Jag tänker inte bo kvar hos er längre! Ni tycker aldrig att nåt är rätt! Saga tittade ilsket och sårad på sin mamma. Okej när jag var barn: gå inte hit, gör inte det där, men nu är jag tjugo, mamma! Tjugo. Jag har varit myndig i två år.
Och eftersom du är myndig och inte vill bo hos oss längre, så får du hitta ett jobb, hyra en egen lägenhet och betala för dig själv. Där har du mitt svar, dotter.
Fantastiskt! fnös Saga. Först är det plugga nu, inga fester eller flum, och sen är det börja jobba. Ska jag strunta i plugget nu, eller? Ska ni inte hjälpa er egen dotter lite?
Du är ju självständig, Saga. sa pappa, och höll med mamma. Du vill inte ha våra råd, så då kan du leva helt självständigt också om du vill slippa vår inblandning.
Helt nöjd var Saga egentligen inte. Mamma ställde aldrig krav på städning och matlagning, pappa betalade hyra och mat och slantade emellanåt över lite extra pengar till sin älskade dotter. Det var onekligen bekvämt att bo hemma. Om bara föräldrarna kunde låta henne vara…
Stoltheten satte ändå käppar i hjulet för att be om ursäkt. I familjen brukade man skoja om att en av Sagas gamla släktingar var en övertygad frihetskämpe en gång i tiden. Och när föräldrarna suckade över hennes envishet påmindes det jämt om henne.
Saga skaffade sig jobb och lyckades hyra en liten etta i Hornstull, alldeles nära universitetet. Först nu förstod hon vad det innebar att ha knapert med pengar. Hon hade tidigare bara hört om sånt på bussen, när föräldrar diskuterade bekantas problem, eller i morgonsoffan på TV: pengarna räcker inte till det mest basala.
Största delen av hennes måttliga lön gick direkt till hyran. Mat, SL-kort och övriga nödvändigheter tog också sitt. De där stökiga festerna hon alltid längtat till, gled plötsligt längre ner på prioriteringslistan. Hon lärde sig värdera pengar och upptäckte att föräldrarnas tjat inte längre kändes lika orättvist.
En kväll på vägen hem från jobbet gick två unga killar framför henne, skrattande och bytte råa skämt med svordomar. Saga skakade på huvudet. Vad rör sig egentligen i deras hjärnor? Några vettiga tankar verkar det i alla fall inte finnas där.
Utanför en till synes öde butik satt som vanligt en äldre dam. Saga såg henne ofta på trappan där. Hon mumlade ibland för sig själv, men inga ord gick att urskilja. Vid hennes fötter stod en gammal konservburk dit förbipasserande ibland slantade ner några enkronor. Men i Swishens tidevarv är det sällan någon har kontanter på fickan längre. Själv brukade Saga spara några småmynt i fickan åt tanten, varför visste hon knappt ens själv. Förut hade hon aldrig ens noterat en tiggare.
Fast att kalla denna kvinna tiggare kändes fel. Trots slitna kläder och konservburk strålade hon av en sorts värdighet. Hon nickade tacksamt till alla som la pengar och satt sedan tåligt kvar på de kalla stentrapporna.
Killarna framför Saga fnyste hånfullt åt damen. En av dem sparkade iväg burken så den skramlade bort över asfalten och mynten for åt alla håll.
Tanten reste sig med möda och började plocka upp pengarna, händerna skakade men hon fortsatte envist.
Vad håller ni på med, puckon! utbrast Saga upprört och hjälpte till att samla upp mynten.
Killarna skrattade rått åt henne, ropade något oförskämt och gick vidare.
Här, varsågod, sa Saga och räckte fram pengarna, och vänta lite Hon tog fram en tjugolapp och gav tanten.
Tack, viskade damen, och såg plötsligt yngre ut än åren antydde. Jag känner igen dig. Du ger pengar här varje gång.
Hon smekte burken med krökta fingrar.
Den blev bucklig. Jag får leta upp en ny.
Hennes händer darrade. Saga tyckte hon såg tagen ut, nästan sjuk.
Bor du långt härifrån? frågade Saga.
Nej då. Ser du punkthusen där bortanför? Jag bor där.
Får jag följa dig? Det verkar som om du har svårt att gå.
