Jag och min man har varit tillsammans i tio år, varav sex som gifta. Under den här tiden har vi fått två barn vår äldsta son är nio år och vår yngsta bara fem månader.
Vi bor i en tvåa i centrala Göteborg, en lägenhet som jag fått i arv efter min mormor. Det är ett gammalt hus, men det känns bra att det är mitt.
Snart fyller vår son år och vi ska ordna kalas för honom. Vi har valt att fira hemma nu när ekonomin är lite tuff, det finns inte mycket pengar över. Och just då bröt en konflikt ut. Mina släktingar kan inte komma, men mannens släkt har meddelat att de alla tänker komma på en gång och dessutom vill de stanna över natten. Hur ska jag få plats med dem?
Jag är verkligen inte van vid att ha gäster som sover över. Vanligtvis kommer de bara över på kaffe någon timme och går sedan hem. Om man så gärna vill stanna i Göteborg över natten är det ju bara att boka ett hotellrum det finns ju gott om hotell öppna dygnet runt!
Vi har faktiskt blivit så osams om det här att vi har bestämt oss för att bo isär ett tag. Varför är jag så bestämd? För det första så är mina svärföräldrar inte särskilt noga med hygienen de duschar bara en gång i veckan. Kan du tänka dig hur det skulle lukta i hela lägenheten om de sov hos oss? Och jag har små barn! Dessutom bor de ju i Mölndal, bara en kvart bort med spårvagnen. Varför måste de sova över?
Har jag rätt eller fel?
Min man tror att jag inte klarar mig utan honom. Tja, det får vi väl seJag sitter nu ensam i soffan och hör hur bebisen andas tungt i sin vagga bredvid. På bordet står rester av fiskpinnar och ketchup från kvällsmaten med vår son, som redan somnat efter att ha gråtit över att pappa inte läste godnattsaga ikväll. Det är tyst, för första gången på länge tyst och alldeles stilla.
Jag plockar upp mobilen och scrollar bland bilder. Vårt lilla hem, fullt av skratt och skrik, kaos och kärlek. Och där är vi två, unga och nykära på ett hotellrum för hundra år sedan, innan barn och ansvar och partners med envisa släkter.
Jag vet inte om vi har rätt eller fel längre. Kanske finns inget facit, bara beslut som måste fattas och känslor som måste rymmas. Just nu är jag trött, men också märkligt lättad över att kunna andas själv. Jag saknar honom, men jag saknar också att få vara mig själv.
Kanske är det så här livet är ibland. Att våga säga nej, låta folk bli arga, att till och med låta någon gå för att skydda platsen där du ska leva, där dina barn växer, där du till slut ska kunna säga att här får vi plats. Och när kalaset kommer ska jag hänga upp ballonger, blåsa ut tårtan och hålla min sons hand. Vi klarar det, tänker jag. Och kanske hittar vi tillbaka till varandra, när vi har lärt oss att det är okej att sätta gränser.
Jag lägger undan mobilen, stoppar om bebisen och ler för mig själv. Göteborgs kväll är blå över taken. Imorgon är ännu en dag, och dörren står fortfarande på glänt mot försoning, mot frihet, mot något nytt.
