Vem bryr sig om dig när du är över femtio, sa maken och skrattade lite. Men Ylva tänkte att det var dags att kolla själv.
Ylvas man, Lennart Pettersson, var en kille med åsikter. Inte bara en eller två, utan säkert tjugo olika, alla lika bergfasta. Han hade bestämda uppfattningar om att den enda riktiga ärtsoppan kokas på rimmat fläsk, att katter är smartare än hundar, att TV-ljudet ska vara på exakt fyrtiotvå – varken mer eller mindre. Men hans viktigaste tes var ändå: kvinnor över femtio är ointressanta för män.
Hur han presenterade den här teorin varierade beroende på humöret.
Ibland lite akademiskt: det är bara naturen, Ylva, inget personligt.
Ibland filosofiskt: så är livet, det är bara att acceptera.
Och ibland, oftast när Ylva tog på sig en ny klänning eller målade läpparna, rakt och utan krusiduller: du har ju passerat femtio, vem skulle vara intresserad av dig?
Utan frågetecken. Mer som ett konstaterande.
Ylva var femtiotvå. Hon jobbade som ekonom på ett byggföretag, gjorde yoga på morgnarna, läste böcker på kvällarna och bakade bullar till helgerna. Lennart åt dem glatt, utan att förstå att det faktiskt var någon som behövde bullarnas skapare.
De hade levt ihop i tjugosex år. Under tiden hade Lennart blivit lite rund om magen, blivit tunnårig och slipat sina teorier till perfektion. Ylva var annorlunda. Inte att hon inte förändrats alls, men på ett annat sätt.
Hennes väninna, Maja, märkte det först.
Ylvis, sa hon en dag när de tog en fika och såg på Ylva med en speciell blick, du vet den där blicken som betyder att nu kommer det något viktigt, kanske lite galet. Vet du om att du faktiskt är riktigt snygg?
Lägg av, svarade Ylva som vanligt.
Nej, jag menar allvar. Helt ärligt! Och du, ska vi inte registrera dig på en dejtingsajt? Bara på skoj. Som ett experiment!
Ylva satte ner kaffekoppen.
Är du alldeles tokig?
Vi gör bara en profil, hittar en fin bild på dig. Så får du se vad som händer.
Det händer säkert ingenting, sa Ylva. Jag är ju över femtio. Vem skulle vara intresserad?
Orden kom ut. Och hon kände igen varenda tonfall och ord Lennarts ord, inte hennes.
Maja var en doer. Hon tiggde inte och tjatade sällan, det var inte hennes stil. Istället gjorde hon det bara väldigt krångligt för Ylva att säga nej. Så den kvällen kom hon hem till Ylva med laptopen under armen, en flaska vin och ett ansiktsuttryck som visade att nu var allt redan bestämt.
Så, sa Maja och placerade flaskan på köksbordet. Nu gör vi din profil. Snabbt och snyggt, inga knopar.
Vänta nu, hann Ylva säga, fortfarande med förklädet på. Vilken profil?
På en dejtingsajt. Jag sa ju det.
Du sa. Och jag sa nej.
Du sa “vem skulle vilja ha mig”. Det är något helt annat.
Ylva tittade på Maja. Maja höll blicken. I hennes ögon såg Ylva säkerheten hos någon som vet att hon har rätt och bara väntar på att andra ska fatta.
Maja, jag är femtiotvå.
Det vet jag. Jag har känt dig i trettio år.
Jaha?
Jaha. Sätt dig nu.
Ylva slog sig ner. Inte för att hon gett upp, utan för att benen var trötta. Det hade varit en lång dag. Hon hade jobbat över och fastnat på Essingeleden på vägen hem. Så hon satt bara. För att hämta andan.
Nu med en bild, sa Maja och öppnade sin dator.
Vilken bild?
En bra. Har du någon där du ser fin ut?
Ylva funderade. De senaste fotona var från jobbets julbord. Där stod hon i hörnet med ett glas och blicken på sniskan, eftersom Lennart ringt tre gånger under kvällen och undrat när hon skulle komma hem.
Jag har från nyår, sa hon osäkert.
Visa.
Ylva visade. Maja granskade länge.
