Bredvid mig, på en mossig parkbänk i Vasastan, satt en liten flicka som verkade vara fem år. Hon viftade med benen och berättade om sitt liv med en ton som liksom porlade, som en bäck under brustna isar:
Jag har aldrig sett min pappa, för han lämnade mig och mamma när jag var pytteliten. Mamma dog förra året. De vuxna sa att hon hade gått bort.
Hon såg på mig med ögon som glittrade som regnvatten och fortsatte:
Efter begravningen flyttade min moster Ylva in hos oss, hon är mammas syster. Alla berättade att hon var ädel för att hon inte skickade mig till barnhemmet. Jag fick veta att Ylva nu är min vårdnadshavare, och att jag ska bo hos henne.
Flickan blev tyst och petade med tån på ett snäckskal under bänken. Sedan fortsatte hon drömskt:
När jag flyttade hem till Ylva började hon göra fint hemma. Hon ställde alla mammas saker i ett hörn, och först ville hon slänga dem. Jag började gråta och bad henne att låta dem vara kvar, så nu får jag behålla dem. Jag brukar sova på dem om nätterna. Då är det varmt och det känns som om mamma är nära, som om hon stryker mig över håret.
Varje morgon ger Ylva mig något att äta. Hon är inte särskilt bra på att laga mat mamma var duktigare men Ylva säger att jag måste äta upp allting. Och jag försöker alltid göra det, vill inte göra henne ledsen. Jag förstår att hon har kämpat med maten. Det är inte hennes fel att det inte smakar som mammas. Sen skickar hon ut mig på promenad och jag får inte komma tillbaka förrän det börjar skymma. Moster Ylva är mycket, mycket snäll!
Hon tycker om att skryta för andra mostrar hon känner om mig. Jag känner inte till de där mostrarna, men de kommer ofta hem. Ylva bjuder på kanelte och berättar roliga historier, säger snälla saker om mig och bjuder oss alla på svenska småkakor och godis.
Flickan suckade och fortsatte i samma drömlika ton:
Jag kan egentligen bara äta godis hela tiden. Ylva har aldrig skällt på mig. Hon är alltid vänlig. Förra veckan gav hon mig till och med en docka; den är såklart lite trasig, har ett ben som är snett och ett öga som blinkar underligt. Mamma gav mig aldrig en sådan märklig docka.
Den lilla flickan hoppade av bänken, stod en stund på ett ben och sa:
Jag måste gå nu, för Ylva sa att mostrarna kommer idag, och innan de kommer måste jag klä mig så fint jag kan. Hon sa att jag får en extra god prinsessbakelse efteråt. Hejdå!
Efter det studsade hon bort längs Götgatan, fylld av uppdrag och magiska tankar. Själv satt jag kvar och funderade länge, alla mina tankar snurrade omkring goda moster Ylva. Vad är meningen med en sådan moster? Varför vill hon att alla ska tycka att hon är ädel? Går det att betrakta ett barn som sover på golvet, omfamnad av sin döda mammas kläder, och ändå känna sig som en god människa…
