Så kan det bli
Lilla Yrsa var efterlängtad av sina föräldrar. Men graviditeten blev svår och barnet föddes alldeles för tidigt. Hon låg i kuvös. Flera av hennes organ var underutvecklade. Respirator. Två operationer. Näthinneavlossning.
Två gånger fick man ta farväl av henne. Men Yrsa överlevde.
Ganska snabbt stod det dock klart att hon nästan varken kunde se eller höra. Den fysiska utvecklingen tog sig sakta Yrsa lärde sig sitta, greppa en leksak, så småningom gå längs möbler. Men den mentala utvecklingen kom inte igång.
Föräldrarna höll till en början hoppet uppe kämpade tillsammans, men till slut försvann pappan och mamman, Karin, fortsatte kämpa ensam.
Hon lyckades ordna en plats via landstinget. När Yrsa var tre och ett halvt fick hon cochleaimplantat. Nu hörde hon bättre, men framstegen uteblev ändå. Det blev åtskilliga besök hos specialpedagoger, logopeder, psykologer och terapeuter. Karin kom till mig med Yrsa mer än en gång.
Jag föreslog än det ena, än det andra. Karin provade allt. Men ingenting hjälpte. Större delen av dagarna satt Yrsa tyst i sin lekhage och snurrade på någon sak. Bankade den i golvet. Bet sig i handen eller på något annat. Ibland ylade hon på en och samma ton, ibland mer varierat. Karin hävdade att Yrsa kände igen henne, kallade på henne med ett eget kurra-läte och älskade när man kliade henne på ryggen och benen.
Till slut var det en äldre psykiatriker som öppet sa: Vad väntar ni er för diagnos egentligen? Flickan är i princip som en grönsak. Ta ett beslut och gå vidare. Antingen lämnar ni henne till boende eller så fortsätter ni vårda henne det har du ju ändå lärt dig nu? Att hoppas på ett mirakel, eller offra hela livet bredvid hennes lekhage, ser inte jag någon mening med. Det var faktiskt den förste som sa någonting rakt ut till Karin. Det slutade med att Yrsa fick plats på ett specialdagis och Karin började jobba igen.
En tid senare köpte hon sig en motorcykel hon hade alltid drömt om det. Började åka ut på vägarna kring Uppsala och utanför staden tillsammans med andra entusiaster. När motorn dånade glömde hon alla oroande tankar och känslor. Pappan betalade underhåll, och hela den summan gick till helgassistenter Yrsa var inte särskilt svår att ta hand om, bara man vande sig vid hennes speciella ljud.
Sedan sa en av motorcykelkompisarna till Karin: Du, jag har fallit för dig, på riktigt. Det är nåt speciellt med dig, något allvarligt, men fascinerande.
Då ska jag visa dig nåt, sa Karin.
Kompisens ansikte lyste, han trodde hon bjöd hem honom, kanske på andra äventyr. Men Karin ville visa Yrsa. Yrsa var ovanligt pigg, ylade varierat och kurrade kanske för att hon kände mammas närhet, eller kanske blev hon orolig för den främmande besökaren.
Oj, det där var ändå otroligt, utbrast motorcyklisten.
Vad hade du trott? svarade Karin torrt.
Så småningom flyttade de ihop. Motorcyklisten, Oskar, gick aldrig nära Yrsa (det kom de överens om från början) och Karin var nöjd med det. Efter ett tag sa Oskar: Ska vi inte försöka få ett barn tillsammans? Karin svarade bryskt: Om det blir ett till som Yrsa gör vi om allt igen då? Oskar blev tyst nästan ett år, men föreslog det återigen till slut.
Lille Valter föddes. Fullt frisk, tack och lov. Då föreslog Oskar: Ska vi sätta Yrsa på boende nu? Nu har vi ju en vanlig son? Då sätter jag hellre dig där, svarade Karin. Oskar backade snabbt: Jag bara frågade
När Valter var nio månader började han krypa. Upptäckte Yrsa, blev genast intresserad. Oskar oroade sig och förbjöd: Släpp inte honom till henne det kan vara farligt! Men han var mest på jobbet eller ute med motorcykeln, och Karin lät pojken krypa intill Yrsa. När Valter höll henne sällskap slutade Yrsa ofta att yla. Karin märkte att hon liksom lystrade efter honom, väntade. Valter kom med leksaker, visade hur man skulle leka, hjälpte henne med fingrarna, satte dem rätt.
