denna deportation till prov och frågor.
Till biologiolympiaden blev jag inte ensam utvald med mig skickades Tore Kryckman. Han kunde biologi lika bra som jag kunde urskilja en älg från en bäver på julafton. Läraren i biologi, en karolinska-vurmig tant, såg så förstört på oss att man kunde tro hon övervägde hungerstrejk: Men de kommer vara borta en hel dag, hörde man biträdande rektorn trösta. Så vi sattes i en jättelik sal tillsammans med sextio främlingar, alla med bister min och tom blick.
Samtidigt stod en kvinna bakom podiet med en frostad glasbrosch, stor som en sillmacka från Göteborg, och talade inspirerande om att vi var utvalda framtidsbyggare: “Den som fuskar slutar med att stapla frysta fiskar i Frihamnen. Nåväl, det är också ett ärligt hantverk, sa hon med sin spruckna röst.
Jag sneglade mot flickan bredvid. Hon rodnade, nedsänkt blick, långa målade ögonfransar. Plötsligt började alla skriva som om någon drog igång ett Luciatåg. Tore lutade sig oroligt mot mig:
Vad gör de egentligen? Ska man skriva nu?
Han trodde säkert vi var hitbussade för att få gratis apelsinsaft. Papperet framför mig såg ut som en vit vinteräng, där det i tomrummen saknades svar. Jag viskade det till Tore. Glassbrosch-kvinnan bad mig dämpa oss.
Var finns svaren? viskade Tore.
Damen med broschen närmade sig nyfiket och undrade lite förstrött vilken skola de där två ivriga vetenskapspojkarna kom från. Om man är vän med ungdomspolisen är det bäst att svara snabbt, så jag sade: Ett hundrasjuttiotvå. Hon skrev upp det i sitt block och bet på glasögonen.
Är vi inte från etthundrasjuttiotvå fem? pep Tore.
Var tyst nu, dumhuve, svarade jag.
Han gav mig en spark som istället träffade bänken framför, där den fräkniga flickan satt. Hon vred på huvudet och stirrade som en uggla granskade oss och bad vänligt men bestämt att vi skulle akta oss i fortsättningen. Fräknarna fastnade i mitt minne.
Vad glor du på? muttrade Tore. Stör oss inte.
Efter det fick flickan en sista tillsägelse från kvinnan. Då började hon gråta tyst. Damen tröstade henne moderligt: Lita på din egen kraft, allt ordnar sig. Flickan torkade bort tårarna och plötsligt började hon lösa biologins svåra kod.
Jag satt handfallen: att samtidigt minnas Carl von Linnés levnadsår och att ta in flickans långfransar gick inte. Det blev Linné-med-ögonfransar i huvudet absurt och lite äckligt. Linné, vem han än är, passar inte med sminkade ögon.
Hur många fiskarter finns det i Dalälven? viskade Tore.
Niohundratolv, sa jag.
Säkert?
Sånt skämtar man inte om.
Mitt svar om Linné blev så vagt att det nog passar lika bra i vilken svensk barnbiografi som helst, så länge ingen egentligen kontrollerar det hela.
Vill du gå på bio? skrev jag på en lapp till flickan med fransarna. Svaret kom som en dröm: Jag är redan ihop, snirklade hon vackert. Den där flickliga oviljan att säga ja direkt det är något mystiskt med det. Jag ville egentligen bara föreslå ännu en vänskap; jag var ju redan vän med två flickor som var vänner, och deras killar sov alltid så tryggt. Det enda problemet var att min pappa fick räkna av extra kronor till min veckopeng.
Är han bättre än mig? skrev jag.
Ja.
Varför är han då inte här på olympiaden? Flickan blev tyst och började grubbla. Rimlig fråga, tyckte jag.
Blandar du Dalälven med Östersjön? viskade damen med broschen till Tore för tredje gången. Hon letade fuskpapper bland oss, men för det måste man ju i grunden förstå ämnet och det gjorde inte vi.
Tore satt som ett ilsket barn i snön som behöver vård. Fast så såg han alltid ut.
Vilket hav? Vad vill hon oss? muttrade han, påverkad av min ängslighet över att släppa blicken på flickor.
Vem är vem med Jan Malmsjö? skrev jag. Nej! kom svaret genast, plus en tecknad glad gubbe med flätor och öron. Öronen gjorde mig förälskad ordentligt dagens emojis kan aldrig mäta sig med sådana öron. Just då trängde sig Tore på med ännu en fråga.
Säg, så där bistert vilket nivå kon-formation är proteinet keratin? Keratin säger du? Uzbek? Och ekorren har ju röd päls?
Jag bekräftade, och lade konstigt till:
På vintern är den grå.
Tore skrev: Röd, men på vintern är ekorren grå. Han passade liksom in i vilken flock som helst.
Den fräkniga flickan vände sig mot mig, viskade: Alfa-spiral.
Vart då? frågade jag.
Nivån är alfa-spiral, sade hon. Vände sig bort.
Jag stirrade på hennes öron, bländad ännu en gång. Plitade ned svaret snabbt, rev av en bit från utkastspapperet och skickade: Gå på bio? Hoppades på ett ja.
Okej, dammade hennes svar ner efter ett tag.
Strax efter kom ett nytt: Visst, vi går.
Nu blev det som ett existentiellt tomrum, en riktig drömfälla. Med den känslan kastade jag mig över frågan: Vad kallas en noshörnings unge? Omöjligt att svara på medan två flickor krävde allvarliga känslor från mig samtidigt. Noshörningsunge? Noshulting? Kalv? Noshotore? Till höger lockande fransar, rakt fram fräknar jag skrev bara: Noshörningskalv.
Med fräkniga höll det till snön kom och ekorrarna blivit grå. Hon med fransarna dök aldrig upp utanför biografen. Det där mystiska hos kvinnor…
Jag vann sedan andrapris i biologiolympiaden och fick diplom men två månader för sent, efter att rektorn på min skola fått leta landsomfattande. De hittade bara en pojke med mitt efternamn: gick i ettan och storgrät när han påstod sig ha varit med i tävlingen. Hursomhelst, jag hittades.
Och jag var den ende på hela den där vetenskapliga sammankomsten som kunde vad en noshörningsunge hette. Forskarna vet fortfarande inte riktigt vad de ska kalla dem så jag gled in i lärdomens värld, blev accepterad, men sedan gick jag vilse. Som ni märker.
