Har du verkligen tänkt förändra ditt liv efter fyrtio år under samma tak, bara för att du fyllt sextiotre?
Ellinor satt i sin älskade fåtölj och såg ut genom fönstret, försökte rensa tankarna efter dagens händelser. För bara några timmar sedan hade hon stressat med middagsförberedelser och väntat på Arvids återkomst från fisket. Han kom hem, men utan fisk, och istället med nyheter han länge velat dela men inte vågat.
Jag vill skiljas, och hoppas du kan möta det med förståelse, sade Arvid utan att se henne i ögonen. Barnen är vuxna, de kommer att förstå, barnbarnen bryr sig inte, vi kan sluta det här vänskapligt.
Vi har levt fyrtio år tillsammans, och nu vill du börja om? Ellinor var förvånad. Jag har rätt att veta vad som händer nu.
Du får behålla lägenheten inne i Stockholm, jag flyttar ut till stugan i Norrtälje, Arvid var uppenbarligen förberedd. Det finns inget att dela, och allt tillhör ändå våra döttrar så småningom.
Vad heter hon? undrade Ellinor resignerat.
Arvid rodnade, började plocka med sina saker och låtsades inte höra frågan. Ellinor hade inga tvivel om att en rival fanns. Som ung hade hon inte oroat sig för sådant här, och det var otänkbart att hon skulle bli ensam på äldre dagar och att Arvid skulle lämna henne för en annan kvinna.
Det ordnar sig nog, det blir bra igen, försökte döttrarna Malin och Ylva trösta henne. Ta inte pappas beteende på så stort allvar.
Det är inget att ändra längre, suckade Ellinor. Jag lever vidare och gläds åt er lycka, det är nog för mig.
Malin och Ylva tog bilen till stugan för att tala allvar med sin far. De kom tillbaka nedstämda och höll sanningen för sig själva. Istället började de insistera på att Ellinor kanske kunde må bättre ensam, slippa bekymra sig om någon annans behov. Ellinor förstod och ställde inga frågor, försökte bara leva vidare. Det var inte lätt, släktingar och vänner kom ständigt med nyfikna frågor om hennes läge.
Tänk att ni varit gifta så länge, och nu när det ska vara lugnt flyr mannen till en annan, tisslade grannarna, mindre diskret än de borde. Är hon yngre än du, eller rikare?
Ellinor visste inte vad hon skulle svara, men tänkte alltmer på rivalens personlighet och ville möta henne. Hon åkte alltså till Arvids stuga under förevändningen att hämta inlagda bär från sommaren. Hon lät bli att ge förvarning, för att säkert träffa rivalen och det gjorde hon.
Arvid, varför sa du inte att din exfru skulle dyka upp? klagade den excentriska kvinnan överdrivet sminkad. Jag trodde ni reds ut det här, hon har inget att göra här.
Har du på riktigt valt henne framför mig? frågade Ellinor, granskande kvinnan som uppträdde fräckt.
Ska du verkligen stå där och låta henne förolämpa mig? skrek kvinnan. Jag är bara några år yngre än er, men ser mycket bättre ut.
Om hon på fullt allvar tror att färgstark makeup är det viktigaste i livet i den åldern, sade Ellinor, och försökte få kontakt med Arvids förlägna blick.
På väg mot busshållplatsen hörde hon den “målande” kvinnans rop och kämpade för att inte gråta. Hemma lät hon känslorna komma och ringde sin syster Ingrid för att få sällskap.
Nå, nu får det vara, sade Ingrid medan hon bryggde pepparmyntste. Du tyckte ju själv att Arvids nya inte var vacker, och hon verkar inte särskilt klok heller.
Kanske har hon rätt, och jag ser ut som en gammal tant, tvivlade Ellinor.
Du är väldigt fin för din ålder, sade Ingrid ärligt. Det är bara ett misstag att på äldre dagar gå i leopardtights eller minis. En kvinna är vacker i varje ålder, om hon bär sig själv med stil.
