Onsdag, 17 juni
Jag satt på fönsterbrädan och blickade ut över innergården, väntade på att pappa skulle komma hem från jobbet. Det har gått två år sedan mamma lämnade oss. Hon har tydligen skaffat sig en ny familj, sa pappa en gång med sorg i rösten. Varför hon gick vet jag inte. Jag börjar glömma henne mer och mer för varje dag.
Pappa försöker verkligen göra allt för mig. Jag är ju ändå tio år nu nästan vuxen, säger han. Det finns liksom ingen idé att hemlighålla saker längre. Jag har lärt mig att diska och ställa in allt på rätt plats i hyllan. Leksakerna ligger bara och samlar damm. Ensamheten känns dock tung. Jag saknar vår gamla hund, men pappa säger nej när jag ber om en ny.
Men vem ska ta hand om den? Jag jobbar hela tiden, du går i skolan och du är fortfarande för ung.
Så istället för en hund kom pappa hem med en kvinna. Hon heter Karin och började bo hos oss. Jag undvek henne, tyckte hon kändes överflödig. Men pappa kallade henne sin fru och hoppades att hon skulle bli som en mamma för mig.
Jag behöver henne inte! sa jag bestämt och gick tillbaka till mitt rum. Så fortsatte vi att leva. Jag såg hur pappa log när Karin var med. De var snälla mot varandra, skrattade och kramades. Och jag var fortfarande arg.
Pappa, jag vill att hon ska försvinna. Men Linus, så kan du inte säga. Det är svårt att vara utan kvinna som fru och mamma.
Våren blev till sommar. Jag sprang ute på gården med de andra killarna. Mina nya vänner viskade att min pappa och nya mamma nog skulle sätta mig på barnhem.
Jag blev rädd. Varför skulle de inte kunna ge bort mig? De kommer kanske få ett eget barn och då är jag bara i vägen. Jag bestämde mig för att förbereda mig på det värsta.
En dag hörde jag en halv mening från köket: “Han klarar sig, det är bäst om han kommer dit.”
Nu var det nog, tänkte jag. På natten kunde jag inte sova alls, och på morgonen började jag göra livet surt för Karin. Jag saltade hennes te, satte på spisen under en tom stekpanna. Hon fattade direkt vem som låg bakom buset.
Linus, vi behöver prata. Du är arg. Jag är inte arg för något, sa jag, men hon gav sig inte. Linus, jag vill inte göra dig illa. Du är viktig för mig… Jag är inte din älskling! Vi hyrde en stuga för sommaren vi ville överraska dig, så vi får väl berätta nu. Pappa fick tag på en hund, och vi ska hämta den idag. Du får följa med. Skojar ni!? blev jag förvånad och hoppades att det var sant. Jag kastade mig om hennes hals och kramade henne så hårt jag kunde.
Karin blev nästan tårögd, “Du ska vara glad, Linus, allt ordnar sig. Ingen anledning att gråta,” sa hon och strök mig över håret.
När pappa kom hem från jobbet åkte vi och hämtade en valp. Plötsligt kändes allt annorlunda. Jag såg inte Karin som en fiende längre. Vi blev sams. Valpen somnade i min famn på vägen hem. Alla var glada.
Jag har lärt mig att ibland behöver man släppa taget om ilskan för att se vad som faktiskt kan bli bra.
