När jag var 24 år gammal stod jag inför det svåraste valet i mitt liv: jag lämnade mina två döttrar hos min mamma. Den äldsta, Svea, var fem år, och den lilla, Tyra, bara tre. Jag arbetade tolv timmar om dagen, hade ingen att lämna dem hos, pengarna räckte aldrig till, och deras pappa hade övergett oss. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle klara oss. Min mamma sa att hon skulle ta hand om dem tills allt löser sig, och jag ung, rädd och förtvivlad gick med, i tron att det kanske bara rörde sig om några månader. Men månaderna blev till år.
I början åkte jag hem till mamma varje lördag och söndag för att träffa dem. De var för små för att förstå varför jag inte sov över. Varje besök fylldes av kramar och frågor som jag inte kunde besvara utan att gå sönder inombords:
Varför bor du inte här?
Varför går du alltid hem?
När kommer du tillbaka för alltid?
Mamma lugnade dem och sa att mamma jobbar jättemycket, men sanningen var att jag såg hur de långsamt började kalla henne mamma utan att tänka på det.
När Svea var åtta och Tyra sex år, sökte de mig inte längre på samma sätt. De gav mig en snabb kram och rusade sedan till min mamma. Jag stod kvar, stel, och kände mig mer som en gäst i deras liv än som deras mamma. En eftermiddag ramlade Tyra när hon lekte. Jag försökte trösta henne, men hon slet sig loss och ropade: Jag vill till mamma! Och då menade hon min egen mamma. Det var då jag förstod att något hade gått sönder för alltid.
Åren gick och jag försökte vinna tillbaka dem på alla sätt: nya kläder, presenter, fika, små utflykter. Allt jag kunde komma på. Men varje gång jag kom, fick jag ett snabbt hej och såg hur de fortsatte sina lekar. Min mamma utan ont uppsåt tog alla de stora besluten: skolan, sjukvården, ansvar, tillstånd. Jag var den som kom med saker, men jag var inte den som räknades.
De växte upp så och såg mig som mostern som har med sig paket, inte som hon som fött dem.
När de började skolan blev det ännu tydligare. På utvecklingssamtalen pratade lärarna bara med min mamma. Till mig sa de:
Är det du som är moster?
Och mina döttrar rättade dem aldrig.
En gång försökte jag skriva under ett tillståndspapper och Svea viskade:
Det får du inte, det måste mamma göra.
Den dagen gick jag in på skolans toalett och grät tyst, för att ingen skulle höra.
När de blev vuxna försökte jag förklara varför jag inte fanns där. Jag berättade om livet, kampen, hur jag försökte överleva. De lyssnade tyst men ingenting förändrades.
Svea sa att hon inte visste om hon borde vara tacksam eller arg, för hon känner ingenting längre.
Tyra, den yngsta, var mer rak:
Du var aldrig där. Jag kan inte ens hitta känslan som inte finns.
Idag är jag 61. Mina döttrar pratar med mig, de kommer förbi på jul och födelsedagar, de kramar om mig men de kallar mig inte för mamma. Jag är med i deras liv, men inte på den plats där jag borde vara.
Och även om jag förstått att man aldrig kan få ogjort det som varit, gör det fortfarande ont. Det är smärtsamt att se hur deras liv fortsatt utan mig.
Jag har lärt mig att tiden aldrig väntar på någon och ibland är det just det man saknar mest, det som aldrig går att få igen.
