Sånt här händer ibland
Johannes var verkligen efterlängtad av sina föräldrar. Men graviditeten blev tuff, och han föddes alldeles för tidigt. Han fick ligga i kuvös. Flera av organen var underutvecklade. Han fick respiratorhjälp, två operationer och näthinneavlossning. Två gånger fick föräldrarna säga hej då till honom men Johannes överlevde.
Ganska snabbt blev det dock tydligt att han knappast varken såg eller hörde. Fysiskt förbättrades han successivt han satte sig upp, grep tag i leksaker och sedan tog han sig fram utmed soffan. Men det kognitiva utvecklingen hände liksom inget med.
Föräldrarna hoppades först, kämpade tillsammans. Sedan gled pappan bort, som om han löstes upp i tomma intet, och mamma Malin fortsatte själv.
Hon lyckades få tag på ett landstingsbidrag, och när Johannes var tre och ett halvt fick han cochleaimplantat. Nu hörde han förmodligen, men utvecklingen uteblev ändå. Det blev otaliga möten med specialpedagoger, logopeder, psykologer och andra experter. Malin kom till mig med Johannes flera gånger.
Jag föreslog: “Ska vi inte testa det här? Eller detta?” Malin testade allt. Inget hjälpte. För det mesta satt Johannes lugnt i sin lekhage och snurrade på någon pryl, slog den i golvet eller tuggade på handen. Ibland ylade han entonigt, ibland med någon slags melodi i ljudet. Malin brukade säga att han kände igen henne, kallade henne med sitt speciella “kurrande” och älskade att bli kliad på ryggen och benen.
Till slut sa en äldre psykiater till henne: “Ni, diagnos? Det är ett gående kolli. Gör det bästa av situationen. Antingen låter du någon annan ta hand om honom eller så fortsätter du själv, du har ju lärt dig nu? Att hoppas på några mirakler eller låsa in dig själv bredvid hans säng, det ser jag ingen mening med. För första gången sa någon rakt ut vad ingen annan vågat nämna. Malin lämnade Johannes på en specialförskola och gick ut i arbetslivet igen.
Efter ett tag köpte hon en motorcykel hon hade alltid drömt om det. Hon började köra runt i Stockholm och ut på landet med andra bikers. När motorn dånade försvann oron. Pappan betalade underhåll, och Malin använde hela beloppet runt 4000 kronor i månaden på helgassistenter. Johannes var, när man vant sig vid hans ljud, inte svår att ta hand om. En MC-kompis, Karl, sa till Malin: “Vet du, jag är helt tagen av dig du är en så fascinerande blandning av styrka och sorgsenhet.”
Kom, jag ska visa dig, sa Malin.
Han log stort, trodde han bjöds hem till hennes säng. Men hon visade honom Johannes. Johannes var pigg, ylande på sitt eget vis, och kurrade han hade nog känt av mamma eller oroat sig för den nya personen.
Men herregud, sa Karl.
Vad trodde du själv? sa Malin.
Efter ett tag blev det de två. Karl gick inte nära Johannes (de hade pratat igenom det innan) och Malin ville inte heller. Så småningom sa Karl: Ska vi skaffa barn? Malin svarade snabbt: Och om det blir som Johannes igen, vad gör vi då? Karl teg i nästan ett år innan han tog upp det igen: Nej men, kom igen, vi försöker ändå.
Lille Vilgot föddes. Tack och lov helt frisk. Karl: Ska vi inte lämna bort Johannes nu när vi får en normal son? Malin svarade: Jag lämnar hellre dig. Då backade Karl: Jag bara undrade
När Vilgot började krypa var det Johannes han hittade först. Direkt fascinerad. Karl blev nervös och arg: Släpp inte fram honom, det är väl ändå farligt! Men Karl var oftast på MC-turer eller jobbet, och Malin lät Vilgot vara nära Johannes. När Vilgot var i rummet ylade Johannes aldrig. Hon fick för sig att han liksom väntade och lyssnade. Vilgot plockade fram leksaker, visade Johannes hur man lekte, vecklade varsamt ut hans fingrar och hjälpte honom.
En helg blev Karl sjuk och var hemma. Han såg Vilgot vingla runt, småprata för sig själv, och Johannes som alltid annars satt för sig själv i ett hörn linka efter. Karl exploderade och krävde: Skydda min son från din idiot, eller håll ständig koll! Malin pekade tyst på dörren.
Han mjuknade. De blev sams igen. Malin kom till mig:
Han är en träskalle men jag älskar honom, sa hon. Fruktansvärt egentligen?