En helg då Oskar var hemma sjuk såg han hur Valter rörde sig försiktigt genom lägenheten och småpratade på sitt sätt, medan Yrsa, som tidigare knappt lämnat lekhagen, följde honom som en skugga. Oskar blev rasande och krävde: Skydda min son från din idiot, eller håll honom under ständig uppsikt! Karin pekade bara tyst mot dörren.
Han blev faktiskt rädd. Efter ett tag blev de vänner igen. Karin kom till mig:
Han är ett träben, men jag älskar honom ändå, sa hon. Rätt hemskt, va?
Det är helt naturligt, sa jag. Att älska sitt barn oavsett
Jag menade Oskar, tillade hon. Tycker du Yrsa är en fara för Valter?
Jag svarade att det tydligt var Valter som ledde deras duo, men att övervakning ändå behövdes. Vi kom överens om det.
Vid ett och ett halvt år lärde Valter Yrsa att stapla byggklossarna i storleksordning. Själv talade han i meningar, sjöng små visor och visade fingerlekar som Lilla grisen. Är han ett underbarn eller? frågade Karin, Oskar vill veta. Han är så stolt att han snart spricker hans vänners barn kan ju knappt säga mamma eller pappa än
Det är nog tack vare Yrsa, sa jag. Inte alla får träna så på att hjälpa någon annan redan som liten.
Precis! sa Karin lyckligt. Det ska jag säga till min stock till gubbe.
Vilken udda familj, tänkte jag. Ett barn som inte utvecklas, en träfigur till man, en motorcykelmamma och ett litet underbarn. När Valter blev blöjfri lärde han sin syster. Att äta själv, dricka ur mugg, klä på sig och av det satte Karin som uppgift för Valter.
Vid tre och ett halvt ställde han den raka frågan: Varför är Yrsa sån egentligen?
Först och främst för att hon inte ser.
Men hon SER, invände Valter. Bara lite dåligt. Hon ser det och det, men inte det där. Och det gör skillnad med ljuset, bäst ser hon lampan i badrummet ovanför spegeln då ser hon mycket.
Ögonläkaren blev förbluffad när de dök upp med treåringen och lät honom berätta om Yrsas syn. Han tog det på allvar, ordinerade noggrann undersökning och skrev ut behandling och speciella glasögon.
Med dagis gick det sämre för Valter. Han borde gå i skolan, så smart är han! suckade förskolläraren. Han sätter sig över de andra.
Jag motsatte mig tidig skolstart: låt Valter gå kurser för små, men också gärna hjälpa Yrsa vidare. Oskar höll med mot förmodan, och sa till Karin: “Stanna du hemma med dem tills vidare. Han har ändå slutat yla, har du märkt det?”
Efter ett halvår sa Yrsa: “Mamma, pappa, Valter, ge, dricka, mjau-mjau.” Barnen började skolan samtidigt. Valter oroade sig: Hur ska det gå för henne utan mig? Är lärarna där verkligen bra? Kommer de förstå henne? Än idag, i femte klass, börjar han alltid med Yrsas läxor innan sina egna.
Yrsa talar i enkla meningar. Kan läsa och använda dator, tycker om att laga mat och städa (Valter eller mamma instruerar), älskar att sitta ute på gården och känna in omgivningen med alla sinnen. Hon känner hela kvarteret och hälsar på alla. Hon älskar att pyssla, bygga med klossar och montera isär och ihop saker.
Men allra lyckligast är hon när familjen tillsammans tar sina motorcyklar ut på landsvägen hon bakom mamma, Valter bakom pappa och de allra tillsammans vrålar något ut mot vinden.
Livet är kanske inte alltid rättvist eller enkelt, men vi har bara det liv vi har och det gäller att leva det med öppet hjärta och finna sin egen lycka mitt i utmaningarna.