Ellinor betraktade sig i spegeln och insåg att Ingrid hade rätt. Hennes hälsa var bra, hon var i god form, klädde sig snyggt och döttrarna gav henne fina krämer. Hon var aldrig högljudd eller vulgär, och kunde inte tänka sig att uppträda som rivalen.
Men då så, fortsatte Ingrid. Nu när du är fri kvinna kan du njuta av livet. Döttrarna är självständiga, det finns massor att göra och upptäcka i den här åldern. Jag tänker inte låta dig tappa modet.
Ingrid höll sitt löfte och tog med Ellinor till teatrar, promenader och konserter. Snart hade de samlat ett gäng vänner i samma generation. Där fanns till och med en gentleman som visade intresse för Ellinor, men hon avböjde fler möten.
Jag hör att du hänger på teatrar nu, fått nya vänner kanske gifter du om dig? undrade Arvid när de möttes i en matbutik.
Hur kommer det sig att du är så långt från stugan, handlar du till den nya eller lagar hon inte mat? frågade Ellinor.
Jag har alltid handlat här, och det är svårt att bryta vanor när man är äldre, mumlade Arvid.
Ellinor lät saken bero och gick hem. Arvid kände ett starkt behov av att ta kontakt, berätta hur mycket han ångrade skilsmässan. Han hade hela livet varit familjen trogen, tills den energiska Lena förde hans liv in i ett virrvarr av passion.
Inledningsvis var livet med Lena spännande, men det blev snart klart att hon inte brydde sig om hushållet, trivdes bäst med att samla skvaller kring män och festa. Arvid längtade allt oftare hem, och efter mötet med Ellinor ökade det ännu mer. Hon gjorde inga scener, bråkade aldrig, han såg bara hennes lugn och värdighet. Han hade aldrig trott att just det, hennes ro och trygghet, skulle saknas så mycket.
Du har ju köpt torkade aprikoser, jag bad om plommon och osten är inte den rätta fettprocenten, majonnäs glömde du helt! klagade Lena när han kom hem.
Tidigare handlade Ellinor eller vi gjorde det tillsammans, muttrade Arvid. Du försöker överlämna allt till mig.
Sluta jämföra mig med din exfru! fräste Lena. Säg inte att du ångrar att du lämnat henne.
Arvid ångrade djupt, men insåg att det var meningslöst att säga något. Ellinor hade inte gjort någonting för att få honom tillbaka, hon var bara sig själv, och han längtade förtvivlat efter förlåtelse.
Han visste dock att hon aldrig skulle lita på eller ta honom tillbaka igen. Några gånger var han nära att ringa henne, och efter ännu ett gräl gick han till lägenhetsdörren med sitt hjärta i halsgropen.
Behöver du hämta något? frågade Ellinor, höll honom på andra sidan tröskeln.
Jag skulle vilja prata, har du tid? mumlade Arvid, medan lukten av Ellinors plommonpaj fyllde hallen.
Jag har varken tid, ork eller lust, svarade hon lugnt. Ta det du behöver, jag väntar gäster.
Arvid fann inget att ta med, hade mycket att säga, men inga ord kom. Han gick tillbaka till stugan och började laga mat åt sig själv Lena var ute i byn igen. Hon kom hem uppspelt, och Arvid blev övertygad om sitt beslut och lät henne packa.
Efter Lenas dramatiska exit ville han ringa Ellinor och berätta, men avstod och försökte finna ro. Arvid kände sitt ex alldeles för väl för att förstå att förlåtelse var en omöjlig dröm.
Kanske med tiden skulle han kunna komma med ett erkännande och samtal, för sin egen sinnesro. Han hoppades på förlåtelse, men inget mer Ellinor var för stolt för att släppa in honom i sitt liv igen, och han visste det redan när han började med Lena.
Nu levde han i stugan, Ellinor i Stockholmslägenheten, döttrarna och barnbarnen omkring sig, besök på teatrar och gemenskap. I hennes liv fanns ingen plats för det förflutna.
Ibland kommer förändringar när vi minst anar det och även om de skapar smärta, kan de öppna dörrar till styrka, självrespekt och nya upptäckter. Livet fortsätter, och varje ny dag ger oss chans att vara den vi vill vara.
