Medarbetaren försökte få mig att ta över hennes rapporter. Jag vidarebefordrade hennes begäran till chefen: Kan ni hjälpa Stina, hon hinner inte med.
Stina dök upp på vårt kontor för ungefär ett och ett halvt år sedan. Trevlig, prydlig kvinna, duktig anställd och mamma till två barn. Till en början var hennes förfrågningar ganska oskyldiga: Oj, jag fastnade på vårdcentralen, kan du ta mitt samtal?, Behöver hämta barnet tidigare från förskolan, kan du lägga in rapporten i systemet, det är bara ett par klick. Vi svenskar gillar ju att hjälpa varandra, så jag tänkte att det var rätt att stötta en kollega.
Men det finns en tunn linje mellan att hjälpa till och att regelbundet bli sekreterare åt någon annan. Efter några månader märkte jag att Stinas bara några knapptryck förvandlades till hela arbetsblock. Hon skickade ofta meddelanden kl. 17 med kommentaren: Du är ju ändå kvar till 18, och mitt yngsta barn är sjuk. Det är klassisk manipulation: att spela på vår samvetsstress och sociala normer. I Sverige får mammor ofta lite extra förståelse och här trivdes hon rätt bra tills min energi tog slut.
Stina byggde upp bilden av en ständigt jäktad superkvinna som kämpar med både hemmet och arbetet. Men i själva verket tjänade vi lika mycket skillnaden var bara att mina kvällar var mina egna, medan hennes arbetsuppgifter på något vis alltid landade på mitt skrivbord. När jag första gången försiktigt sa nej eftersom jag hade fullt upp, fick jag en passivt-aggressiv kommentar: Du har ju inga barn, du förstår inte hur det känns när man slits sönder. Det är en klassisk fälla: man fråntas rätten att vara trött, för att ens ursäkter anses mindre viktiga.
Höjdpunkten kom i slutet av kvartalet. Vi skulle lämna in försäljningsrapporter pilligt och kräver fokus. Strax innan kl. 17 fick jag ett mail från Stina med rådata och texten: Förskoleavslutningen blev flyttad, måste springa. Fixa gärna, du är ju proffs, det tar max 15 minuter för dig och jag vet inte var jag ska göra av barnet. Lovar att bjuda på kaka imorgon. Då insåg jag: om jag gör detta igen, är min fritid dödsdömd flera månader framåt. Att säga nej direkt skulle starta ett drama, så jag valde att göra det hela till en arbetsfråga istället för en personlig tjänst.
Jag skickade inget argt svar. Istället vidarebefordrade jag hennes mail till vår chef, Anders Johansson, med en neutral text: Hej Anders! Vidarebefordrar Stinas mail. Hon måste lämna arbetsuppgifter till andra på grund av familjesituation och hinner inte med på arbetstid. Kan ni hjälpa henne: kanske se över hennes arbetsbelastning eller erbjuda en deltidslösning? Jag är fullt upptagen med egna uppgifter och kan tyvärr inte ta på mig hennes block utan att tumma på kvalitet.
Att klicka skicka kändes som att hoppa ner i ett kallt bad: tankarna snurrade Nu anmäler jag, Hon kommer hata mig. Men att ständigt jobba för någon annan var inte hållbart.
Reaktionen kom snabbt. Anders Johansson visste inte att jag tagit hand om Stinas jobb, för honom såg allt snyggt ut. Nästa morgon blev Stina kallad till hans rum. Jag vet inte exakt vad som sades, men hon kom ut röd och tyst. Hon bad aldrig mer om fixa det där eller ta över.
Vissa tycker kanske: Man ska vara snällare, barn är ju heligt. Absolut, men snällhet på andras bekostnad är exploatering. Om någon verkligen har det tufft går hen till chefen och ber om distansarbete, flex eller ledigt inte tyst överlämnar sina uppgifter till kollegan.
Jag gjorde det inte för att vara elak, utan för att sätta gränser. På en arbetsplats gäller: om du tyst gör någon annans jobb, tror folk att du tycker det är okej. Nu slutade Stinas önskelistor; vi har formellt trevligt mellan oss och avdelningen fungerar som vanligt. Det visade sig att Stina visst klarar sig själv om hon inte försöker lämna sin arbetsbörda på andra.
