För sex månader sedan drabbades vår familj av en stor sorg: min pappa gick bort.
Några veckor efter begravningen kom pappas bror, min farbror Lennart, på besök. Han brukade nästan aldrig hälsa på oss. Kontakten mellan honom och min pappa var alltid minimal de bråkade inte, men hade aldrig riktigt funnit varandra. Det har alltid varit kyligt mellan dem. Var och en levde sitt eget liv.
Hur var resan hit? frågade jag. Och varför säger du du? Därför att jag är din favoritfarbror! svarade Lennart, med ett brett leende, som om han faktiskt trodde på det själv.
Farbror Lennart dök upp utan förvarning, vi var inte alls förberedda. Jag hade inte pratat med honom sedan pappa gick bort. Han hade inte ringt en enda gång. Plötsligt stod han bara där i hallen.
När vi drack te frågade han: Hur ska arvet delas upp? Mellan oss tre, eller blir det någon annan också? Vilket arv? utbrast mamma förvånat, när hon fått tillbaka fattningen.
Det fanns faktiskt ett arv. Vi hade en fin lägenhet, ett stort hus ute på landet och två bilar. Min mamma ville att vi skulle sälja huset och köpa en lägenhet till mig i Uppsala, där jag pluggade. Men vi hade inte bråttom vi ville avvakta.
Vilket arv? Nå, all den egendom min bror lämnade efter sig! sa han. Vet du, om Martha och jag inte hade funnits, då hade du fått arvet. Så ni har egentligen ingen rätt till någonting! Men jag är hans bror! Jag har rätt till arvet! Nej, det har du inte. Svensk lag är tydlig! Men är det rättvist?
Lennart är smart han visste precis att lagen inte gav honom någon rätt till arvet, så han försökte spela på vår samvetsmoral. Men vi såg ingen logik i det han sa. Pappa och Lennart hade aldrig varit nära. Farbror Lennart hade faktiskt inget att göra med papas egendom.
När pappa började bli sjuk sa han direkt att allt skulle gå till mig och mamma. Han hade ingen önskan att dela med någon annan.
Med gott samvete, Lennart inte med dig! Och det vet du. Du har aldrig stått nära din bror! Så är det! Det känns som en riktig B-film: en man gifter sig och frun får allt. Föräldrar, bröder, systrar, kusiner ingen får någonting!
Lennart försökte trycka på vår skuld. Han ville att vi skulle gå med på att dela allt i tre delar. Nu räcker det, vi vill inte diskutera detta mer! sa mamma tydligt.
När farbror Lennart gick, låste jag och mamma dörren och åkte till vår lägenhet inne i Stockholm. Vi kände honom alltför väl, visste att han inte skulle ge sig. Det fanns mycket att vinna mycket pengar: en tredjedel av ett stort hus, en tredjedel av en fin lägenhet i city, en tredjedel av två bilar. Det är ganska mycket pengar.
Farbror Lennart stämde oss i domstol. Han hoppas vinna. Men lagen står på vår sida. Vad tror han egentligen att han ska få?
Min lärdom av allt detta är att familjeband tyvärr inte räcker när pengar ligger på bordet. Man måste stå upp för det man vet är rätt, även om det betyder att släkten blir splittrad. Jag har lärt mig att följa mitt hjärta och lita på rättvisan och att behålla lugnet när livet testas.