Hjärtat satte sig, blev orolig, sa kvinnan tungt och tog Sagas arm. Jag ska inte hålla dig länge.
I den lilla lägenheten på tredje våningen möttes de av en skock katter. Saga tappade nästan räkningen.
Tolv stycken, sa damen som sett hennes min. Inte trodde jag själv en gång att det skulle bli så.
Varför har du så många?
De behöver mig, inte tvärtom. Utan mig klarar de sig inte. Kapa och Lusse lämnades i en sopsäck mitt i vintern. Jag skulle slänga sopor men hittade dem där. Lusse pep, Kapa var helt stel. Pärlan tog jag ifrån några killar, och Rolf dök bara upp utanför affären. Fia födde sina ungar i källaren. Jag var tvungen att ta hem dem så ingen skulle förgifta dem… Tror du att jag är tokig?
Nej, nej, skyndade Saga säga. Det är bara många, alltså. De måste ju ha mat.
Det är därför jag sitter ute och tigger nickade damen.
Efter det blev de vänner. Det låter kanske konstigt, men Saga kunde inte gå vidare som om inget hänt. Hon började hälsa på Signhild, som damen hette, ibland. Hon berättade om Signhild och katterna på sina sociala medier. Förvånande nog dök det, bland spydiga kommentarer, upp vänliga ord och erbjudanden om hjälp och det blev snabbt fler.
Dotter, funderade pappa varför gör du det här? Du har aldrig varit djurvän direkt.
Pappa, djuren har inget med saken att göra. Fast… Vi pratade aldrig om djur hemma, jag frågade aldrig om vi kunde ta hem en katt eller hund. Då tänkte jag inte på det, och nu undrar jag varför.
Saga tvekade, men tillade sedan:
Signhild sa att det inte är katterna som behöver henne, utan hon som behövs av dem. Hon räddar dem. Utan henne hade de varit borta för länge sen.
Ska du släpa hem halva stan nu? suckade mamma. Titta så många de är, Saga.
Alla kan inte ta in så här många, sa Saga lågt. Jag hade aldrig klarat det. Men att hjälpa lite är inte så svårt.
Men du klagade nyss på pengabrist, och nu ger du bort ännu mer till en främmande människa! Tycker du inte att den där tanten lurar dig?
Mamma, jag har aldrig sagt att hon lurar någon. Hade jag inte skrivit om katterna på Facebook så hade ingen vetat nåt ändå.
Du är fortfarande ett barn, Saga.
Nej, jag är vuxen och har egna tankar. Jag kräver inte att ni älskar katterna eller hjälper till. Men det här har blivit en del av mitt liv nu. Jag har träffat någon som lever på ett annat sätt.
Vadå, tänker du också fylla din lägenhet med katter och sluta med allt annat? blev pappa upprörd. Förr kallades sådana för gamla ungmör och katttanter.
Nej, pappa, jag kan inte ens ta hem en enda, hyresvärden förbjuder djur. Men jag är vuxen och min väg är min egen.
Visst, sa pappa trött. Men tänk på att offra hela livet på det här… Vi tycker bara synd om dig.
Tyck inte synd om mig, pappa. Jag mår faktiskt bra.
Saga fortsatte hjälpa Signhild. Genom Facebook lyckades hon hitta nya hem åt fyra av Fias kattungar, de som annars skulle ha förgiftats i källaren. Men åtta katter blev kvar. De flesta var gamla, och ingen ville ha dem längre, och Signhild hade blivit så fäst vid dem att hon inte skulle kunnat leva utan dem.
Saga, om nåt händer mig, snälla, överge dem inte. Vet att det är mycket begärt. Men du är den enda jag har kvar.
Det dröjde innan Saga vågade fråga varför Signhild var ensam. En dag berättade kvinnan ändå: hennes ende son hade inte kunnat få barn, skiljt sig och dött i en arbetsolycka. Sen dess hade hon bara katterna kvar och kunde aldrig lämna någon utanför hjälp.
En morgon, när Saga kom som vanligt, öppnade ingen. Hon ringde på hos grannen.
Hej, har du sett Signhild idag? Kan hon ha gått iväg?
Nej du, sa grannen, hon var dålig idag. Usch, hoppas det inte har hänt nåt. Vänta, jag har extranyckel.
