Det finns en sorts människor man helt enkelt inte orkar umgås med. De flesta undviker de så kallade toxiska personerna. Jag vill berätta om ett sådant tillfälle, inspirerat av en väns upplevelser. Jag skriver här, färgad av hennes intryck.
Jag har en nära relation med en släkting, vi pratar ofta och besöker varandra regelbundet. Den här gången gick jag över till Ingrid för att ta en fika. Jag köpte en princesstårta och gick dit med glada förväntningar.
Jag råkade dock komma vid fel tillfälle, för Ingrid hade redan besök. Det visade sig att Gunilla var där hennes granne. En äldre dam som blivit allt mer känd i huset, mest för att hon lägger hela sin pension på vin och öl. Hon tycker inte om att sitta ensam, så Gunilla vandrar i trapphuset och letar efter dricksällskap. Hon är otroligt påträngande.
Jag försöker hålla mig undan från Gunilla. Jag står bara inte ut. Hon pratar oavbrutet och utan bortre gräns på vad som är lämpligt. Därför blir jag alltid extra kall mot henne. Jag var redan på väg att gå, men Ingrid bad mig insisterande att stanna. Jag gjorde henne till viljes, det var ju ändå inte tänkt att jag skulle stanna länge. Medan tekannan kokade på spisen, började Gunilla babbla.
En sådan människa är det svårt att hantera. Jag blir både irriterad och full i skratt på samma gång. Ingrid har ovanliga preferenser själv hade jag aldrig bjudit in en så påfrestande granne överhuvudtaget.
Jag bestämde mig för att ge mig av snabbt. Orkade inte lyssna på allt trams längre. Senare berättade Ingrid för mig vad som hände efter att jag gått hem. En annan väninna kom förbi. Först var allt lugnt, men sedan satte Gunilla igång igen.
Det slutade med att Ingrid och hennes väninna hamnade i bråk.
Du skulle inte tro det, Gunilla grälade upp oss tills vi nästan började slåss. Jag har aldrig varit med om något liknande…
För första gången förstod jag innebörden av toxicitet. Gunilla är verkligen sinnebilden för det. Ett gräl kan uppstå på nolltid i hennes sällskap. Alla i trapphuset vet om det, ingen vill kännas vid henne. Bara Ingrid orkar med hennes fasoner.
Men nu har till och med Ingrid börjat förstå. Hon fortsatte:
Förstår du, jag och Helena har varit vänner i så många år. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Men nu är Gunilla expert på att vända oss mot varandra. Vi blev osams över ren dumhet. När jag frågade Helena hur hon mådde, sa hon att det kändes som om hon var hypnotiserad. Det kan visst hända, eller hur?
Till slut insåg även Ingrid sanningen. Det är ingen idé att försöka samtala med alla. Det är bättre att undvika dessa personer. Och jag insåg att jag är tacksam för mitt eget hus mina grannar är pålitliga och lagom.
Några veckor senare hörde jag från Ingrid att Gunilla hade flyttat. Lägenheten var till salu, och nu bodde hon hos sin dotter på grund av familjeproblem. Hela huset blev genast lugnare. Tänk vad en person kan ställa till med för så många samtidigt.
Omgivningen påverkar oss långt mer än vi tror. Jag önskar verkligen att alla kunde ha en normal familj och helt vanliga grannar. Vi har inte tillräckligt med nerver för alla dessa märkliga personer.







