Alltså, jag måste berätta vad som hände mig på bussen idag. Det var en så där typiskt grå och regnig dag i Stockholm, du vet när folk bara sitter tysta, stirrar ut genom rutorna och låtsas att ingen annan finns där. Regnet smattrade mot rutan, hela bussen doftade av blöta kläder.
Vid Sankt Eriksplan klev en hemlös man på. Han såg inte ut att vara äldre än femtio, men tiden hade satt sina spår och han såg mycket äldre ut. Det spred sig en lite trist lukt genom hela bussen, han var smutsig och håglös.
Plötsligt sa han, på en så där sorglig och ödmjuk ton:
Snälla, är det någon som skulle kunna ge mig några kronor till lite bröd? Jag har inte ätit något på tre dagar.
De flesta försökte ignorera honom, som vi svenskar ofta gör när det blir lite obekvämt, men ett par stycken rotade i väskorna och plånböckerna.
Då reser sig plötsligt en kille, typ Andreas, du vet hel och ren, har säkert ordnat jobb och allt. Han säger högt:
Har du inga pengar till mat? Skaffa ett jobb som oss andra! Hur länge tänker du leva på andras pengar? Jag blev uppsagd från mitt jobb idag, men jag står inte här och tigger. Har dessutom en bostadslån att tampas med.
Alla stirrade på honom och det blev knäpptyst. Den hemlöse mannen tittade ner, såg jättegenerad ut och började rota i sina slitna fickor. Till slut tog han fram sina hopskrapade mynt och gick fram till Andreas.
Ta dem, du verkar behöva dem mer än jag. Bra människor kommer ändå hjälpa mig, sa han mjukt och log snett.
Sedan började han gå mot dörren för att kliva av nästa hållplats. Andreas rusade efter honom, försökte ge tillbaka pengarna och hävda sin poäng. Alla på bussen satt helt tysta och glodde.
Ute på trottoaren utanför busshållplatsen fick han till slut tag i mannen igen och försökte övertyga honom att ta tillbaka pengarna. Men den hemlöse bara skrattade, på det där oväntat varma sättet.
Livet är fint, sa han och log lite hemlighetsfullt. Det finns många fina människor här i världen. Man måste kunna njuta av varje liten stund.
Andreas bara stod kvar där, helt ställd och med några tårar på kinden. Jag såg verkligen att det här ögonblicket påverkade honom. Han stod där och höll krampaktigt fast i mynten som han fått av den hemlösa mannen.
Alltså, ibland får man sig verkligen en tankeställare om hur vi bemöter varandra här i Sverige.