Det är helt normalt, sa jag, att älska sitt barn oavsett
Jag menar ju Karl, skrattade Malin. Men är Johannes farlig för Vilgot, vad tycker du?
Jag sa att Vilgot styrde helt, men att övervakning ändå behövdes. Det blev deras kompromiss.
Vid ett och ett halvt lärde Vilgot Johannes att bygga staplar efter storlek. Själv talade Vilgot i meningar, sjöng små sånger och visade fingerlekar. Är han något slags underbarn? undrade Malin. Karl vill veta. Han är så stolt att han snart spricker hans kompisars ungar kan ju knappt säga mamma än.
Jag tror det är tack vare Johannes, sa jag. Hur många får vara motor åt någons utveckling vid ett och ett halvt?
Precis! jublade Malin. Det ska jag säga till honom trästocken med ögon.
Vilken familj alltså: ett gående kolli, en trästock med ögon, en biker-mamma och ett underbarn till lillebror. När Vilgot blev blöjfri satte han nästan ett halvår på att lära Johannes samma sak. Att äta själv, dricka ur mugg, klä av och på sig det blev Vilgots uppdrag, ordinerat av Malin.
Vid tre och ett halvt frågade Vilgot på riktigt: Men varför är Johannes så där?
Han ser i princip inget, sa Malin.
Ser visst, svarade Vilgot. Bara dåligt. Det här kan han se, men inte det där. Bäst är lampan i badrummet vid spegeln där ser han massa.
Ögonläkaren blev förvånad när han fick en treåring som förklarade Johannes syn, men lyssnade och gav sedan behandling och speciella glasögon.
Förskolan fungerade inte alls för Vilgot. Han borde börja skolan direkt! Han är för smart! fräste pedagogen. Han lyssnar ju inte och tror han vet bäst. Men jag var stenhård han skulle få gå på aktiviteter, men fokus fick vara på att utveckla Johannes. Karl, oväntat nog, höll med: Stanna hemma med dem tills vidare, det där dagiset är bara trams. Har du sett att Johannes knappt ylat på ett år nu?
Ytterligare ett halvår, och Johannes sa: Mamma, pappa, Vilgot, ge, dricka och mjau-mjau. Killarna började skolan samtidigt. Vilgot oroade sig: Men hur ska det gå för Johannes utan mig? Är de bra på specialskolan? Kommer de förstå honom? Än idag, i femman, gör Vilgot alltid läxorna först med Johannes, sen sina egna.
Johannes kan prata i enkla meningar. Läsa, använda dator, och han älskar att laga mat och städa fast alltid under ledning av Vilgot eller mamma. Han gillar att sitta på bänken i gården, lyssna, lukta och kika. Han hälsar på alla grannar. Mest av allt älskar han när hela gänget tar motorcyklarna och susar ut längs landsvägen han med Malin, Vilgot med Karl och de vrålar något tillsammans rakt ut i blåstenEn eftermiddag, när solen strilade genom lindarnas löv och ljudet av barnens rop studsade mellan husväggarna, satt Johannes och Vilgot sida vid sida på bänken. Två grannar gick förbi, vinkade, och Johannes svarade tyst: Hej. Vilgot log stolt utan att säga något.
Malin ställde ifrån sig matkassarna i porten och såg på dem. För några sekunder kände hon en stilla triumf i bröstet över alla slags nederlag och misslyckanden hade vardagen ändå blivit en sorts seger. Johannes hämtade en leksak som rullat ner på marken, sträckte fram den till Vilgot och väntade på ett tack. Det kom direkt.
Karl kom körande med nyputsad MC och nytorkad stress, parkerade klumpigt och sprang fram. Han var fortfarande osmidig men när Vilgot ropade hans namn, skrattade han och slängde upp honom på axlarna. Johannes ryckte till men log när han hörde sin lillebrors glädjetjut.
Solen sjönk, skuggorna blev långa och Malin tänkte: Det här är vi inte perfekta, men oslagbara på vårt eget vis. Hon kände att hon äntligen hade släppt det där dova, ständiga obehaget. Och när kvällen kom, satt hon kvar bredvid Johannes. Han lutade huvudet mot hennes axel och mumlade ett Mamma bästa. Då blåste en svag vind genom gården och Malin kände, för första gången, att oron blåste bort med den.
I fönstren tändes ljusen, och någonstans i mörkret började Johannes nynna på sin egen melodi. För Malin behövdes inga mirakel längre hon hade fått det hon ville ha, även om det inte blev som hon tänkt.
Sånt här händer ibland. Och ibland är det alldeles, alldeles tillräckligt.
