God dag, min vän. Jag minns ännu tydligt hur jag en gång mötte en kvinna som gick längst Drottninggatan i Stockholm, hand i hand med sin lilla dotter på drygt ett och ett halvt år. Hon var så frånvarande, som om världen runtom henne inte fanns. Hade jag inte ropat på henne, hade hon nog bara gått förbi utan att märka mig. Först när hon fick syn på mig lyste hennes ansikte upp, men lika snabbt gled en märklig likgiltighet över henne igen. Jag frågade vad som stod på, och då berättade hon hela sin historia, om de svårigheter familjen gick igenom.
De hade gift sig av kärlek. Förlovningstiden hade varit vacker, fylld med romantik, promenader vid Mälaren och små lyckliga stunder de två emellan. Efter bröllopet bar hennes man henne över tröskeln, och de letade alltid efter lugn och förståelse trots att vägarna ibland ledde dem åt olika håll.
Sedan, när dottern föddes, förändrades allt på ett ögonblick. Hennes make fick nu erfara vad det innebar att vara förälder, och sanningen var att han inte alls trivdes med det. Han arbetade hemifrån, och barnets gälla skrik och gnäll gjorde det svårt för honom att koncentrera sig. Självklart låg barnomsorgen mest på hans fru, men ibland blev han ändå irriterad på att han inte kunde arbeta ostört.
När mannen insåg att hans hustru var föräldraledig och att hushållets inkomster minskat betydligt, började han utnyttja situationen för att få henne att ta hela ansvaret för barnet själv. Efter ett tag bad han henne gå tillbaka till arbetet, och föreslog att någon av mor- eller farföräldrarna skulle passa flickan.
Han brydde sig inte om hennes förklaringar om att mor- och farföräldrarna inte skulle klara av att ta hand om ett så litet barn, utan hade bara familjens plånbok för ögonen. Han övervägde alla alternativ, däribland heltidsförskola, bara för att slippa ansvaret. Från den dagen slutade han också att ge henne pengar till hushållet, och började istället handla själv eftersom han tyckte att hon slösade med deras pengar och köpte saker som de inte behövde.
Kvinnan började därför ta långa promenader i Vasaparken och besökte lekplatser med sin dotter, bara för att slippa vara hemma med maken.
Djupt bekymrad frågade min vän vad hon borde göra. Jag hade inga råd att ge. Att skiljas? Det fanns inte på kartan, för trots allt älskade hon honom och var för fäst vid honom. Dessutom ville hon, för dotterns skull, inte splittra familjen flickan skulle växa upp med båda sina föräldrar. Samtidigt var hon utled på att ständigt bli anklagad för att inte dra in pengar, fast det egentligen inte var hennes fel.
När vi till sist skildes åt sade jag bara det vanliga, “Var stark”, “Det kommer att ordna sig” och “Allt blir bra till slut”. Jag hoppas innerligt att det verkligen blev så.