Signhild låg som om hon sov fridfull, utan bekymmer, omgiven av sina katter som gick förvirrat omkring och jamade.
Ja, herregud, vår Signhild har gått bort, viskade grannen. Saga började gråta. Det var första gången hon mötte döden så här nära.
Vad ska jag göra nu? Vad gör man? mumlade hon hjälplöst.
Här, Saga, hon har lämnat en lapp till dig på bordet.
Genom tårarna läste Saga de noggrant skrivna orden. Signhild hade testamenterat sin lägenhet till Saga, med en bön: Lämna inte mina katter i sticket, du är den enda jag kan be om hjälp, min flicka…
Det blev en chock att plötsligt behöva lära sig all juridik kring arv. Värre hade det varit utan Vilgot.
Vilgot hade hon träffat via sitt första inlägg om katterna. Han var en av de få som stöttade henne. De började skriva, sedan träffas. Vilgots familj var annorlunda de hade alltid haft djur, han älskade verkligen djur, hjälpte på katthem, fixade med sociala medier och engagerade sig. Det var tack vare honom de lyckades hitta hem åt de fyra småkatterna.
Vilgot pluggade juridik, och han blev ovärderlig när det gällde lägenheten.
Saga, vad häftigt! utbrast kompisen Elin. Egen lägenhet! Be Vilgot fixa så katterna hamnar på katthem klart!
Men Elin, så kan jag inte göra. Jag lovade Signhild att inte lämna dem.
Men hon är ju död, det vet ju ingen. Lägenheten är din! Vill du att alla dessa djur ska sabba hela ditt liv? Och tänk om de lever jättelänge!
Så länge de vill, så vill de. Jag klarar inte att svika ett löfte. Och de är så mjuka och snälla.
Du låter som en gammal tant, flinade Elin. Din pappa varnade dig ju också för det. Med alla djuren hemma, lär det aldrig bli vare sig killar eller besök.
Du vet ju att jag inte har nån ändå.
Och kommer inte få! sa Elin syrligt. Jag förstår dig inte alls.
Föräldrarna var inte heller glada.
En lägenhet, det är ju bra, sa mamma rastlöst, men hela grejen känns konstig och onaturlig. Att få ett arv av en okänd människa, liksom.
Vad förvånar dig, sa pappa, tanten var väl inte klok. Lurade i dig ett löfte, förstörde hela ditt liv.
Förstörde? fräste Saga. Hon menade bara väl!
Fast mest för katterna, sa mamma och fällde ut armarna. Du var bara en ursäkt.
Saga gick gråtande därifrån. Alla var emot henne, och tyckte hon var dum.
Saga, vänta! Vilgot hann ikapp henne vid Signhilds port. Jag skulle till dig. Hur mår du?
Vilgot, tycker du också att jag är knäpp? frågade hon rakt ut.
Varför? undrade han.
För att jag behåller katterna. Alla tycker att jag förstör mitt liv. Kanske borde jag avsäga mig lägenheten?
Avsäga dig? sa Vilgot lugnt. Signhild såg att du var en god människa. I alla andra fall hade katterna redan hamnat på gatan eller blivit avlivade.
Tycker du inte att jag gör fel?
Nej. Det är sällan man hittar någon så äkta och ärlig. Jag är glad att jag mött dig, Saga. Och vet du jag la ut en post till och nu har en kvinna hört av sig och vill gärna ta två katter. Jag var på väg till dig om det.
På riktigt? Men, tänk om hon behandlar dem illa?
Hon kommer hit, vi träffas först. Oroa dig inte…
När de gifte sig bodde fyra av katterna kvar hos dem. Katten Rolf flyttade till grannen.
Jag har alltid gillat honom, han är go, och ni bor ju nära om något händer.
En till flyttade till Vilgots föräldrar.
De är vana, skrattade Vilgot. Jag släpade alltid hem djur när jag var barn.
När Saga kom hem från BB med lilla Mika i famnen möttes hon i hallen av Kapa, Lusse, Pärlan och Fia, som satt på rad och väntade.
Barnvakterna är på plats! skrattade Vilgot. Eller är det katt-mormödrar, kanske?
Hej på er, sa Saga mjukt och strök dem längs ryggen. Har ni saknat mig? Nu ska Mika sova så får ni ert gos, mitt pälsiga arv!