Den är bra. Du, på riktigt varför sjunker du ihop så ofta i verkliga livet, men är rak i ryggen på bild?
Det är ju ingen som ser mig på foto, svarade Ylva och insåg själv inte riktigt vad hon menade.
Maja kollade på henne med plirande ögon, blev tyst i en sekund och öppnade vinet.
Det tog tid att skriva profilen. Mer korrekt, Maja skrev och Ylva protesterade om varje punkt.
“Syfte med dejting?” Skriv “få vänner”, Ylva.
Jag vill inte få nya vänner.
Det är inte viktigt. Skriv bara det.
“Berätta om dig själv.” Vad ska jag skriva? “Ekonom, kan baka kanelbullar och lever med en man som har en teori om kvinnor över femtio?”
Låt mig. “Aktiv, vetgirig, älskar att läsa och är nyfiken på livet.”
Men jag reser aldrig.
Vill du resa?
Ylva tänkte efter ett tag.
Jo, det vill jag faktiskt.
Då var det ju inte en lögn.
De tog den där nyårsfotot klarröd klänning, håret uppsatt, och något livfullt i blicken. Lennart hade aldrig sett klänningen. Han hade redan somnat när hon kom hem den kvällen.
Klart, sa Maja och slog igen datorn. Profilen är uppe.
Och nu då?
Nu väntar vi.
På vad då?
Du får se.
Ylva hällde upp vin i sitt glas och kikade ut mot gatan. Utanför var det nästan mörkt, en ensam lyktstolpe lyste, kala grenar vajade i blåsten. En helt vanlig kväll. Lennart satt i vardagsrummet och såg på TV ljudet förstås på fyrtiotvå. TV:n mumlade på. Allt var som alltid.
“Jaja”, tänkte Ylva. “En profil mer eller mindre det händer ändå inget.”
Hon drack ur och gick för att diska.
Morgonen därpå hade hon redan glömt bort hela datingsajten. Helt.
Hon åkte till jobbet, kämpade med kvartalsrapporten hela förmiddagen, käkade en trist pastasallad i lunchrummet och halv tre fann hon sig själv stirra ut genom fönstret och räkna duvorna på taket mitt emot.
Mobilen låg kvar i väskan.
Vid fem tog hon trots allt upp den. Mest för att se om Lennart skickat nåt. Nej, det hade han inte. Men det hade kommit en notis från sajten. En röd cirkel med en siffra.
Elva.
Elva meddelanden, på en dag.
Ylva glodde på skärmen. Skärmen stirrade tillbaka. Hon slog igen mobilen, väntade några minuter innan hon öppnade igen.
Elva.
“Säkert bara spam”, tänkte hon.
Hon öppnade appen. Ingen spam. Bara elva män med bild, namn och riktiga meningar. Någon skrev kort: “Hej, snygg profil!” Någon annan längre, mer eftertänksamt. En, Per-Arne, femtiofyra, skrev tre långa stycken om böcker, om att det var sällan han sett någon med just det där uttrycket på en bild, och att han verkligen älskar att resa.
Ylva läste igenom allt två gånger.
“Resa det skrev jag ju också”, kom hon ihåg. Och hon blev lite generad, men bara lite.
På kvällen ringde hon Maja.
Det är elva stycken, sa hon istället för hej.
Redan?! Jag sa ju det! Maja lät exalterad.
En skriver om böcker och sånt.
Svara honom.
Jag vill inte.
Ylva.
Men ärligt? Jag är femtiotvå och gift.
Svara.
Ylva svarade inte. Den kvällen stod hon vid diskbänken och tänkte på Per-Arne och hans tre långa stycken.
“Helt otroligt”, sa hon till sig själv.
Men morgonen därpå öppnade hon ändå appen. Siffran hade ändrats.
Tjugoåtta.
Ylva satte sig försiktigt på sängkanten. Lennart sov fortfarande.
Tjugoåtta män hade skrivit till henne på bara en natt.
