Min familj kretsar kring min pappa, som har uppfostrat mig, tagit hand om mig och alltid funnits där som ett tryggt stöd. Efter att jag föddes lämnade mamma oss, och pappa valde att aldrig gifta om sig troligen av rädsla för att ännu en gång bli sårad. Livet har inte varit särskilt lätt för honom, och jag har alltid önskat att jag kunde bli vuxen snabbare, så att jag kunde stötta honom med allt som krävs av en ansvarstagande människa.
Med tanke på vår ekonomiska situation började jag arbeta redan när jag var femton år gammal. Jag skrev artiklar för lokala tidningar här i Göteborg, och efter tre år fick jag ett bättre jobb. Några år senare landade jag en kontorstjänst som gjorde mig självständig och möjliggjorde att jag kunde försörja både mig själv och pappa. En dag bad pappa mig att komma hem för ett allvarligt samtal, som han uttryckte det. Jag blev lite orolig, det kändes som något stort skulle hända. I vardagsrummet väntade en kvinna, och enligt pappa var det min mamma.
När hon såg mig brast hon ut i gråt, bad om ursäkt och försökte omfamna mig, men jag kunde inte förmå mig att krama henne tillbaka. Försiktigt drog jag mig ur hennes famn och lämnade rummet utan ett ord, och lämnade de äldre ensamma. Jag kände att det var bäst att låta pappa hantera situationen så som han själv tyckte var rätt. Jag kan helt enkelt inte förlåta någon som lämnat oss och aldrig ens brytt sig om att gratulera mig på min födelsedag under alla dessa år.