Hon bläddrade varsamt, nästan rädd att råka förstöra något. Här var Anders, fyrtioåtta, ingenjör, rolig bild ihop med en katt. Där var Mikael, femtiosex, prydlig slips, skrev: “Du är en mycket vacker kvinna.” Och Denny där fastnade hon fyrtioett, fotad på en fjälltopp, meddelade helt kort: “Hej. Berätta om dig själv.”
Fyrtioett. Alltså elva år yngre än Ylva.
Hon stängde mobilen. Öppnade den igen.
Vid slutet av dag två passerade antalet femtio.
Femtitvå när hon räknade sista gången.
Hon satt med en kopp kvällste i köket och bläddrade bland meddelandena som om hon gått till Konsum för att köpa jäst och kom hem med en skattkista. Här var Viktor, femtio, egen företagare, som skickat en dikt förvisso någon annans, men ändå. Här fanns Nils, skrev: “Du verkar fin, skulle gärna träffa dig för en fika.” Och så Denny från fjällen igen, som hade skrivit en andra gång när hon inte svarat försiktigt, utan påtryckningar: “Är du upptagen kanske? Inga problem.”
Ylva såg länge på den texten.
Lennart pratade med TV:n inne i vardagsrummet. TV:n svarade. De funkade faktiskt bra ihop.
“Vem skulle vara intresserad”, mindes hon.
Femtitvå män på två dygn. Några i hennes ålder, några yngre. En hade skrivit poesi. En annan väntade tålmodigt på svar och frågade igen, vänligt och respektfullt.
Lennart Petterssons teori höll på att spricka i fogarna. Långsamt, men säkert, som gammalt parkettgolv när man går.
Ylva drack ur sitt te. Ställde koppen i diskhon. Och såg sig för första gången på länge i köksfönstrets spegelbild inte i förbifarten, utan länge och noggrant.
Där stod en kvinna på femtiotvå. Rak i ryggen. Med vackra ögon. Som på två dagar fått femtiofyra meddelanden från helt okända män.
Jaha, sa hon tyst till sitt eget spegelbild.
Spegelbilden höll med.
Mobilen låg på nattduksbordet.
Lennart sträckte sig efter sina glasögon bredvid låg mobilen, och precis då lyste skärmen upp: nytt meddelande. Han tog mobilen med den likgiltighet som bara den riktigt ointresserade har. Tittade. Rynkade pannan.
Sen tittade han igen.
På skärmen stod: “Denny: God morgon! Tänkte på dig…”
Lennart Pettersson satte sig långsamt upp i sängen. Som någon som just fått veta nåt viktigt, men ännu inte vet om det är bra eller dåligt.
Ylva, ropade han.
Ylva stod i köket och kokade kaffe. Hon hörde, men tog det lugnt.
Ylva!
Jag kommer.
Hon gick in med sin kaffemugg, lugn som en filbunke. Lennart höll mobilen som om den var en smällare som kunde explodera när som helst.
Vad är det här? frågade han.
Ylva blickade på skärmen, sen på sin man. Tog en klunk kaffe.
En notis, svarade hon.
Det ser jag, men vem är den där Denny?
Från dejtingsajten.
Tystnad. En ordentlig paus.
Vilken dejtingsajt?! Har du registrerat dig där?
Ja.
Varför då?!
Ylva ställde kaffekoppen på nattduksbordet, såg på honom utan ilska, nästan nyfiket, så som man kan titta på ett matteproblem man redan har lösningen på.
Jag ville testa din teori, sa hon.
Vilken teori?
Om kvinnor efter femtio. Du vet. “Vem skulle vara intresserad?”
Lennart gapade. Stängde munnen. Tittade på skärmen igen nu hade det hunnit komma tre nya notiser medan han höll på.
Och hur många är det då han fick inte fram resten.
Femtiofyra, sa Ylva. På två dagar.
Femtiofyr… mumlade Lennart. Som om han försökte smaka på siffran, men den kändes fel.
Några är till och med yngre än jag, la Ylva till, tog med sig kaffet och gick tillbaka till köket.
Lennart stod kvar i rummet med mobilen i handen. Utanför var det en helt vanlig morgon lyktstolpen hade slocknat, träden var kala, och gråsparvarna kvittrade på taket. Allt var som det brukade. Men någonstans hade hans teori slutat gälla.
Helt och hållet.
